Vikten av att vårda

Den obligatoriska feel good komedin av Måns Herngren handlar i år om konstsim. Filmen i sig är jag helt ointresserad av men däremot har jag alltid gillat Jonas Inde, en man som håller sin demoner i schack med träning, i form av tennis. Eftersom jag gillar Inde vill jag ge honom en bättre benämning på det han gör när idkar terapi, nämligen vårda. Ett ord som till skillnad från träna inte indikerar ett intresse utan en insikt om att fysisk kroppsvård inte bara ger dig ett acceptabelt midjemått, det är i jämförelse med valfri teraput ett kostnadseffektivt alternativ när du ska hålla dina demoner i schack. Därför mötte jag den julafton med en löprunda i morse, föga överraskande var de södra delarna av Stockholms innerstad öde vid denna tidpunkt. Ett scenario som var väl lämpat för dusten med mina juldemoner som nu har gått i ide åtminstone till annandagen. Flykt från verkligheten säger vissa, jag håller inte riktigt med. Delvis för att verkligheten är en konstruktion, men även för den under senaste åren så folkliga trenden med terapi och själavård gör exakt samma sak (om den är bra) nämligen att hålla demonerna i schack. Det spelar ingen roll hur många fortbildningskurser i kognitiva alternativ din teraput gått inget fördrivs det kontrolleras endast. Samma effekt som när du vårdar såldes, med den skillnaden att i löpspåret är jag garanterade både lugn och intressanta samtalsämnen. Därför mina vänner ska ni inte glömma bort att vårda mellan julskinkan och nyårsbubblet. Om ni inte tillhör den positiva generationen vill säga då rekommenderar jag Norens En dramatikers dagbok och dokumentären om Ernst Hugo Järegård som SVT visar på söndag.

P.S Benämningen vårda lärde jag mig en gång i tiden av författaren Björn Ranelid även om hans förhållande till ordet var disparat så gjorde jag det till mitt eget.

I Stället för en egen lista

Boomkats lista över de 100 bästa albumen 2008, är inte bara superambtiös sett till antalet de avviker även en hel del från maistreampressens dito. Dessutom är den helt fel för + 30 man boendes innanför Stockholms tullare, en frestelse som är svår att motstå, därför gör jag den till min.

Framhävande av mig själv

Lite snabbt självskryt är upphovsman till den här artiklen

fejktider

trots att det går på tvärs emot min kommunikativa plattform går jag ofta utifrån förutsättningar med hull och hår inför julen (kan ha lite att göra med min materialistiska läggning). Men det är en falsk pose som som skapade endast för att utgöra ett lika bräckligt som naivt skydd emot den skräck för att rota i minnens mer känsliga vråer som präglat mig de senaste 10 åren. Fokuset på vilken fluga jag ska välja på juldagen hindrar mig i från att grubbla kring mina rötter. Tankegångar som förmodligen hade varit betydligt relevantare än att koketterar över ännu ett glas konjak i ett halvdant försök att dricka sig igenom tre dagars helg. Känns därför självklart att besöka den statliga spritbutiken i morgon och bunkra upp för ännu en jul med ytterst omsorgsfullt utvalda klappar av yttersta kvalité.

Pessimisten

Känner mig såväl fysiskt som själsligt utmattad för tillfället och ser egentligen mest fram emot att koppla ner mig i helgen och berika mitt inre med musik, film och litteratur, samt ta en och annan kamp med de inre demonerna. För fyra-fem år sedan hade en sådan helg definitivt inkluderat en runda i bloggosfären, men det var innan vi fick 13 miljoner bloggar i Sverige vars enda syfte är att ersätta det gamla CV:et. I dag har de flesta på dagis en blogg som ska ge dem drömjobbet och stärka deras möjligheter i den tuffa konkurrensen vad det nu betyder. Personligen finner jag det relativt tragiskt då det innebär att allt det som var intressant med bloggosfären numera är dött och begravet. Möjligheten för Kreti och Pleti att tala direkt ur hjärtat var det som inspirerade mig till läsning, nu när varje ord mejslas utifrån vad en potentiell framtida arbetsgivare må tycka om dig, känns bloggosfären trist och gammaldags, trots att den i själva verket synkroniserar med samtiden på ett utmärkt sätt. Så det är väl egentligen just den samtiden (ett ord jag lovar sluta använda nästa år) som är trist och intetsägande. Nästa år kommer mindre slutna communities bli lika folkliga som Lasse Kroner, min känsla är dock att det tonen kommer vara densamma, i dag nätverkar vi även med mormor och morfar, vem vet vilken öppning det kan ge i karriären? År 2008 kommer jag att minnas som året då innebandyintellektualismen slutligen segrade och bitterhetn vann över glädjen. Men trots det har året innehållit några guldkorn, men de återkommer jag till tillsammans med en mer nyanserad förklaring till mina irrationella utspel, men idag vill jag bara kräkas...

