Dålig ork

Då min energi har tillägnats helt andra saker än att posta blogginlägg på sistone orkar jag endast åstadkomma ett litet tips, för att hålla year of madness flytande. The Guardian är som bekant alltid läsvärd, intressant klubbtrend skrevs det om igår http://arts.guardian.co.uk/features/story/0,,1718543,00.html Även om det hela knappast känns som en ny trend, eller? Läs själva om ni har lust, för jag har inget att erbjuda för tillfället.

elit?

Dagens Nyheters artikel om mejllistan elit har de senaste dagarna genererat i ett antal tidningsartiklar, nyhetsvärdet och moralpaninken i DN:s artikel har med rätta ifrågasatts och personligen anser jag att vi lämmnar den diskusionen därhän. Det finns trots allt långt mycket viktigare ting att ägna sin brydda hjärna åt. Det som jag möjligtvis kan finna intressant att reflektera åt är själva namnet "elit". Om de som är medlemmar av denna mejllista (en hel del har jag namngivits i de senaste dagarnas artiklar) är eliten i Sverige hur ser då bottenskrapet ut? För om vi ska vara ärliga så är väl knappast Jan Söderqvist, Stefan Malmqvist, Eva Wisten, Jonna Bergh mfl utmärkt sig genom sin brilijans. Genomsnittsliga är snarare vad jag tänker på när dessa namn dyker upp.

Brilijans lär däremot Ivan Smagghe bjuda på under lördagen när han äntrar Pardises dj-bås på Marie Laveau under lördagen. för övrigt vankas det mycket dansmusik med anknytning till Frankrike under våren på Marie Laveau, redan torsdagen 2 mars kommer Justice till den nya klubben Bliss. Samma klubb får den 14 april besök av Digitalism åtminstone enligt Kitsunes veckomail. med andra ord fortsätter Marie Laveau var Stockholms främsta ställe när det gäller internationella bokningar.

facisthumor

När jag för ett år sedan beslutade mig för att starta upp year of madness fanns det en vag tanke om att den bland annat skulle behandla demokratiska problem i Sverige. Vad som skulle defineras som ett problem var helt subjektivt och jag skulle agera envädlig domare. I ärlighetens namn har det väl varit lite si och så med uppfyllandet av denna prententiösa målsättning. Har därför på sistone allt oftare jagats av tanken att det återigen vore tid att lyfta fram de dolda farorna i vårt allt skörare samhälle. En aspekt av samhället eller snarare nöjesvärlden som alltid skrämt mig är buskishumorn, ni vet Ewa rydberg, Nils Poppe, Stefan och Krister, staden Göteborg etc. Enligt www.ne.se är buskis ett slangord för lågkomisk underhållning. Men i likhet med många av de kulturyttringar som givits prefixet låg röner den en stor populäritet bland befolkning. Om du konfronterar en buskisanhängare, ger de ofta skäl som att buskisen tillhör vårt kulturarv etc. Men den tveklöst mest centrala anledning (central i bemärkelsen att det är ett demokratiskt problem) som jag hört, är att det ger avkoppling då det inte utmanar ditt intellekt. Gäller förvisso det mesta på tv, men buskisen är förmodligen den kulturyttringen där denna enligt mig ytterst farliga aspekt är tydligast.

Jag ogillar visserligen konspirationsteorier, men det ligger nära till hands att använda sig av en sådan när det gäller buskisens passivificerande roll i Sverige. För är det inte optimalt för den makthungrige proffspolitikern att befolkningen konsumerar buskis och den närliggande genre reality-tv på kvällarna i stället för att låt säga fundera och reflektera. Om medborgarnars hjärnor ständigt befinner sig i viloläge, vem ska då ifrågasätta samhällsbygget, med det avser jag samhället i ett mer visonärt och långsiktigt perspektiv. Är medveten om att underhållningsformer som tex idrott har en likande effekt och där är kopplingen till gladiatorspel och OS 1936 i Berlin så mycket tydligare. Men busksien är humorns variant av gladitorspelen, lyckliga och tjocka skånska familjer som åker till fredriksdalsteatern på sommaren, mellan skrattsalvorna tuggar de i sig en spettkaka var. På vägen bekymrar de sig över det växande antalet invandrare i hemkommunen. Deras definition av intellektuell är Björn Hellberg och deras samhällsbild skapad av TV4. En brutalrealistisk skräckvision som går att applicera på alla landskap och som kanske är närmare än vad vi tror.

