Nostalgiska tankar på ett trångt tåg.

Förmodligen var det inlägget om Whale på Farnaz Sajadis

rodeoblogg

. Eller så bidrar SJ: regionaltåg i vanlig ordning till min nostalgiska sida. Till skillnad från Farnaz tyckte jag inte att Henrik Schyffert var rasist när jag såg videon, däremot stod jag längst fram när det förmoda ironiska projekt besökte klubb G-punkten (tror att det också var ironiskt) i Kristianstad 95 eller 96. Minns att jag älskade ironin och dess omslagspojke Schyffert på det där ärliga sättet som bara en ung man kan. Även om jag nu i efterhand inser att jag vara väldigt långt ifrån att bemästra ironins konster som du bör för att avnjuta dess fulla kraft, så trodde jag mig då vara en mästare endast övertriumferad av Schyffert själv. Detta var innan jag visste att mycket av Killinggängets briljans skapades Lokko och Luuk. Även om alla nämnda personer lagt ironin bakom sig, så har jag alltid en viss förhoppning kring Schyfferts skapande, även om han de senaste åren mestadels gjort mig besviken (dock är han bäst i Sverige på stand-up). Hoppas varje gång kunna bedöma med den okritiske tonåringens ögon igen, men hur mycket jag än anstränger mig så går det sådär. Även om jag är övertygad om att killinggängets nästa projekt kommer att vara enormt mycket bättre än allt annat som görs i samma genre i Sverige. Det är väl mer att se Schyffert i parlamentet som smärtar, du är bättre än så Henrik…

Olika typer av skratt

Humor är ett ämmne som betyder en hel del för mig förmodligen därför jag haft svårt att släppa den

Här

irrelevanta nyheten. Det är absolut inte kul att skratta åt personer som stammar, däremot är det kul att skratta åt personer som skrattar åt personer som stammar. Samma sak med de som skrattar åt underhållningsprogram på TV 4, vi ska skratta åt dem inte med dem.

En intellektuell ledare

Alla verkar ha fastnat för olika egenskaper hos Göran Persson i den nyligen visade ”Ordförande Persson”, debatten stannade vid diverse lama person påhopp. Trist och ganska typiskt svenskt, personligen fastnade jag för Perssons förkärlek för att använda ordet intellektuell, antingen var det i sammanhanget att Pär Nuder var intellektuell eller så var det någon tidning som befann sig i ett intellektuellt förfall. Misstänker att vår före detta statsminister i likhet med många andra har förväxlat intelligent och intellektuell (till exempel i fallet Pär Nuder). Vilket återigen visar att han är en man av folket, eller så var Göran Persson bara nere med förra årets bildningstrend i svensk hipstermedia. Det intressanta är att just nöjesjournalister har benägenhet att förvandla intellektuell till en tom och innehållslös kliché senast idag i

DN

Brittiskt band med lite småintelligenta texter, väldigt få svenska nöjesjournalister kan då motstå att klistra in ordet intellektuell i texten. Om alla som har en examen i humaniora betitlas med epitetet intellektuell vad har det för betydelse och värde? När jag slår på ordet i

Wikipedia

noterar jag den vanskligt vida förklaring som gjord för tolkningar, notera även att Björn Hellberg nämns som allvetare. Även NE:s definition ger ett relativt stort utrymme för åtminstone Pär Nuder:

”en mångtydig benämning på den som med sina idéer söker påverka samhällsutvecklingen”

Kvalificerar i stort sett alla politiskt aktiva förutom Lars Lejonborg. För mig är en intellektuell en briljant analytiker som dels förmår att förmedla sin kunskap och med densamma som bas även dekonstruera samhället och dess myter. Hur som helst är det intressant att Göran Persson sällar sig till skaran vars bildningsskomplex driver dem att söka positioner som inte existerar? Min tanke var här att anknyta till förra årets lilla bildningshype och härleda detta till nöjesjournalistikens bildningskomplex. Men då många av dem som skulle kunna placeras i detta fack skänkt mig mycket kvalitativ läsning genom åren, väljer jag att avstå. Förbannar i stället att jag slarvat bort gårdagens playlist innehållande en massa gamla fina moodyman spår. Konstaterar samtidigt att jag inte bör köpa fler tidningar på ett tag då högen för olästa nummer börjar växa sig penibelt stor vilket återigen bevisar att jag är allt annat än intellektuell. Men så har jag aldrig hävdat motsatsten heller.

Mer konstruktion

Sverige är i utlandet bland annat berömt för den ångest och mörker som vi kan se i Ingmar Bergman berättarkonst, denne mans internationella framgångar har givit Sverige ett rykte att vara att land där abstraktion och hög konstnärlig ambition har en naturlig plats. Återigen rör det sig om en konstruktion, som blivit en etablerad sanning tack vare Sveriges bästa reklambyrå- staten. I stället borde den traditionella och trista svenska berättarformen med början, mitten och slut gärna med en inbakad moralkaka varit den som lanserats.

