Minimal sushi.

Till skillnad från

Ami

lyckades jag och Andreas aka Kenny Leaven äta sushi i fredags, en maträtt som ligger Andreas varmt om hjärtat (därav låttitlen wasabi). Av naturliga skäl kretsade mycket av våra disskussioner kring musik i allmänhet och tysk techno i synnerhet. Andreas tyckte liksom jag att det släpps alldels för mycket musik inom genren, vissa producenter spottar ur sig tolvor och merparten är tyvärr bara rent skräp. Vi var rörande övverens i vår önskan om färre skivsläpp med högre kvalite. Vi fastande även i den för mig lite övverraskande genreblandningen som Andreas bjudit på kvällen innan. En blandning som väckte min slumrande kärlek för eklektik till liv (kanske mer Louie Austen på Bricolage i framtiden). Det kändes därför naturligt att höra att Andreas aka Kenny Leaven syn på ett dj-set var densamma som Michael Mayers, genreöverskridande och improviserad var nyckelorden. Vägrar att tala om vad som kommer efter minimal, då det sedan länge finns en lång rad genre som alla agerar parallelt. Även om vi i en Stockholmskontext kan skönja en återkomst för det mer renodlade ravet med alla dess symboler och tillhörigheter, något jag lär få anledning att återkomma till. För övrigt var Andreas en av de mer sympatiska personer jag mött och hans varning för Berghains herrtoaletter (use the womens room instead) var både gullig och välmenande.

Ett försök till att finna förklaringar.

För ungefär en månad sedan tog year of madness i likhet med många andra upp utgången av de kommunala valen i vår södraste landsända Skåne. I svagt ögonblick skrev jag att year of madness lovade återkomma med vad som skulle kunna benämnas som en analys eller alternativt en förklaring. Något som givetvis inte går utföra i det forum som en liten blogg likt denna utgör. Men då frågan dykt upp i flera sammanhang för mig privat den senaste månaden kan jag ej motstå frestelsen att göra en ansats, ett försök till att nå förklaringar. Speciellt då jag själv är uppväxt i vad jag tror är roten till det onda, eller snarare de dåliga strömningar som finns i Skåne, villasamhället, tätorten med 1000-5000 invånare. En typ av bebyggelse som är vädligt vanlig i just Skåne, små enklaver av medelklass samhällen som utgör fotfolket i södra Sverige. Samhälle som på 80-talet även de blev en del av det mer mångkulturella Sverige, där rotmos och sunt förnuft ett nödvändigtvis var den enda vägen. När de små djupt konservativa villasamhällena blev en del av världen reagerade de med motstånd och längtan efter det som hade varit.

I dag har dessa samhällen blivit den del av världen åtminstone matriellt, alla avnjuter sina bredband och är numera en väl integrerade del av det trådlösa samhället. Det finns numera andra generationens invandare även i små tätorter likt min gamla hemort. Ändå tycks grogrunden för rasistiska strömningar vara lika god som under 90-talets tidiga år. Detta är något som har förbryllat mig? Vissa talar om närheten till Danmark där liknande strömningar florerat länge. Andra skriver artiklar I Sydsvenskan om rasism emot svenskar och förhärligar arbetaren på sant malmöitiskt vis. Det är i det sistnämnda jag tror mig finna de första kornen till vad som skulle kunna växa till ett svar. Om Skånes största stad, som är den enda plats där du finner urbana tendenser i Skåne präglas av nostalgi och plattityder om att det var bättre förr, vad kan vi då förväntas oss av den icke-urbana delen av Skåne?

Det är i nostalgin drömmarna om det gamla, att det var bättre för som parti likt Sverigedemokraterna vegeterar på. Tankar om ett återskapande som inte är möjligt har en ytterst gynsam grogrund i den skånska myllan. En röst på Sverigedemokraterna är inte först och främst en makering emot makthavarna det vore att överskatta befolkningen. Det är en röst som bygger på nostalgiska tankar om det förgångna, ideer som grundar sig i okunskap och avsaknad av relevanta historiekunskaper. Sverigedmokraternas idelogiska grund vilar i mångt och mycket på den gamla och felaktiga historieskrivning som var förekommande i Sverige på 1800-talet, en tid präglad av nationalromantiska ideer. Tankar om att kulturella skillnader har biologiska förklaringar är givetvis nonsens men likväl ligger de till grund för ett partis ideologi, ett parti som fick nästan 23 % rösterna i Landskrona. Den eminente populärhistorikern Maja Hagerman beskriver det väl sin senaste bok "Det rena landet", på sidan 235 fann jag ett stycke som väl beskriver vad jag försöker uttrycka. Det handlar om den svenska historieforskningen på 1800-talet.