90-tals fenomen

Under 90-talet var kröninkan cool och krönikör vad alla medieintresserad kids drömde om att bli. Kröninkan har väl numera passerat sitt zenit på hipphetsskalan och känns i tider då bloggandet tycks ha förankrat sig även i lilla Sverige, realtivt ointressant. Dock läses kröninkorna troligen av fler läsaren än de mest lästa bloggarna ( måhända inte med samma intresse) och andel kröninkörer tycks inte minska. Tyvärr finner jag ofta kvaliten som usel och underhållningsvärdet går mer att finna ur ett David Brent perspektiv än ur ett det överdrivet medvetna som ofta karakteriserade 90-talet. Hos två av dagens svensksrpåkiga krönikörer fann jag både beröringspunkter och olikheter samtidigt som de känns sinikafitiva för dagens krönikörer med sin nästintill plågsamma präktighet som löper som en röd trpd genom allt de skriver. Anna Larsson i Svd http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_11858858.asp tillhör väl inte mina favoriter, men hennes kröninka idag behandlar ett intressant ämne och är värd en läsning. Den inspirerade mig med sitt innehåll till en mer seriös postning (kommer vid tillfälle) i hennes ämne för dagen så kallade böghatare. Citys krönikör Frida Bosien har fått kritik på denna blogg tidigare, men idag tycker jag att hon återigen stärkte sin position som Sveriges sämste och mest ointressante krönikör http://www.city.se/kronika.asp. Hon ger oss alla ständigt nya skäl till att fundera över om det egentligen inte är dags att begrava krönikören för gott.

Lydmar

Ska som bekant läggas ner http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_11829252.asp, det ska tydligen bli kontor i stället, mer stureplan och småstad och mindre storstad och kvalite såldes. Det kommer inte bara bli en musikalisk förlust för stockholms nöjesliv, det kommer även minska bredden. För även om vi älskar electro och techno just nu ( ivarje fall enligt nöjeseliten) behövs sådana lydmar och go bang, reach out etc. Detta för att garantera en viss bred i utbudet. För annars går det lika bra att bo Eskilstuna eller annan valfri småstad. Lydmar bjöd på mycket bra, men min personliga favorit var nog när jag äntligen gavs möjlighet att se Gwen Mcrae live. Tack Lydmar och tack Ingmari Pagenkemper, ni har varit vansinnigt duktiga.

Spellista

Det är troligtvis inte nödvändigt men för mig personligen skulle det kännas mer korrekt om jag la upp en liten spellista till mixen jag copy and paste länkade till för några dagar sedan. Så oavsett om intresse finns elelr ej följer den nedan:

- Dominik Eulberg: Der totenkopstschwaermer im bienenstock
- Anja Schneider and Sebo K- Rancho Relaxo (jennifer cardini remix)
- Daso: T anders
- Markus Lange: Strange smile (kaos remix)
- Domink Eulberg and Gabriel Ananda- Harzer Roller
- Nathan Fake- Dinamo (Dominik Eulberg remix)
- Basteroid- The Schnitzelmachine
- Olivier Koletzki- Mueckenschwarm (David K remix)
- Remute and Riley Reinhold- Jah Wobble

Mainstream kontra alternativ.

Först och främst vill jag tacka daniel för hans kommentar på mitt inlägg om paradise från 29/1 ett inlägg som ligger till grund för denna postnings innehåll, läs gärna hans egen blogg http://pengarnaellerlivet.blogspot.com/ som inleder med attackera ingen mindre än Andres Looko. Jag kommer att följa pengarna eller livet med späning. Mitt inlägg från 29/1 handlade i korthet om att publiken på Marie Laveau hade förändrats på grund av ställets populäritet. Tendensen att mediamäninskor och popfolk i allt större utsträckning börjar omfamna technon har knappast undgått den intresserade. Det ligger såldes nära till hands att börja hävda att techno tenderar att bli mainstream. Det beror dock på vilken kontext vi använder ordet mainstream i. I en något större kontext kan varken Olivier Koletzki eller Jens Lekman bli mainstream. Eftersom den musiken först och främst representeras av det som ligger överst på allehanda försäljningslistor, garderar mig här med allehanda för jag vill inte att någon okunnig mediasnubbe som hänger för mycket på riche ska tjata om mp3 hit (fånigt ord för övrigt). Många tidningar publicerar numera nedladdningstoppen, en lista som uppvisar en väldigt stark korrelation med den för skivförsäljning. Såldes riskerar aldrig någon av de som gästar Marie Laveau att vara mainstream.

