Mainstream kontra alternativ.

Först och främst vill jag tacka daniel för hans kommentar på mitt inlägg om paradise från 29/1 ett inlägg som ligger till grund för denna postnings innehåll, läs gärna hans egen blogg http://pengarnaellerlivet.blogspot.com/ som inleder med attackera ingen mindre än Andres Looko. Jag kommer att följa pengarna eller livet med späning. Mitt inlägg från 29/1 handlade i korthet om att publiken på Marie Laveau hade förändrats på grund av ställets populäritet. Tendensen att mediamäninskor och popfolk i allt större utsträckning börjar omfamna technon har knappast undgått den intresserade. Det ligger såldes nära till hands att börja hävda att techno tenderar att bli mainstream. Det beror dock på vilken kontext vi använder ordet mainstream i. I en något större kontext kan varken Olivier Koletzki eller Jens Lekman bli mainstream. Eftersom den musiken först och främst representeras av det som ligger överst på allehanda försäljningslistor, garderar mig här med allehanda för jag vill inte att någon okunnig mediasnubbe som hänger för mycket på riche ska tjata om mp3 hit (fånigt ord för övrigt). Många tidningar publicerar numera nedladdningstoppen, en lista som uppvisar en väldigt stark korrelation med den för skivförsäljning. Såldes riskerar aldrig någon av de som gästar Marie Laveau att vara mainstream.

Om vi däremot betraktar motsatsparen mainstream och alternativ i mer popkulturell kontext får vi en annan disskusion, ett intressant inlägg i denna disskusion fann jag i dagens svenska dagbladet, en text jag tyvärr inte funnit på nätet. Det var den gode skribenten Dan Backman som kommenterade manifestgalans image som alternativ. I likhet med mig var han inte alltför imponerad över deras så kallade alternativa val. I en popkulturell kontext känns Timbuktu (mainstream i båda kontexterna), Embassy (sorry killar men ni är nog mer unken rock än vad ni tror) och Tough Alliance (nej fotbollsromantik har aldrig varit häftigt) speciellt alternativa. I en sådana kontext blir naturligtvis en diskussion om Marie Laveau som hemvist för de som önskar tillhöra vad den gamle franske sociolgen Pierre Bourdieu skulle kallat avantgardet mer intressant. Därför är frånvaron om en vital disskusion om nästa steg intressant, vet inte om nästa steg blir en hyllning till trashkulturen, känns faktiskt farligt nära jack ass kulturen. I fallet Marie Laveau tror jag dock inte att det handlar så mycket musiken och kläderna utan om platsen. De med kännedom om vilka skivor som ligger på tallriken är fortfarande en försvinnande majoritet. De flesta befinner sig i lokalen för att på hederligt svennemål festa. Oavsett om de är på Marie Laveau eller Grodan.

Det senaste månderna har jag haft två danskvällar som utmärkt sig dels i sin indvidualitet men även i det faktum att de varit diametralt olika. 28/12 spelade Dominik Eulberg och Tobias Becker på Marie Laveu, något mindre folk på dansgolvet dels på grund av att det hela skedde under mellandagarna men även för musiken (vill jag tro åtminstone). Dansgolvet var halvfullt och mest respons mötte de båda herrarna föga överraskande av när de satte på Tomas Anderssons Washing Up. Men det var på intet sätt en dålig kväll tvärtom den var fullkomligt strålande. Ett av skälen till detta var att dansgolvet hade en stor andel som ville dansa till musiken som spelades då menar jag att de ville i sina hjärtan och själar. Detta i motsats till de som lärt sig att du skall dansa till techno/electro/house eller dyl. En något annorlunda upplevlse bjuds jag på i torsdags när Felix The Housecat gästade Grodan, på ett personligt plan blev jag djupt tillfredställd i avseendet dans. Däremot var jag i ärlighetens namn inte alltför imponerade av Felix som dj, tror att Tequilan och polarna var viktigare än musiken. Publiken som bestod av lika delar brats och nöjesguidenmäninskor (trogna läsare avses här) även om skillnad är i det närmaste osynlig så är den inte desto mindre viktig för bärarna av dessa båda epitet. Till publikens fördel var att den verkligen gav allt, men det var intressant att se responsen inför musiken. När Felix drog på Ame "Rej" responderade de flesta enligt jag har lärt mig att det här cool musik men jag vet inte vad det här mallen. När han däremot drog på någon av de sunkiga hårdrockslåtar som följt med över atlanten. då var det "time to hit the roof". Här kom responsen från hjärtat och inte från hjärnan. Skillnad mellan vad Grodanbesökaren eller för den delen Marie Laveau beskökaren vill dansa till i hjärtat, är inte så stor emot vad garbo besökaren önskar i sitt hjärta som vi kanske tidgare velat tro.

Den som anser sig tillhöra "avantgardet" kan såldes andas ut och fortsätta planera nästa drag i den eviga kampen om att få ha sin grej i fred.