”man föreställde sig helt enkelt att människor inte brukade ändra sina vanor, sitt boende och sina husgeråd annat än om de blev tvungna till det. Man tog för givet att det naturliga tillståndet var i stort sett stillastående, och att kultur, språk, ras, folk och land inte ändrades och därför kunde används som synonymer. Om de förändrades var det bara mycket långsamt med små, små steg eftersom ”folkandan” var kontinuerlig."

Den eftersträvade nedsippringen av kunskap från akademin till fotfolket i Sverige tycks gå långsamt...

Kenny kommer, kommer du?

Snart är det dags för Bricolage igen, på torsdag får vi besök från Tyskland, som vanligt får ni all information på vår hemsida (se länk längst nere på denna sida) men nedan följer en presentation direkt hämtad därifrån. Kenny Leavens hemsida finner ni om ni följer den märkliga länken som ligger sist i mitt länkarkiv.

BRICOLAGE # 5 TORSDAG 26/10, 21-03, @ OLSSONS VIDEO

Dj: Kenny Leaven (Traum)
Kenny Leavens släpp Feeling Spicy på Traum tillhör det nyare större ljudet i dagens tyska techno och hans sound påminner t.ex. om Dominik Eulberg, Petter och Minilogue. Släppet fick mycket uppmärksamhet och har med stor uppskattning snurrats på tidigare Bricolage-kvällar, varför Leaven blir Bricolages första tyska gäst-dj. Hemma i Erfurt är Leaven resident på Centrum Club och vi kan fortsatt konstatera att det är utanför Berlin det uppenbarligen händer.

Kennys Myspace

Live: Rice Twins (Kompakt)
Valdemar Gezeliuz och Jesper Engström spelade tidigare i bandet Florian, men nu har de bytt instrumenten mot dator och gör nyskapande techno istället för indiepop. De debuterade på Kompakt med en split- tolva (Speicher 33) tillsammans med legenderna The Orb. Deras bidrag For Penny and Alexis skvallrade inte bara om en melodiös techno utan att något stor var i görningen. Senaste tolvan Reach for the flute har fått välförtjänt uppmärksamhet och ljuvliga For Dan finns med Michael Mayer senaste mixskiva Immer 2. På Bricolage bjuder Valdemar och Jesper på ett live-set, och om ni är intresserad av svensk technos framtid bör ni vara där.

Ricetwins

Rice Twins myspace

Arthur Russell

Har funnits mycket att läsa om Arthur Russell den senaste tiden, denne för tidigt avlidne musiker med den säregna rösten har länge tillhört mina absoluta favoriter. Men jag har aldrig hyllat alternativt skrivit om honom på min blogg. Anledningen är lika enkel som uppenbar det finns redan de som gör det mycket bättre vilket glädjer mig på ett sätt som jag ej är kababel att uttrycka. Arthur Russells musik var inte bara expermentell, hans röst har en förmåga att skära igenom mitt hjärta som ingen röst varken före eller efter honom har haft förmågan att göra. Varenda gång jag hört Springfield denna höst, vilket är oräkneligt antal gånger har jag velat falla på knä och gråta, detta trots att teatrala utspel knappast är något som ligger för mig. Kanske är det därför jag inte gjort några längre postningar om honom, jag vill inte skriva bara lyssna. Men känner ändå att jag borde skicka ett mejl till Steve Knutson på Audika och tacka honom för alla samlingar. Om ni vill läsa om Arthur och den kommande dokumentären rekommnderar jag texterna i

DN

respektive

Digfi

och

Dokumentärens

hemsida.

