Textavfall

Förutom den märkliga programförklaringen ovan var en av anledningarna till att jag skaffade blogg att ha någonstans att dumpa de texter som jag på ytterst inkompent vis försökt sälja till diverse tidningar. Då jag på förhand anade ett misslyckande då det gällde den del av mitt liv tänkte jag med en blogg ges texterna i varje fall någon form av existensberättigande. Därför följer nedan en för bloggosfären alldels för lång text, men det är min lilla speciella tolkning av sonarfestivalen som jag och många andra besökte i början av sommaren. En text som har sällat sig de numera realtivt digra samlingen texter som ej gick att sälja på min dator:

" Att på något sätt refera eller anknyta till Chris Andersson bok ”The long tail” må vara årets standardlösning inom nöjes och kulturvärlden, något som dock inte hindrar mig ifrån att under Sonarveckan i Barcelona ägna ”The Long Tail” mer än en tanke. Ganska naturligt då merparten av Sonarfestivalens besökare utgörs av den bakre delen av svansens konsumenter, unga människor som är extremt aktiva på nätet, vissa av dem tycks mer eller mindre leva sina liv där. På sonarfestivalen eller sonarveckan som jag personligen föredrar att kalla det eftersom det då inbegriper helheten med alla de fester utanför festivalen, gavs de möjlighet att placeras i en social kontext. Ett sammanhang som med sitt enorma utbud påminner om nätet, men här är det framför allt festen som är i fokus, inte musiken. Om Björn Fries hade omgett sig med kompetenta omvärldsanalytiker skulle hans nätter störas av svårartade sömnstörningar. För i den internationella verklighet vari dagens 20 åringar lever med snabba bredband och billiga flygresor är den urbana festivalen där festen aldrig tar slut ett betydligt hetare alternativ än skogsfestivaler i Småland. Där är drogerna lika obligatoriska som en matpaus på Burger King i Linköping. Nu är droger på intet vis ett exotiskt inslag i Sveriges klubbvärld, men dess närvaro är inte jämförelsevis lika markant som i Barcelona, där är de kemiska substanserna huvudbokning kväll efter kväll.

Men även om de i Sverige förtigna drogerna stundtals tycks triumfera över musiken, finns det så mycket mer och olikheten gentemot den i Sverige så omhuldade rockfestivalen, som även den har annat än musik i fokus, är slående. Valfriheten är som det nämns ovan står inte långt efter det nätet erbjuder vilket ger dig goda möjligheter att skapa din egen festival, där varje beståndsdel präglas av sitt eget unika uttryck. De potentiella mötena är många även om vinylkramarna och mp 3 entusiasterna tycks fortsätta att agera åtskilt i sina disparata forum trots vissa teoretiska möten. För egen del kändes det med tanke på den stora svenska anstormningen naturligt att lyfta fram den svenske sonarbesökarens karaktäristika drag. För bakom trendängslan och oförmågan att släppa loss, döljer sig en mer komplex festivalbesökare än vad åtminstone jag hade föreställt mig. En besökare som i den internationella kontexten uppvisar en brinnande passion och en djup kunskap om musik. Med en förmåga att problematisera kring sin egen roll i den pågående 24-timmarsfesten som imponerar. Personer som går i fronten för att Sverige populärkulturellt verkligen skall bli en del av omvärlden utanför Stureplan. Blivande Sonarstammisar som kommer att förändrar det svenska festklimatet för all framtid även på hemmaplan när de plockar med anekdoter från Barcelona, Berlin, London och Paris hem i sina Monegrosfestival väskor.

Om Sveriges samlade musikjournalistkår hade haft samma intresse för våra musikaliska omvärld som de ynglingar jag hade nöjet att spendera ett par dagar med skulle vi med stor sannolikhet sluppit alla hultsfredsbloggar i år. För det är den där längtan efter storstaden som festivalkritikern Andres Lokko brukar skriva om varje gång andra veckan i juni infaller, som Sonarbesökaren letar efter. Det är musiken och inte möjligheten att ha föräldrafritt som lockar Sonarresenären, om vi jämför med de nordiska rockfestivalbesökarna. Den tydligaste antitesen till ungdomens festivaler utgör Sonarfestivalens dagsprogram med japanska electronicaakter och konstutställningar mitt inne i miljonstaden Barcelona. Men den civiliserade stämningen präglar även festligheterna runtom kring, det är väl egentligen bara kvällsfestivalen som påminner om den traditionella festivalen. Men här är dekadensen snarare introvert än extrovert vilket för oss tillbaka till möjligheten att skapa din egen högst privata spellista, bara det att är live istället för i din i-pod.



När jag ett par dagar efter min hemkomst av en outgrundlig anledning råkade hamna på en så kallad release för en gratistidning i Stockholm, vilket torde vara en ultimat markör för de goda tiderna som aldrig tycks finna en ände i vårt land, kom jag åter att tänka på dessa unga människor som ibland lite slarvigt benämns som ”klubbkids”. Förmodligen var det den skur av hits som dj:n vred ut ur de gamla vinylspelarna som fick mina tankar att vandra till dessa technokonnässörers oförtrutliga vilja att finna det nya, att se varje dag som nästa steg i riktningen emot technofulländning. Egenskaper som gör dem extremt lämpade för en festival av Sonars karaktär med ett enormt utbud som kräver både kunskap och kondition för att inhämta och hinna med. Men kanske snurrar hjulen lite för snabbt ibland för de technotörstande besökarna som stundtals verkar föredra kvantitet framför kvalité. Vilket innebär att de ofta missar möjligheten till att stanna upp och njuta av stunden och notera att i den relativt konservativ technoverkligheten är det frapperande få dj:s som tagit klivit in i den digitala tidsåldern. I Barcelona är det verkligen slående vilken dominans vinylen fortfarande har. Den stora andelen svenskar på plats innebar även att väsentlig del av tiden för besökarna gick åt till att sms:a om olika mötesplatser. Det i kombination med att Barcelona torde vara den stad i världen där det är svårast att få tag på en taxi gjorde att känslan av missa årets grej ibland överskuggade känslan av få höra sin favoritlåt en hundrade gång.

Musikaliskt summeras Sonarveckan för egen del med ett nja, något som både på förhand och i efterhand kändes fullt logiskt, ty även technon måste agera i samklang med omvärlden och just år 2007 känns som ett år där väntan tycks prägla vår existens. Så även inom technons värld det har förvisso under vintern tisslats och tasslats om neo-detroit och old-school. Men även om det sistnämnda elementet är ständigt närvarande på Sonar, var det inte början på något nytt vi fick se utan snarare tecken på en stagnation. Den minimala våg som för tre-fyra år sedan kändes lika fräsch om den nypressade apelsinjuicen utanför mitt hotell, har nu blivit allmängods och poppubliken föredrar i dag att kalla sig själva för rave. Men något paradigmskifte gick inte att skönja under Sonar 2007, endast små tendenser till att techno blir rakare och gladare, mer aprak engelsman på Ibiza än stel AD i Birkastan såldes. Till min egen stora glädje gick det även att skönja tendenser till att housen och technon tycks vara på väg att ingå en kreativ pakt. Ett samarbete som jag välkomnar och tror kan vara fruktbart för båda parter. Konturer som jag tror kommer att ha förvandlats till strukturer 2008, då med ännu mer svenskar på den obligatoriska Kompaktfesten dagen efter nere på Barcelonas eminenta strand."