En ny generation föräldrar

Det är återigen hippt att vara förälder eller snarare det föddes många barn på 1970- talet och dessa personer vill nu föra vidare sina gener. Denna generation föräldrar tycks dock ha en viss fabläss för underliga och lite ursäktande prefix framför ordet förälder, mamma eller pappa. Ord som popmorsa, kulturföräldrar blir allt vanligare, personligen hoppas jag på att fler musikgengre ger sig in i leken, technomamma, housepappa (varför har inte Tiger Stripes en blogg som heter housepappan)countryförldrar osv. Jag undrar vad dessa något krystade prefix döljer, en postionering naturligtvis, men räcker det inte med att vara bara förälder? Förlorar du mark inom fältet då och vad innebär det för barnen, tänk om ett kulturbarn (en naturlig produkt av två kulturföräldrar) vill bli en vanlig svennebanan? Vad händer utestängs denne från framtida släkträffar när Houellbeq, Lowden och Stig Larsson skall reciteras till tonerna av The Studio? Har inte många av våra stora kreatör skapats i hungern efter kulturen? Hur som helst ser jag fram ett motdrag såsom svenneförälder, schalgerpappa och let's dance mamma.

Även om den korta texten ovan främst är att betrakta som små lustiga anteckningar för egen räkning, vore jag tacksam för åsikter i från person som är mer bevandrade inom föräldrar fältet än vad jag är.

Bergman död

Ingemar Bergman är död

inte ens då kan aftonbladet låta bli att prestera usel journalistik. De frågar

Bergmans vänner?

. Med finns både E-Type och Bindefeld. Den förstnämde utmärker sig med att konstatera att Bergman tillsammans med Staffan Westerberg förstörde hans barndom. Ännu en gång har dumheten visat sitt ansikte (ok, som tur vad slapp vi en bild på Martin Eriksson), blir bara trött, så trött

Överskattat prefix

De flesta tenderar i dag att lägg till ordet kultur som ett prefix, kulturbarnfamiljer, kulturtant, kulturfik etc. Ordet kultur som egentligen är så fint håller på att urvattnas och bli lika innehållslöst och menlöst som söderslang (eller valfri stockholmsdialekt). Vem gör något åt detta?

korta reflektioner

Resor ger utrymme till en mängd saker bland annat reflektioner över staden eller platsen du själv lever på . Då mina resor oftast går till andra städer så tenderar mina funderingar till att handla om just staden. Det första som blir uppenbart varenda gång jag lämnar Stockholm är dess särdrag är copy and paste kulturen, det finns en fantastisk förmåga att adaptera trender och fenomen från alla världens hörn till det kyliga Stockholm. Tyvärr sker detta på bekostnad av ett eget uttryck, dock är det hela logiskt det finns en rät och logisk linje från charterresorna på femtiotalet till bredbandsexplosionen under tidigt 2000-tal i Sverige.

Det lilla välmående och lite självgoda landet som har resurserna att likt en modern Marc o Polo hämta hem de senaste rönen. Det andra som slår mig är att

Le Corbusier

delvis hade rätt sin sågning av Stockholm och dess planering, vattnet i all ära det må vara exotisk för turister, men i mina ögon omöjliggör den i kombination med den misslyckade iden om punktstaden en urban känsla. Det kvittar hur många res turanger, barer modebloggare och dj:s som finns i Stockholm jag kommer aldrig att uppleva det som en storstad. Vilket torde leda mig till att dra slutsatsen att det är dags att flytta. Något jag har svårt att säga emot.

Det ryktas om att Trentmöller skall göra musiken till nästa David Lynch film, i så fall ett fantastiskt samrbete. Kan dock inte bekräfta detta rykte eller om det är en ny film på gång från Mr. Lynch sida vi får hålla till godo med

Lynch dokumentären

så länge och för er som inte har sett Inland Empire så kommer den till Sverige i höst.

Noterar slutligen att

Emmabodafestivalen

lägger ner efter 20 år. Känns ytterst befriande med aktör inom indiekulturen som inser det löjeväckande i det ordet år 2007, avslutar därför denna postning med att citera festivalens grundare Håkan Carlsson
” Det finns inte indie längre. Det som kallas indie i dag är mer kommersiellt än det som kallas för kommersiellt. Det verkar viktigare att i första hand göra reklamlåtar och spelas på radio och i sista hand spela för publik, säger han.”

P.S Loop De Mehr är förmodligen Anja Schneiders bästa låt någonsin spökproducerad eller ej. Annars så är det deephouse och dub som gäller i Berlin dessa dagar, befriande att slippa electro och dålig minimal.