För ett par år sedan när jag hade en period av panikångest och idel lågvatten märken i mitt liv författade jag en kort text som jag för enkelhetens skull döpte till "Jag mår dåligt" (googlar ni noggrant hittar ni den). Även om jag på ett privat plan lämnat de värsta lågvattenmärken och panikångesten bakom mig, så både oroar och roar det mig att det avslutande stycket är en brilijant beskrivning av min karriär i dagsläget. Eller snarare min uteblivna yrkesframgång, väljer därför att slå an till tonen i tisdagens postning och citerar mig själv nedan:

På nätterna hemsöks jag av morötter och hårdkokta ägg som leende personalvetare glupskt tuggar i sig. De pratar om min framtid, ett Sodom och Gomorra där jag är deras slav. De målar upp en tavla lika ful som de jag skapade på dagis, i tavlans hörn står jag övergiven och ensam för ingen vill leka med en arbetslös stackare som får betala straffskatt för att han vägrar skaffa barn. I tavlans centrum befinner sig glada och ovetande människor de skrattar och dansar, de är lyckliga för de har precis köpt tv-serien Midgård på dvd och ätit en stor tallrik med ugnsbakad falukorv. Om man tittar på tavlan länge ser man hur pojken i hörnet sakta drar sig emot tavlans kant, tills han helt försvinner ur bild.

Skamlös reklam

En stor del av syftet med att ha en blogg är kunna bedriva skamlösa reklam för sig själv, ett bit jag aldrig behärskat till fullo, men här kommer ett litet försök. Om ni vill läsa vad jag gillar just nu bör ni läsa min

Bäst just nu

lista på bricolages hemsida.

Höjningen av tobakskatt kan innebära lite oväntad 90-tals retro med kvällstidningsartiklar om smuggelcigarretter.

Vad finner vi i Houellebeq

Det är mycket

Houellebecq

nu, i dagens Svenska Dagbladet avhandlas han på understrecket plats, har tyvärr inte funnit Roland Paulsens understreckare på nätet ännu. Jag eftersträvar på intet vis att bemöta denna artikel inom den sociologiska disciplinen, utan jag har fasnat för det avslutande stycket som jag tar mig friheten att citera nedan:

Varför vill så många gräva ner sig i den här sortens läsning? Det är uppenbart att Houellebecqs verk fyller ett updämt behov av sanning bortom det korrekta. Den som inte låter sig skrämmas finner en bedrövad författare vars ärlighet uppmanar till reflektion bortom text, misantropi och uppgivenhet.

Det är just bortom texten Houllebeq har slagit an något hos mig låt vara med cynismen som främsta redskap. Men sådan är ofta stor littertur, den öppnar nya tankebanor för sina respektive läsare. Ungefär samtidigt som Houllebeq dök upp i mitt liv (ca 2002) gjorde den brittiske komikern

Ricky Gervais

samma sak. En kultureklektisk tanke har förföljt mig sedan jag i helgen avnjöt avsnitt fem av den andra säsong av tv-serien Extras. Vad förenar Gervais och Houellebeq? Var möts dessa herrar och varför tycks de slå an samma ton hos mig? Till en början trodde jag att det hela gick att lyfta upp på just ett sociologiskt plan och på så vis skulle det inbegripa fler aktörer än mig. Men ju mer dagarna går inser jag att det i högsta grad är personligt.

Ärligheten och den ofrånkomliga cynismen som medföljer på den, gör mötet mellan Houellebeq och Gervais i mitt inre möjligt. Likt den kände sociologen Anthony Giddens vill de båda tolka modernitetens följder från olika vinklar i bland medvetet och ofta omedvetet. Eller snarare de inspirerar mig att söka svar och frågeställningar på vad det är i moderniteten som formar dagens mäninskor, dagens sexualitet, dagens arbetsklimat etc. I detta virrvarv av frågeställningar möts de misantropen och komikern och formar en tår längs med kinden på klassens clown. Denna höst hoppas jag att de åter kan krypa under mitt skinn och driva mig framåt genom sina spännande möten i det innersta av vad som borde vara mitt hjärta.

Väntan

medan jag väntar på att brilijans eller en känsla nära besläktade med det stadiumet skall infinna sig lägger jag ut lite bilder för att hålla year of madness flytande.

