De där små sakerna som utgör kärnan i livet har ockuperat mina tankar under natten. Ni vet den pinsamma tystnaden, det krystade samtalet där avsaknaden av gemensam referensram blir smärtsamt uppenbar. Om vi utgår i från tesen att den moderna männinskans främsta drivkraft är självförverkligande är det märkligt att så stor del av livet formas av dess meningslöshet. De krystade leende som accunterar det bisarra i en att en grupp männinskor har disparata monologer sinsemellan. Ett uppgivet samhälle var främsta kännetecken är den förtäckta monologen. Trots att dessa dystopiska tankar hemsöker mig om natten, kan jag inte låta bli att fascineras av livets små ögonblick, meningsfulla likväl som meningslösa. Kanske hade min far rätt när med en stor portion cynism konstaterade att livet är till 90 % tråkigt och att det roliga endast utgör 10 % av vår livsgärning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar