Under min semestervistelse i New York upptäckte jag att David Lynchs senaste film
Inland Empire visades för sista veckan på bio. Denna i USA av kritikerna sågad film har som bekant inte dykt upp med i Sverige ännu. Då jag sedan den där berömda höstkvällen 1990 när Twin Peaks premiärvisades i Sverige varit fast i Lynchs magiska värld och älskat allt han gjort (mer eller mindre) var lättnaden stor. Inland Empire kommer om den recenseras i Sverige inte ges en ärlig chans (i de större tidningarna) då våra koftförsedda helyllerecensenter föredrar gulliga indiefilmer som blivit mainstream utan deras vetskap ger jag här en väldigt kort reflektion. Inland Empire fortsätter på en viss nivå där Mullholland Drive slutade men skillnaden är filmernas disparata skillnad vad det gäller kommersiell kapacitet. Mullholland drive innehöll alla de nödvändiga lynchska ingredienserna men dess vara inbakad i en handling som även en vanlig student vid filmvetenskapliga instutitonen kunde tänka sig att uppskatta. Inland Empire saknar den normaliserande effekten som en traditionell ramhandling erbjuder, i stället handlar det om en tre timmar lång orgie i typiska David Lynch grepp. Underbart för de mest inbitna fansen men enbart konstigt för de mer normalintresserade. Jag blev därför inte förvånad över att flertalet besökare reste sig upp och gick. Personligen blev jag berörd å det där viset som du bara kan bli av god kultur.
- Samma känsla av beröring fick jag av Roberto Bolano, intervjun i senaste Beliver. Har lovat mig själv att ta reda på mer om honom så fort min abstinens efter tobak har lagt sig.
-British Airways reklam är nyttig för kaxiga nordbor att läsa de har helt enkelt kapat norden från kartan.
-Måste hitta ett land där människor fortsätter att utvecklas efter 25
-Bongotrummor är fint
-Skulle vilja tycka om leende guldbruna ögon tv-serien, men det går inte den förblir en medioker produktion. Till serien försvar skall det dock sägas att den var bra för att vara en svensk tv-produktion.
-Med alla de bloggar som uppstått de senaste åren borde nöjeskröninkan ha ställts inför tv alternativ: antingen avskaffas eller utvecklas. Dagens krönika i SVD (verkar inte ha lagts ut på nätet ännu) är ett utmärkt exempel på att de ovanstående frågorna inte ställts. Personligen blev jag än mer övertygad om att de svenska tidningarna bör hitta andra uttrycksformer än den krönikan erbjuder. Eller så lägger de till 5000 tecken och ger textförfattaren möjlighet att föra resonemang av relevant karaktär.
2 kommentarer:
Jag – också inbiten Lynchare – såg i I.E. bara en dåligt tänkt och jobbig art school-rulle, långt från Mullholland Drives geniala lek med identitet och fördomar.
Lynch har fått för fria händer, han är för mig en bättre regissör när han har stramare producent-tyglar.
Och sen är den ju så ful! Dåligt tekniskt foto, slarvigt klippt och de där fisklins-närbilderna känns folkhögskolan i Wik.
Jag var också förvånad att inte fler lämnade salongen (i Bryssel), men t o m jag satt kvar. Kanske mest speglar dagens dyra biobiljettpriser...
Jag misstänker att han helt och håller skippade klippningen den här gånegn. Jag hålle rhelt med om att filmen var en besvikelse, men kan inte låta bli att gilla IE ändå delvcis som en postionering. Troligen för jag är trött på kramandet av relativt intetsägande amerikanska indiefilmer likt sherrybaby. I den något begränsade kontexten kändes faktiskt en artschool movie a'la Wik trevligt. Men rent rationellt rekommnderar min hjärna såväl ljummet intresserad som de som är mycket intresserade att köpa David Lynch litteratur på alibris.
När jag ändå har dig på tråden vill jag önska dig lycka till när du håller föredrag på gräv 07. Verkligen kul.
Skicka en kommentar