Platt tv

Barbro Hedvall

sällar sig till skaran som upprörs över regeringens present till prinsessan på hennes 30-årsdag. Visserligen älskar jag formuleringar likt: "En regering som finner det lämpligt att presentera landets blivande statschef med en platteve på hennes 30-årsdag har demonstrerat sin fullständiga brist på känsla för stil och kultur och sin oförmåga att se över villahäckarna i Täby."
För vid en första eftertanke inser jag att den som kläckte iden att köpa en platt-tv till Victoria borde inför allmänheten kölhalas längs med skeppet Vasa, tills dess att personen i fråga insett vad han/hon ställt till med. Platt tv är själva symbolen för svenneriet/ondskan och symboliserar lättja och förfall samt ett förakt gentemot den goda smaken.

Men vid en andar eftertanke och efter att betraktat bilder av prinsessan och dennes tilltänkte inser jag att de utstrålar alla ovan nämda ting och att regeringen återigen visat provat på trendkänslighet vad det gäller den "vanlige" svensken och dennes behov. Bratifieringen av svensk överklass har ju som bekant betytt att en fördumning och svennefiering av densamma, kungahuset utgör inget undantag. Såldes är det inte bara demokratisk skäl som talar för att republik utan även smaken.

all that jazz

Det pågår som bekant en jazzfestival (även om dess musikaliska innehåll diskuterats) på ”kulturpräktiga” Skeppsholmen. Min inställning till jazz är kluven, dess intellektuella fernissa har alltid varit lockande och med en jazz intresserad far så skäms jag onekligen lite över mina skrala kunskaper inom jazzens fält. Det blev aldrig mer än en fascination för Leland Palmers jazzdans i Twin Peaks och pliktskyldig lyssning av Miles Davies och Stan Getz under 90-talet. Numera upplever jag inte den intellektuella fernissan lika påtaglig och då jag inte bedrivit studier på musikhögskolan känns ett djupare intresse en aning krystat. Men det finns ett vemod inom mig för att de små ambitionerna rann ut i sanden.

Lokkos text

om Jan Myrdal i Expressen är viktig. I dag känns det mer angeläget än någonsin att vi inte tummar på kvalitén. Smygbratifiering av all svensk kultur pågår ständigt i det tysta, vilket kan resultera i ett TV 4 samhälle. En kanal som enligt year of madness är en djupt odemokratiskt institution och skyldig till en stor del av den utbredda ”dåliga smaken” de stimulerar vidare även sexism, rasism och facisim och representerar på så vis mycket av världens ondska.

klassisk public service

I vanlig ordning är nyhetsfloran fylld av trista intetsägande sommarklassiker såsom otjänliga badvatten, brats i båstad, almedalen och tonårsfylla på charterresor. Det sistnämnda skall tydligen vara föremål för en kortare debatt i svt morgon vid halv åtta tiden i morgon bitti. För den morgonpigge rekommenderar jag en titt, är dock osäker om jag själv ges möjlighet. Diskussioner likt dessa representerar på en och samma gång public service styrka, svaghet och anledningen till deras ofrånkomliga fall i en avlägsen framtid. Hur som helst tror jag att det kan bli en rolig debatt även om det föreligger en stor risk att det kommer förekomma en lång rad undermåliga argument.

Korta tankar

- Det börjar allt mer bli uppenbart för mig att nostalgi är livsfarligt, det är rentav en farsot som är på god väg att utplåna min egen generation. Dessvärre innebär mina jämnårigas uppgivenhet att det hela sker utan deras medvetande.
-

Mats Gellerfelts kröninka

i dagens SVD är på något vis rörande då det vittnar om en önskan från hans sida att leva i det sekel vi benämner som 1800-talet. Det trista är att det uppfyller den gamla nidbilden av SVD, något deras kulturdel hittills lyckats undvika.

- Det finns något djup osympatiskt rentav motbjudande hos personer som vill lösa ångest med enkla idiotlösningar likt ”fasta rutiner”. Jag önskar dessa människor allt ont.

- Varje landsortstidning med respekt, har numera vimmelbilder till skillnad från människor på Stureplan har ”lantisarna” karaktär och visar spår av den dekadens som så många skribenter i Stockholm önskar sig ha i sin egen umgängeskrets. En dekadens som naturligtvis är en konstruktion, något det fantasifulla trycket på t-shirten på bilden ovan vittnar om.

Bricolage @ Holiday/F12 11/7

DADA LIFE (Breastfed, Pickadoll)
THE RICE TWINS, live (Kompakt)
UNAI, live (Force Tracks)

F12's klubb Holiday bjuder in Bricolage på onsdag 11/7 och det kräver det senaste på svenska dansmusikscenen:

Först ut är tech-housiga UNAI som med albumet A Love Moderne blev legendariska bolaget FORCE TRACKS stora namn förra året. Men vänta er inget last year: För kvällen har UNAI livepremiär för helt nytt och ännu osläppt material! Efter det kommer Michael Mayers favoriter THE RICE TWINS att köra sin första livespelning efter senaste släppet på KOMPAKT! Episk och harmonisk techno med andra ord. Sist men inte minst så avslutar electrohouseduon DADA LIFE (Dibaba och Stefan Engblom) med ett DJ-set för att fira deras nya 12" This Machine Kills Breakfast.

Dessutom kommer videokonstnären Maja Lundquist att skapa projektioner och Viktor Forsgårdh från kollektivet Förlängda huvuden ställer ut foto. Mer info om konsten snart.

Så med andra ord, alla älskar en bra Holiday!

Sommarmusik del 2

Textavfall

Förutom den märkliga programförklaringen ovan var en av anledningarna till att jag skaffade blogg att ha någonstans att dumpa de texter som jag på ytterst inkompent vis försökt sälja till diverse tidningar. Då jag på förhand anade ett misslyckande då det gällde den del av mitt liv tänkte jag med en blogg ges texterna i varje fall någon form av existensberättigande. Därför följer nedan en för bloggosfären alldels för lång text, men det är min lilla speciella tolkning av sonarfestivalen som jag och många andra besökte i början av sommaren. En text som har sällat sig de numera realtivt digra samlingen texter som ej gick att sälja på min dator:

" Att på något sätt refera eller anknyta till Chris Andersson bok ”The long tail” må vara årets standardlösning inom nöjes och kulturvärlden, något som dock inte hindrar mig ifrån att under Sonarveckan i Barcelona ägna ”The Long Tail” mer än en tanke. Ganska naturligt då merparten av Sonarfestivalens besökare utgörs av den bakre delen av svansens konsumenter, unga människor som är extremt aktiva på nätet, vissa av dem tycks mer eller mindre leva sina liv där. På sonarfestivalen eller sonarveckan som jag personligen föredrar att kalla det eftersom det då inbegriper helheten med alla de fester utanför festivalen, gavs de möjlighet att placeras i en social kontext. Ett sammanhang som med sitt enorma utbud påminner om nätet, men här är det framför allt festen som är i fokus, inte musiken. Om Björn Fries hade omgett sig med kompetenta omvärldsanalytiker skulle hans nätter störas av svårartade sömnstörningar. För i den internationella verklighet vari dagens 20 åringar lever med snabba bredband och billiga flygresor är den urbana festivalen där festen aldrig tar slut ett betydligt hetare alternativ än skogsfestivaler i Småland. Där är drogerna lika obligatoriska som en matpaus på Burger King i Linköping. Nu är droger på intet vis ett exotiskt inslag i Sveriges klubbvärld, men dess närvaro är inte jämförelsevis lika markant som i Barcelona, där är de kemiska substanserna huvudbokning kväll efter kväll.

Men även om de i Sverige förtigna drogerna stundtals tycks triumfera över musiken, finns det så mycket mer och olikheten gentemot den i Sverige så omhuldade rockfestivalen, som även den har annat än musik i fokus, är slående. Valfriheten är som det nämns ovan står inte långt efter det nätet erbjuder vilket ger dig goda möjligheter att skapa din egen festival, där varje beståndsdel präglas av sitt eget unika uttryck. De potentiella mötena är många även om vinylkramarna och mp 3 entusiasterna tycks fortsätta att agera åtskilt i sina disparata forum trots vissa teoretiska möten. För egen del kändes det med tanke på den stora svenska anstormningen naturligt att lyfta fram den svenske sonarbesökarens karaktäristika drag. För bakom trendängslan och oförmågan att släppa loss, döljer sig en mer komplex festivalbesökare än vad åtminstone jag hade föreställt mig. En besökare som i den internationella kontexten uppvisar en brinnande passion och en djup kunskap om musik. Med en förmåga att problematisera kring sin egen roll i den pågående 24-timmarsfesten som imponerar. Personer som går i fronten för att Sverige populärkulturellt verkligen skall bli en del av omvärlden utanför Stureplan. Blivande Sonarstammisar som kommer att förändrar det svenska festklimatet för all framtid även på hemmaplan när de plockar med anekdoter från Barcelona, Berlin, London och Paris hem i sina Monegrosfestival väskor.