Visserligen har Astrid Lindgren rönt stora framgångar men detta har skett under täckmanteln att det var för barn hon skrev. Vilket är ännu en lögn eftersom de hela tiden var vuxna som tvingade hjälplösa barn att läsa om den förståndshandikappade Karlsson och dampbarnet Pippi. Allt för att vi skulle lära oss vikten av början, mitten och slut samt en inbäddad moralkaka. Som skattebetalare kräver jag att staten slutar sätta denna fina berättartradition på konstant undantag.

Konstruktioner

I det senaste numret av Odd at Large väljer Clara Törnvall att under epitet text inte bara att damma av det slitna ordet samtiden utan att välja ut tre olika profiler som på något viss bidragit till samhället med text. Valet av de charmiga fashionmuslimetterna är en snygg passning till klubbkidsen. Linda Rosings bok har jag inte läst men när jag läser beskrivningen av den beklagar jag att Daniel Nylen hjälpt till med själva författandet. Ett intressant och viktigt ämne förlorar både betydelse och kvalité. Men det är först med det tredje tipset som artikeln blir intressant och ordet samtid börjar få en reell betydelse. Törnvall lyfter fram den relativt hypade boken varulvsvalsen, av supermänniskan Sigge Eklund. En person som sägs vara son till ekonomen Klas Eklund och har givit en rad böcker och skall även vara ansvarig för bloggportalen. Naturligtvis finns inte Sigge Eklund på riktigt, han är en konstruktion, förläggarnas egen masterplan. De behövde någon som kunde kommunicera med de hippa förmedlarna men samtidigt ha hög moral och en framtoning som stimulerade även de mindre progressiva delarna av befolkningen. På det hela taget en genial plan, en skön snubbe om bryr sig, är pappa, en kille som lyssnar på 90-tals indie, värnar om de demokratiska värdena, skyr elitism och är en god medelklassvän. Ett slags potpurri av förra årets artiklar i Metro och Stockholm City, lagom med lite edge. Det nya och moderna Sverige, skillnaden emot det gamla samhället är jämförbar med skillnaderna din dator uppvisar när du kört Windows Update och startat om den, föga med andra ord. Sigge Eklund finns inte, han är en konstruktion av den reella samtiden, produktionen som når ut, den delen av kulturen som faktiskt lyckats uppnå en kommunikation med samhället utanför. Själv kan jag inte läsa Sigge Eklund då jag finner fiction obehagligt och skrämmande.

uttryck

Om ni letar efter någon som funnit ett uttryck tycker jag att ni skall

köpa

Kristofer Flensmarcks nya diktsamling. Ja det är en vän till mig, vilket endast innebär att jag med detta tips är närmare den svenska kritikerkåren än vad jag någonsin varit tidigare i mitt liv.
Tack Kristofer, din bok gör i varje fall mitt liv bättre.

Bilden

Lyssnar för första gången på fler år på gammal soul i kombination med en plötslig fascination för Lucky Strike öppnar det mina ögon för den ogästvänliga gräsmattan nedanför fönstret. Ögonen ser en landning, vare sig mjuk eller hård bara befriande från revisionism, positionering och teorier. Det kommersiella finner slutligen en väg till mitt hjärta finns inga skäl att värja sig, inga rationella skäl att gömma sig bakom. Bilder är eviga men bedrägliga, men oundvikliga grundstenar för de små luftslott dårarna bygger medan de snickrar på ännu en meningslös dokumentär om en ensam man i skogen. Oviljan att växa upp fjättrar mig fast vid disharmoniska kompositioner av verkligheten. Små anekdoter med drag av det mytomana, blekta bilder vars avsaknad av komposition och konstnärlig begåvning är plågsam att bevittna.

Bilden vittnar om glädje det ligger i bildens bedrägliga och manipulativa karaktär.

Bilder

Är benägen att hålla med dessa röster om att dokumentären om Göran Persson är en besvikelse

Steve Sem-Sandberg

Johan Croneman

.

Men mer om det under morgondagen. Sedan barnsben har jag fascinerats av det urbana och dess olika fundament. Bland annat de urbana husen. Det förklarar de ovanstående bilderna.

Måndag.

Under min semestervistelse i New York upptäckte jag att David Lynchs senaste film

Inland Empire

visades för sista veckan på bio. Denna i USA av kritikerna sågad film har som bekant inte dykt upp med i Sverige ännu. Då jag sedan den där berömda höstkvällen 1990 när Twin Peaks premiärvisades i Sverige varit fast i Lynchs magiska värld och älskat allt han gjort (mer eller mindre) var lättnaden stor. Inland Empire kommer om den recenseras i Sverige inte ges en ärlig chans (i de större tidningarna) då våra koftförsedda helyllerecensenter föredrar gulliga indiefilmer som blivit mainstream utan deras vetskap ger jag här en väldigt kort reflektion. Inland Empire fortsätter på en viss nivå där Mullholland Drive slutade men skillnaden är filmernas disparata skillnad vad det gäller kommersiell kapacitet. Mullholland drive innehöll alla de nödvändiga lynchska ingredienserna men dess vara inbakad i en handling som även en vanlig student vid filmvetenskapliga instutitonen kunde tänka sig att uppskatta. Inland Empire saknar den normaliserande effekten som en traditionell ramhandling erbjuder, i stället handlar det om en tre timmar lång orgie i typiska David Lynch grepp. Underbart för de mest inbitna fansen men enbart konstigt för de mer normalintresserade. Jag blev därför inte förvånad över att flertalet besökare reste sig upp och gick. Personligen blev jag berörd å det där viset som du bara kan bli av god kultur.