Åsikter

Åsikter är en form av positionering i den samtida ekonomverkligheten som känns allt mer avlägsen från mitt eget inre. Jag känner mig uppriktigt trött, ja nästan utbränd när det kommer till åsikter. Som allt mer förvandlats till en bisarr hybrid av löpsedelsrubriker där rankingen av dem utgår i från hur pass lättugad den är för den konsumerade bondebefolkningen vars enda mål är en omedelbar tillfredsställelse såväl oralt som analt. Samtidigt inser jag att min tilltagande avsky gentemot det som klassificeras som åsikter 2008 kan innebära dolkstöten för denna blogg, en skapelse som egentligen är till helt och hållet för mig själv (mycket praktiskt då det innebär att jag kan skita i att ingen läser den). Men personligen eller ej åsikter är trots allt en slags kärna för all blogg verksamhet därför befinner sig denna smått bisarra blogg i fara. Förhoppningsvis innebär julen ett själsligt stålbad innehållande intellektuella elexir för min del. Mirlakelkurer som förhoppningsvis kan återge mig tron.

En sista åsikt ska ni få av mig: Jesper Ganslandts film Skinnskatteberg är väldigt, väldigt vacker. Strålande musik som framförs av vackra män i en skog som får mig att förstå att alla konserter bör ske i skogen i framtiden. Kanske är det just den här filmen som återger mig hoppet. Framtiden får utvisa det sistnämnda.

Äntligen

Talas det öppet om det här

Bäst just nu

Om vi tänker på musikjournalister är tveklöst Rodeo redaktören Johanna Karlsson, artikeln under det vita täcket i senaste numret av tidningen manifesterar hennes briljans och hennes vilja att verkligen ta musik på allvar gör mig tårögd av glädje.
Du finner henne på Rodeobloggen

intressant

Själva filmen känns väl inte som den kommer att tränga in på den personliga tio i topp men den här intervjun med Dennis Gansel regissör till die welle finner jag ett intressant citat. Det är inget nytt eller revolutionerande men ett det är en iakttagelse som jag hoppas inte hamnar i floskel facket (som det mesta idag) det är alldeles för viktigt för det.

"Vi har Myspace och Facebook, vi är överallt, men det finns inget som vi verkligen kan engagera oss i, Samtidigt finns det inte längre något att göra uppror mot."

Herr Björk

Kanske är filmaktuelle något för filminstitutet att satsa på den dagen han känner sig färdig med forntiden (dvs Uppsala). Citerar från dagens SVD där Björk intervjuas med anledning av morgondagens premiär:

"Jag tycker att det är regissören som har helhetsansvaret. Det är hans version av mig som ska förmedlas."
När det gäller spelfilm vill jag då lägga till att manusförfattaren ska likställas med regissören.
Någon tänker gnällspik (gärna någon född på 80-talet)svensk film går emot en ny storhetstid säger hon som sände Bullen när jag var liten." Ja det finns en tendens till ljusning som helt beror på enskilda aktörers kompetens. Sen går det ändå att kalla mig gnällspik eller surgubbe, då jag för tillfället inte tycker att det svenska folket är värt något med kvalité. Vad de behöver är ett ordentligt trauma, det må låta fullständigt vanvettigt men jag tror det är något som skulle kunna göra det här landet intressant igen.

länge sen

Var det jag skrev här, en anledning tror jag uppenbarade sig i morse när jag kom på mig själv med att hunden som klev på före mig vid Skanstull var mycket intressantare än de människoliknande varelser som knuffade på mig hela vägen till Hötorget. Men än finns det hopp kanske återkommer jag med lite musiksynpunkter, nexttopia och annat tjafs. Annars kanske jag börjar räkna ner det röriga året 2008.