Om Sveriges samlade musikjournalistkår hade haft samma intresse för våra musikaliska omvärld som de ynglingar jag hade nöjet att spendera ett par dagar med skulle vi med stor sannolikhet sluppit alla hultsfredsbloggar i år. För det är den där längtan efter storstaden som festivalkritikern Andres Lokko brukar skriva om varje gång andra veckan i juni infaller, som Sonarbesökaren letar efter. Det är musiken och inte möjligheten att ha föräldrafritt som lockar Sonarresenären, om vi jämför med de nordiska rockfestivalbesökarna. Den tydligaste antitesen till ungdomens festivaler utgör Sonarfestivalens dagsprogram med japanska electronicaakter och konstutställningar mitt inne i miljonstaden Barcelona. Men den civiliserade stämningen präglar även festligheterna runtom kring, det är väl egentligen bara kvällsfestivalen som påminner om den traditionella festivalen. Men här är dekadensen snarare introvert än extrovert vilket för oss tillbaka till möjligheten att skapa din egen högst privata spellista, bara det att är live istället för i din i-pod.



När jag ett par dagar efter min hemkomst av en outgrundlig anledning råkade hamna på en så kallad release för en gratistidning i Stockholm, vilket torde vara en ultimat markör för de goda tiderna som aldrig tycks finna en ände i vårt land, kom jag åter att tänka på dessa unga människor som ibland lite slarvigt benämns som ”klubbkids”. Förmodligen var det den skur av hits som dj:n vred ut ur de gamla vinylspelarna som fick mina tankar att vandra till dessa technokonnässörers oförtrutliga vilja att finna det nya, att se varje dag som nästa steg i riktningen emot technofulländning. Egenskaper som gör dem extremt lämpade för en festival av Sonars karaktär med ett enormt utbud som kräver både kunskap och kondition för att inhämta och hinna med. Men kanske snurrar hjulen lite för snabbt ibland för de technotörstande besökarna som stundtals verkar föredra kvantitet framför kvalité. Vilket innebär att de ofta missar möjligheten till att stanna upp och njuta av stunden och notera att i den relativt konservativ technoverkligheten är det frapperande få dj:s som tagit klivit in i den digitala tidsåldern. I Barcelona är det verkligen slående vilken dominans vinylen fortfarande har. Den stora andelen svenskar på plats innebar även att väsentlig del av tiden för besökarna gick åt till att sms:a om olika mötesplatser. Det i kombination med att Barcelona torde vara den stad i världen där det är svårast att få tag på en taxi gjorde att känslan av missa årets grej ibland överskuggade känslan av få höra sin favoritlåt en hundrade gång.

Musikaliskt summeras Sonarveckan för egen del med ett nja, något som både på förhand och i efterhand kändes fullt logiskt, ty även technon måste agera i samklang med omvärlden och just år 2007 känns som ett år där väntan tycks prägla vår existens. Så även inom technons värld det har förvisso under vintern tisslats och tasslats om neo-detroit och old-school. Men även om det sistnämnda elementet är ständigt närvarande på Sonar, var det inte början på något nytt vi fick se utan snarare tecken på en stagnation. Den minimala våg som för tre-fyra år sedan kändes lika fräsch om den nypressade apelsinjuicen utanför mitt hotell, har nu blivit allmängods och poppubliken föredrar i dag att kalla sig själva för rave. Men något paradigmskifte gick inte att skönja under Sonar 2007, endast små tendenser till att techno blir rakare och gladare, mer aprak engelsman på Ibiza än stel AD i Birkastan såldes. Till min egen stora glädje gick det även att skönja tendenser till att housen och technon tycks vara på väg att ingå en kreativ pakt. Ett samarbete som jag välkomnar och tror kan vara fruktbart för båda parter. Konturer som jag tror kommer att ha förvandlats till strukturer 2008, då med ännu mer svenskar på den obligatoriska Kompaktfesten dagen efter nere på Barcelonas eminenta strand."

Sommarradio

Som liten brukade jag ligga på stranden (det så bedrägliga minnet innebär att somrarna alltid var varmare då) och i min vita bärbara Phillips radio som egentligen var pappas lyssnade jag på sommarpratare i P1. En form av program som avgörs helt och hållet av den som talars verbala förmåga samt intellekt, däremot personens profession sekundärt. Tyvärr har P1 återigen grävt fram några av Sveriges mins intressanta personer, därför blev jag glad när jag noterade att

Rodeo

skall ha sina egna sommarpratare på sin hemsida. Såldes förväntade jag mig en betydligt progressiva samling sommarpratare än den mainstream men med cred personer som presenterades. Naturligtvis skall jag ge programmen en chans lyssnar faktiskt just nu på det första avsnittet som än så länge är embarligt dålig radio. Men plötsligt minns jag när undertecknad sände studentradio och beslutar mig för att betrakta all media med samma glasögon och samma krav som då. Finns goda förutsättningar för att livet blir trevligare, men jag saknar fortfarande sommarpratarna i slutet av 80-talet även om de förmodligen också var helt ointressanta.