Val

En stor del av Sveriges befolkning följer med olika grad av intresse de nytillträdda ministrarna och deras eventuella fuskande. Personligen kunde jag inte bry mig mindre har i stället med intresse följt denna mikrodiskussion hos

Johan B

. Detta trots att jag på intet vis är en hipster, har inte ens varit på Spy Bar då vare sig min gaderob eller mina referenser räcker till för en helkväll i det vita rummet. Men fenoment och den intierade diskussionen kring inlägget som bedrivs av en extremt liten skara, fascinerar mig för tillfället. Det är just minoritetsperspektivet som attraherar, jag citerar Lisa från kommentatorstråden:

"jag tror dessutom absolut att tjejerna vill vara en del av den där rkelly-gemenskapen eftersom manlig uppskattning ju är den högsta både för män & kvinnor och alla vet att om man tar sig in i den (utanför djbåset, på jobbet osv) så har man halva inne när det gäller att komma upp sig och få mer makt, cred, inflytande osvosv men att som tjej försöka göra det är alltid svårt och ibland nästan omöjligt. även här blir det svårare då de i gemenskapen är de där "fina killarna" och alltså inte riktigt går att bli arg på (”vadå, vi utesluter ingen vi är ju fina medvetna upplysta killar det är bara en slump att det inte är några tjejer här vi förstår inte alls varför?”) men heller inte går att ta sig in på samma sätt/villkor eftersom tjejer ju aldrig anses lika roliga/härliga/häftiga som män av män i grupp."

Det är kommentarer (eller snarare saxade delar) likt dessa som får mig att gå runt och småfilosofera under dagarna inte Maria Borelius barnflicka. Om ni vill läsa en mer intierade kommentar till artikeln rekommnderar jag Emil Arvidsson blogg. För mig är det självklart att det inte finns några beteendemässiga skillnader mellan hipsters och hockeyspelare, smak och referenser absolut men beteende icke!

En liknande effekt har den alltid lika kompetente Eric Schuldts artikel "Examen från Glömskans Universitet" i senaste numret av Odd at Large. Har idag inte tid med en längre kommentar/anlays av dess innehåll, men jag saknar ett konsumentperspektiv när det gäller disskusionen kring högkultur. Förlorades inte en stor konsumentbas i och med brattifierningen av överklassen? Gällande kommande litteraturkritiker, kanske underlättar det om Stockholmsmedia vidgar sitt perspektiv när det gäller rekrytering? Känns i sammanhanget skönt att nobelpristagaren Orhan Parmhuk är en författare som är välkänd i alla kulturella fält.

P.S Vill angående artikelen på The Way We Wear tilläga att Booka Shade mash-ups är sommar/höst 2005 och inte sommar 2006.

Bricolage nummer fyra

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Hösttankar

Det oväntade vädret (då är vi inne på det igen) har för mig inneburit att sommartempot behållits in i oktober. Har dock den senaste tiden upplevt en tilltagande frustration över den försiktighet som präglat mig under höstens inledande veckor. Det finns ju trots allt en framtid, det görs fortfarande bra musik, David Lynch kommer med en ny film, vi har en gammal abab-vakt som statsminister! Allt måste såldes börja rotera fortare i de kapitel av mitt liv där jag önskar vara huvudperson. Min förhoppning är att det skall märkas och kanske, kanske skörda frukt.

Har alltid varit en motståndare till The Tough Alliance musik, en kombination av att jag fann deras musik usel samt en löjlig positionering i ett fält som jag aldrig kommer att ges tillåtelse att agera i.Men som bland annat

Emil Arvidsson

konstaterat är deras nya skiva Escaping your ambitions riktigt bra, kanske är svaret för fler gamla electropop grupper att övergå till den gravt underskattade genre ambient? Med TTA:s delvis nya ljudbild kanske den omoderna fotbollsetstetiken även den läggs på hyllan? Hur som helst kan jag varmt rekommndera Escaping your ambitions.

Omodern fotbollsestetik får mig osökt att tänka på ett tv-inslag jag tyvärr var tvungen att bevittna i morse där de två så kallade sportjournalister/sportfantasterna Peppe Eng och Lasse Anrell gavs utrymme som sakkunniga när de fick kommentera den nytillträde kultur-och idrottsministern Cecilia Stegö Chilò. Inte oväntat hade fördragit någon idrottsintresserad bastukompis, men kontentan var att bara bidragen kom så gjorde det inget. Personligen hoppas jag att vår nye minister sänker bidragen till idrott varför ska vi ha ett landslag som inte representerar befolkningen i stort? Satsa istället mer pengar på subkulturella företeelser som kan utveckla befolkningen såväl själsligt som intellektuellt.