Om vi däremot betraktar motsatsparen mainstream och alternativ i mer popkulturell kontext får vi en annan disskusion, ett intressant inlägg i denna disskusion fann jag i dagens svenska dagbladet, en text jag tyvärr inte funnit på nätet. Det var den gode skribenten Dan Backman som kommenterade manifestgalans image som alternativ. I likhet med mig var han inte alltför imponerad över deras så kallade alternativa val. I en popkulturell kontext känns Timbuktu (mainstream i båda kontexterna), Embassy (sorry killar men ni är nog mer unken rock än vad ni tror) och Tough Alliance (nej fotbollsromantik har aldrig varit häftigt) speciellt alternativa. I en sådana kontext blir naturligtvis en diskussion om Marie Laveau som hemvist för de som önskar tillhöra vad den gamle franske sociolgen Pierre Bourdieu skulle kallat avantgardet mer intressant. Därför är frånvaron om en vital disskusion om nästa steg intressant, vet inte om nästa steg blir en hyllning till trashkulturen, känns faktiskt farligt nära jack ass kulturen. I fallet Marie Laveau tror jag dock inte att det handlar så mycket musiken och kläderna utan om platsen. De med kännedom om vilka skivor som ligger på tallriken är fortfarande en försvinnande majoritet. De flesta befinner sig i lokalen för att på hederligt svennemål festa. Oavsett om de är på Marie Laveau eller Grodan.

Det senaste månderna har jag haft två danskvällar som utmärkt sig dels i sin indvidualitet men även i det faktum att de varit diametralt olika. 28/12 spelade Dominik Eulberg och Tobias Becker på Marie Laveu, något mindre folk på dansgolvet dels på grund av att det hela skedde under mellandagarna men även för musiken (vill jag tro åtminstone). Dansgolvet var halvfullt och mest respons mötte de båda herrarna föga överraskande av när de satte på Tomas Anderssons Washing Up. Men det var på intet sätt en dålig kväll tvärtom den var fullkomligt strålande. Ett av skälen till detta var att dansgolvet hade en stor andel som ville dansa till musiken som spelades då menar jag att de ville i sina hjärtan och själar. Detta i motsats till de som lärt sig att du skall dansa till techno/electro/house eller dyl. En något annorlunda upplevlse bjuds jag på i torsdags när Felix The Housecat gästade Grodan, på ett personligt plan blev jag djupt tillfredställd i avseendet dans. Däremot var jag i ärlighetens namn inte alltför imponerade av Felix som dj, tror att Tequilan och polarna var viktigare än musiken. Publiken som bestod av lika delar brats och nöjesguidenmäninskor (trogna läsare avses här) även om skillnad är i det närmaste osynlig så är den inte desto mindre viktig för bärarna av dessa båda epitet. Till publikens fördel var att den verkligen gav allt, men det var intressant att se responsen inför musiken. När Felix drog på Ame "Rej" responderade de flesta enligt jag har lärt mig att det här cool musik men jag vet inte vad det här mallen. När han däremot drog på någon av de sunkiga hårdrockslåtar som följt med över atlanten. då var det "time to hit the roof". Här kom responsen från hjärtat och inte från hjärnan. Skillnad mellan vad Grodanbesökaren eller för den delen Marie Laveau beskökaren vill dansa till i hjärtat, är inte så stor emot vad garbo besökaren önskar i sitt hjärta som vi kanske tidgare velat tro.

Den som anser sig tillhöra "avantgardet" kan såldes andas ut och fortsätta planera nästa drag i den eviga kampen om att få ha sin grej i fred.

Tråkiga artister

Det var som bekant grammisgala igår och även om många av de artister som prisades igår stått för en hel del kvalitativ musik, kvarstår intryck av att det rör sig om trista, intetsägande personer. De är snälla och goda tex Laleh, men ack så intetsägande. Offentliga personer har tillskillnad från oss vanliga dödliga mäninskor en möjlighet att göra avtryck i historien och kanske även driva den framåt. Jag hoppas att de artister som prisades igår fortsätter att göra bra musik men jag hoppas inte att de gör några bestående avtryck i vår historia. Det skulle bli olidligt trist historia. http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,775060,00.html Titta även på aftonbaldets bildextra från grammisgalan ger en god bild av hur tråkiga artister i Sverige är.

Ljus i vintermörkret.

Försökte bota min underliggande vinterångest med hjälp av tysk techno och adobe audition. Som vanligt funkar inte länkarna, så ni får använda hederlig copy and paste: http://s49.yousendit.com/d.aspx?id=1S82DYJR5W4KZ3O0LJ3XP2UGZH

Tankar.