- Samma känsla av beröring fick jag av Roberto Bolano, intervjun i senaste Beliver. Har lovat mig själv att ta reda på mer om honom så fort min abstinens efter tobak har lagt sig.
-British Airways reklam är nyttig för kaxiga nordbor att läsa de har helt enkelt kapat norden från kartan.
-Måste hitta ett land där människor fortsätter att utvecklas efter 25
-Bongotrummor är fint
-Skulle vilja tycka om leende guldbruna ögon tv-serien, men det går inte den förblir en medioker produktion. Till serien försvar skall det dock sägas att den var bra för att vara en svensk tv-produktion.
-Med alla de bloggar som uppstått de senaste åren borde nöjeskröninkan ha ställts inför tv alternativ: antingen avskaffas eller utvecklas. Dagens krönika i SVD (verkar inte ha lagts ut på nätet ännu) är ett utmärkt exempel på att de ovanstående frågorna inte ställts. Personligen blev jag än mer övertygad om att de svenska tidningarna bör hitta andra uttrycksformer än den krönikan erbjuder. Eller så lägger de till 5000 tecken och ger textförfattaren möjlighet att föra resonemang av relevant karaktär.

bricolage

Eftersom som bloggers bildfunktion behagar att skoja med mig så bifogar jag info om kvällen nedan i stället:

DJ: Axel Bartsch, DE (Kompakt, Spiel-Zeug, Sportclub):
Han har delat Speicher-tolva med storheter som Mathew Jonson och John Dahlbäck och fick senast stå för arbetet på egen hand. Hans dansvänliga tunga, skälvande bas-techno lovordas av hela det technotyskland som vill se musiken röra sig framåt. Axel Bartsch är precis den odygdiga och självsäkra technohantverkare världen behöver för att överskrida gränsen mellan minimal och maximal dansgolvstechno. Till sitt första Stockholmsbesök kan ni förvänta er ett annorlunda, bastungt, djupt och enastående set.

Live: Gen;Lon (Jazzland Recordings):
En gudabenådad tech/electronica duo bestående av Jonas Lönnå och Rikard Gensollen. Jonas är en av Sveriges klart mest erfarna DJs inom techno och deep house och en av de som för ca 10 år sedan startade legendariska klubben Fusion (numera Raw Fusion ) inop med Mad Mats. Perkussionisten Rikard är duons andra halva. De har delat scen med folk som Laurent Garnier, Theo Parrish, & Matthew Herbert på stora festivaler som Sonar i Barcelona, Roskilde i Danmark och Montreux Festival i Schweiz. Definitivt inga gröngölingar, utan snarare världsstjärnor som råkar gömma sig i Stockholm. Vi ser väldigt mycket fram till deras live-set med nyskrivet material!

VJ: Wreck Creative Studios har VJat runt på flera av Stockholms bästa klubbar som tex. Grodan Cocktail Club, ibland ihop med Dejakru VJ-crew, liksom gjort större jobb för bl.a. MTV och bidragit med kortfilmer för Filmfestivalen Swedish Style. High-fashion, arty och cleant, just the way we like it.

Konst: K+K Paint and Copy är konstnären Katrine Persson och poeten Kristofer Flensmarck, den senare aktuell med diktsamlingen ”Den sista expedtionen” på Natur och Kultur. Med hjälp av Windows klassiska program paint och en vanlig kopiator tolkar de sin samtid. Utställningen och samarbete är exklusivt för Bricolages kväll på Teatron den 14 mars
http://www.kristoferflensmarck.com/me.htm



Det som gäller är alltså:

Bricolage hos Kornél Y Barbaro
Onsdag 14/3 @ Teatron

DJ: Axel Bartsch, Tyskland (Kompakt, Spiel-Zeug)
Live: Gen;Lon (Jazzland Recordings)
VJ: Wreck Creative Studios
Konstvernissage: K+K Paint and Copy
Support: Bricolage DJ Team & Kornél Y Barbaro

Kl 22-03, 23 år. Fri entré innan midnatt, 80 kronor efter.
Teatron Regeringsgatan 61

Uppehåll

Åker till andra sidan atlanten i morgon och då tanken är semster så stannar datorn hemma. Återkommer därför med mina tankar kring manligheten och männinskans strävan efter enkelhet i mitten av mars. Förhoppningsvis med nya och utvilade ögon. Ni som älskar klubblivet och den dansanta muskiken bör beakta bilden ovan, det kommer att bli en fin kväll, det lovar jag. Tankarna i mitt huvud har väldigt lösa konturer så jag väljer att sätta punkt här.