Vidare ser jag gärna att fröken Chilo gör om Public Service, SVT har utmärkta inköpare låt de bilda en egen kanal bestående av 70 % film och 30 % tv-serier. Resterande program (förutom musikministeriet som får egen kanal) får konkurrera med de övriga grabbkanalerna på lika villkor. När det gäller SR vore drömscenariot en webbkanal med de mest kompetenta från P1 och P4, medans nuvarande P4 görs om till en renodlad pensionär/whitetrash kanal, och P3 skrotas helt. För om utnämning nu är så kontroversiell som en del hävdar kanske det innebär att vi kan förvänta oss en lite radikala beslut?

Hösten kommer bli vacker med eller utan en ny kulturminister, med egensinninga alster såväl musikaliska som skriftliga. Elixir som kommer att förgylla små mänskliga bubblor lite varstans på planeten jorden.

Strålande av Anina Rabe

Har inte sett TV4 nya succe Bonde söker fru, behöver inte, har nämligen läst Anina Rabes tv-kröninka i dagens svd det räcker. Vidare innebär det att jag med stor sannolikhet läst årets bästa text inom svensk kultur/nöjes journailistik, Rabe lyckas på det begränsad utrymme som en tv-kröninka erbjuder utföra underverk som får mig undrar varför hon inte skriver hela tidningen själv. Hon lyckas förutom en underhållande beskrivning av programmet ge en god bild av sin samtid, dess syn på relationer. Hon illustrerar vidare för läsaren vad majoritetsbefolkning står för det när gäller realtioner och samspel emellan könen och hon får mig att inse att personer som jag borde sluta skriva så fort det bara går (nu gör vi uppenbarligen inte det). Vet att du inte kommer läsa detta Anina Rabe såvida du inte på Ranelidmaner nästintill maniskt googlar på dig själv på veckobasis, något jag själv även gör, är tyvärr så tragisk. Även om denna hyllning kommer att gå dig helt förbi så vill jag att du ska veta att jag riktar min beundran emot dig idag. Du har intellektuellt förgyllt min dag och för det är jag dig evigt tacksam.

Mina Gulity Pleasures (apropå trendens sena ankomst till Sverige) det här året är Superpitchers Tonite, Reinhard Voigt Tranceformation och Audions Mouth to Mouth (orginal mix), säger förmodligen mer om mig än själva trenden.

På torsdag är det återigen dags för Bricolage något jag kommer att få skäl att återkomma till senare. Dandy Digital och bröderna Linzatti gästar, det sistnämnda kan nog bli en ny bekantskap för publiken i Stockholm. Dandy Digital är som bekant en av de bästa dj:erna i stan och bevisade senast i går på Heads Up hur grym han är.

Män i uniform.

Kvinnor som gillar män i uniform är ett fenomen som känns lika världsfrånvänt och som ett lika stort hån emot det moderna samhället som lajv. Ändock exsisterar det, förutom att det tyder på dålig smak är det ett hån emot personer som eftersträvar en balans emellan könen. Att tråna efter en man på grund av att denne är unfiformsbärande är ett uttryck för en längtan efter en okomplicerade värld vars enda komplexa inslag torde var en hink med shots på Golden Hits en gång varannan månad.

En längtan efter en verklighet där mannen har olja på händerna medans kvinnans nagellack är övertäckt av mjöl från det dagliga baket. En vardag där mannen kan få bekräftelse från sin så kallade vänner (för övrigt ett märkligt ord)när de på apspråket kommunicerar kring skillnaderna emellan könen. Uniformen är en konservativ garant för ett dumsamhälle. En folkdräkt som inger känslor av pondus utan substans, en doft av ett unket 50-tal som förorenar våran redan hårt belastade miljö en beklädnad som ber om att få avskaffas. För båda könens skull.

Modefel

I förra veckans DN på stan behandlade åsiktsmaskinen hastigt grungemodet, som sägs överta preppymodet roll i höst. Som ett exempel på grungemode lyfte de fram karaktärerna i filmen Farväl till Falkenberg och framför allt då deras kläder. Problemet med DN på stans referens är att de bär kläder av klassiskt rockkille snitt samma kläder som var mainstreammode år 2000 och har sedan dess haft en trogen publik och ansetts som medelhippt sedan dess. Såldes knappast något nytt, förstår dock misstaget från DN på stans sida, grungen var musikaliskt en subgenre inom rocken.

Om ni vill finna någon typ av utmaning i höst så skall ni låta preppy och grungen mötas och förenas.