Arthur Russell

Har funnits mycket att läsa om Arthur Russell den senaste tiden, denne för tidigt avlidne musiker med den säregna rösten har länge tillhört mina absoluta favoriter. Men jag har aldrig hyllat alternativt skrivit om honom på min blogg. Anledningen är lika enkel som uppenbar det finns redan de som gör det mycket bättre vilket glädjer mig på ett sätt som jag ej är kababel att uttrycka. Arthur Russells musik var inte bara expermentell, hans röst har en förmåga att skära igenom mitt hjärta som ingen röst varken före eller efter honom har haft förmågan att göra. Varenda gång jag hört Springfield denna höst, vilket är oräkneligt antal gånger har jag velat falla på knä och gråta, detta trots att teatrala utspel knappast är något som ligger för mig. Kanske är det därför jag inte gjort några längre postningar om honom, jag vill inte skriva bara lyssna. Men känner ändå att jag borde skicka ett mejl till Steve Knutson på Audika och tacka honom för alla samlingar. Om ni vill läsa om Arthur och den kommande dokumentären rekommnderar jag texterna i

DN

respektive

Digfi

och

Dokumentärens

hemsida.

För ett par år sedan när jag hade en period av panikångest och idel lågvatten märken i mitt liv författade jag en kort text som jag för enkelhetens skull döpte till "Jag mår dåligt" (googlar ni noggrant hittar ni den). Även om jag på ett privat plan lämnat de värsta lågvattenmärken och panikångesten bakom mig, så både oroar och roar det mig att det avslutande stycket är en brilijant beskrivning av min karriär i dagsläget. Eller snarare min uteblivna yrkesframgång, väljer därför att slå an till tonen i tisdagens postning och citerar mig själv nedan:

På nätterna hemsöks jag av morötter och hårdkokta ägg som leende personalvetare glupskt tuggar i sig. De pratar om min framtid, ett Sodom och Gomorra där jag är deras slav. De målar upp en tavla lika ful som de jag skapade på dagis, i tavlans hörn står jag övergiven och ensam för ingen vill leka med en arbetslös stackare som får betala straffskatt för att han vägrar skaffa barn. I tavlans centrum befinner sig glada och ovetande människor de skrattar och dansar, de är lyckliga för de har precis köpt tv-serien Midgård på dvd och ätit en stor tallrik med ugnsbakad falukorv. Om man tittar på tavlan länge ser man hur pojken i hörnet sakta drar sig emot tavlans kant, tills han helt försvinner ur bild.