Besökte i helgen för första gången Helsingfors, en vacker stad och det stämmer faktiskt att det alltid är soligt i Helsingfors (åtminstone i jämförelse med Stockholm). Mindre soligt är det på båtarna med grannlandet i öster som destination, även om större delen av tiden för min del tillbringades i hytten, så fanns det tid för några reflektioner. Sverige beskrivs allt oftare som det coolast och mest modemedvetna landet i världen, på båtarna till Finland glider männen och kvinnor till synes obekymrad om detta påstådda faktum elegant längs med relingen ekiperade av valfri lågpriskedja. På intet vis något nytt de är del av vad som lite orättvis har kommit att kallas det vanliga folket (finns många benämningar, kärt barn ni vet). Vad som frapperar mig är dock den flata behandling denna gigantiska grupp (de utgör faktiskt majoriteten av folket) har fått utstå. De har av staten ständigt blivit behandlade som barn, utgångspunkten tycks vara att de på intet sätt kan klara sig själva. På ett liknande vis har de behandlats av medierna, i synnerhet de statliga vars förkärlek för att framställa majoriteten på ett okritiskt, tårmilt och nostalgiskt vis tycks sakna motstycke. Personligen skulle jag ta oehört illa vid mig om jag behandlades som om jag vore ett barn och aldrig utsattes för vad som skulle kunna liknas vid en objektiv och kritisk betraktelse. Det skulle kännas som att leva sitt liv instängd på ett gigantiskt SEKO-möte. Kanske är det feelgood trenden vi lever i nu, men jag längtar efter någon som vågar vältra sig i fördomar om den vanlige mäninskan, för verkligheten är så mycket värre.

För första gången på flera år köpte jag en regelrätt modetidningen med sina rötter utanför norden, senaste numret av Luomo Vouge bekräftade dock mina onda aningar om att dessa tidningar delvis spelat ut sin roll. Det fanns en tid när bläddrande i ID eller liknande magasin innebar att du stötte på något nytt och intressant, men det eskalerande internetanvändandet har inneburit att modetidningen delvis spelat ut sin roll. Dock stötte jag på några annonser som var fyllda med italienskt sportmode och starka färger. Något som osökt förde mina tankar till clownen Peter Siepen. Vars existens ter sig mer logisk och brilijant för varje dag, han är rimligtvis född på första delen av 60-talet en tid då det mer utflippade modet som vi kan finna spår av i hans egen klädstil, hade sin hemvist i Swinging London. Han var ung på 80-talet under era då extravagans stod högt i kurs. Då historien tenderar att vara cirkulär och dessutom med allt kortare cyklar har vurmen för extravagans åter trätt in i den svenska storstadskulturen. Såldes skördetid för herr Siepen. Själv tänker jag akta mig för att köpa tidningar som placerar bilder av Peter Siepen på min näthinna.

Har svårt att smälta hur otroligt trevligt det är att läsa utdrag av Trumans Capote In Cold Blood i New Yorker. Allt tack vare min fantastiska födelsedagspresent The Complete New Yorker. Återigen skänker jag en tacksamhetens tanke till min vän som förgyllde min 29-årsdag med denna guldklimp. Hjälper mig att balanserar mellan det verkliga och det påhittade i tillvaron på ett ytterst tillfredställande vis.

skivtips

Ett litet musiktips så här en tidig lördagkväll, marcus guetners skiva lovely society, är ett litet mästerverk så här i början av år 2006 åtminstone i sin genre. Dock får ni inga mp:3:or av mig, finns redan så många bloggar som gör det bättre.

Unga och politik

Morgonen började i sedvanlig ordning med P1, idag ett reportage från Rågsved om att unga och politik. Där det lyftes fram att unga tycks vara ointresserade av den oglamorösa inrikespolitiken, medan de däremot brinner för utrikespolitik. Egentliegn kan allt sammanfattas med vad en av kidese sa. Vi har redan det så bra,men de finns de som behöver hjälp att få det bättre (inget exakt citat men något i den stilen). tror han näsatan hittade kärnan där. dagens ungdomar brinner knappast för en starkare fackförening däremot kan rättvisemärkta kläder från american apparel vara desto intressanatare. Helt enkelt för det ligger närmare ens eget intresseområde. Det märkliga är vad senastionen i det hela ligger, det är samma utgångspunkt som alla mäninskor i i-världen röstar efter. Jag har stort hus i Danderyd alltså, röstar jag på de som lovar lägre fastighetskatt, mina polare är kommunister och ha sköna fester så jag röstar på väsntern även om jag kommer att rösta på moderaterna i framtiden när jag tjänar pengar. Finns flertalet varianter på temat, men essensen densamma, du röstar utifrån din privata intressen. Självklart finns det undantag men de tenderar att vara statistiska bortfall och är såldes ointressanta för samhällsanalysen såvida du inte vill forska om subkulturer. I så fall föreslår jag att du kontaktar din lokala sociologiska instution (finns ett universitet i varje stad numera) då svensk sociologisk forskning är i stort behov av förnyelse. Men det är en annan historia, en annan tid och plats.

En helt annan sak är Ellen Allien And Apparats skiva orchestra of bubbles, tveklöst den gågna veckans musikaliska elixir. Har ni inte upptäckte den själva så är det hög tid, ömsint elegant och samtidigt smutsig. Berlin när det är som bäst helt enkelt.