måndag, december 31, 2007

2008



Årets sista inlägg innebär att jag återigen gör det enkelt för mig själv och blickar framåt med förhoppningar på året som stundar 2008.

- Att den försiktighet och skepticism som börjar att prägla människors ekonomiska tänkande smittar av sig på populärkulturen, vars kritik då vässas och ersätter den svälja med hull hår jargong som präglat 2007.

- Att dansmusiken blir ännu djupare.

- Att jag upptäcker en massa nya författare såväl svenska som utländska som totalt nockar mig med sin enorma begåvning.

- Att jag frigör mig mer i från de rådande trenderna och på vis värna vad som unikt med mig själv.

- Att jag blir effektivare (gäller allt jag gör)

- Att jag blir bättre på att upptäcka nya filmer och tv-serier.

- Förhoppningsvis får vi under 2007 se riktigt många modebloggar som lägger ner. Detta eftersom vi upptäcker att de är klonad från en och samma server stående på Drottninggatan.

- Vi börjar på allvar diskutera den manliga ideologin som roten till allt våld i världen.

- Att alla blir bekväma med sin ålder (30 är inte det nya 50)

- Säsong 2 av Californication spelas in.

- Jag producerar något av värde som jag kan berätta om för släkten nästa jul.

- Electro försvinner som musikgenre och tar begreppet indie med sig i graven.

- Att vi får en vacker sommar, tror att det behövs mer än någonsin.

- Att TV4 ställs till svars för sin nonchalans gentemot demokratin.

- Folkpartiets ledare Jan Björklund finner dekadensens inre väsen på en resa till Kiev, de ukrainska ungdomarnas vilja att festa som om det inte fanns en morgondag tar honom ända till Bukarest där han upptäcker minimaltechnon fem år för sent. Efter detta vill han aldrig återvända till det flummiga Sverige mer.

- Det börjar göras humor i Sverige igen.

- Det blir mitt sista år i Sverige.

Eftersom det mesta tyder på att den här bloggen fortsätter att existera även 2008 så blir jag inte överraskad i fall jag fortsätter med en lista likt denna på någon av årets första dagar.

lördag, december 29, 2007

Extras igen

Efter alla stockholmshyllningar av de Extras julspecial gör sig mitt dåliga självförtroende gällande och jag funderar på att se om den. Eller allt bara ett utslag av allting är bra konjukturen?

söndag, december 23, 2007

Guillaume Coutu Dumont

Guillaume Coutu Dumont är en av årets nya upptäcker för min del mycket tack vare den strålande remixen på Shackeltons Next to Nothing (Crosstown Rebels)
  • läs här

  • och skaffa sedan musiken.

    onsdag, december 19, 2007

    Extras Christmas Special

    Såg tidigare i kväll Extras Christmas Special, Ricky Gervais och Stephan Merchant upprepar det de gjorde med The Office dock utan den briljans som The Office Christmas Special gav oss för fyra år sedan. Personligen gillade jag Extras säsong 1då Andy Millmans vardag som en "extra" framhävde Gervais komiska talang på ett ypperligt vis. Säsong 2 var en gigantisk besvikelse, kärnan i serien försvann när Millman blev C-kändis. Dessutom lärde vi oss att Merchant dessvärre är väldigt begränsad som skådespelare och att det inte kändes vare sig kul eller trovärdigt när de försökte framställa Maggie (Ashley Jensen) som förståndshandikappad.

    Julspecialen av Extras hittar under korta stunder den ton som fanns i första säsongen men dessa stunder är dessvärre ganska få. Det är förvisso betydligt bättre än säsong 2 men det känns mer än en gång under avsnittets 90 minuter frestande att dra paralleller med serien Extras utveckling och Ricky Gervais egen. Han har visserligen betonat att anledningen till att precis som med the Office bara blev två säsonger av the Extras berodde på att det inte fanns mer att berätta och att risken att det skulle bli allt för dåligt var väldigt stor. En självinsikt fler borde och jag högaktar verkligen Gervais för denna hållning. Men trots hans enorma popularitet, kan jag inte släppa tanken på att både Millman och Gervais för att räkna med att leva i skuggan av en viss mellanchef från Slough.

    Vill dock poängtera att det står sig bra som tv-underhållning en kall december kväll år 2007 speciellt för oss svenskar vars public service bolag verkar lägga pengar på skräp som en spricka i kristallen, vars andra avsnitt var bland det sämsta jag sett i år.

    Julspecialen beskrivs ganska bra i
  • LA TiMes
  • Årets TV

    Avser inte att utse årets bästa serier utan strävar bara att i sann blogganda redogöra för min egen tv-diet 2007, det vill säga de serier som ja själv tittat på i år.

    - The Line of Beauty
    - MadMen
    - Studio 60
    - Californiacation
    - Bridshead Revisted
    - Twin Peaks
    - The Riches
    - Upp till Kamp
    - Peep Show

    Samt enskilda avsnitt av tv-serier som inte stannat vare sig i mitt hjärta eller i min hjärna.

    tisdag, december 18, 2007

    Tillägg

    Glömde två punkter på gårdagens lista de följer nedan:

    - Nostalgi blev 2007 en postionering
    - Stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund verkar ha fastnat för den gamla åttiotal slogan "Stockholm världens största småstad". Ett smickrande omdöme han vill uppnå med hjälp av en massa gallerior placerad på strategiska platser i världens minst urbana stad.
    Det sistnämnda beskrivs pricksäkert med hjälp av en rejäl dos 90-tals ironi (ej att förväxla med dagens) av
  • Clemens Poellinger
  • måndag, december 17, 2007

    Året som gick



    Lite mindre bra tendenser det relativt mediokra året 2007 finner ni nedan.

    - Expressen Fredag sketcherna blev verklighet och det närmste en riktigt obehaglig konstinstallation vi kom år 2007.
    - Tv 4 var med att sätta ett nytt rekord obehagligt då Johan Hakelius 250 år, blev deras äldsta programledare genom tiderna. Lennart Ekdahl 175 år tyckte dock det var skönt att känna sig ung igen.
    - I alla + 30 personers (företrädesvis inom reklam och media)iver att nå pensionsåldern så snabbt som möjligt reclaimade de mängder med populärkulturella företeelser från deras barndom i ett utslag av en försenade quilty pleasure trend. trevligt i bland men i längden ett hinder emot mänsklighetens utveckling.
    - Dumhet blev en trendig accessoar
    - Orden hipp och hipster förlorade både relevans och innehåll.
    - DIY trenden drogs till sin spets och blev en naturlig del av den kommersiella scenen.
    - Den nya ironin lanserades, dess brukare är ironiska utan att själva veta om det.
    - Att positionera sig emot 90-talet trots att dess dåliga sidor var 2007 än 90-tal blev ett av årets vanligaste missförstånd
    - Spekulation blev årets intellektuella elixir.
    - Neo narcissismen gav impotensen ett ansikte, dock skvallras det om en backlash som kommer urarta i en romersk knullfiesta i Vasaparken kring år 2010.

    lördag, december 15, 2007

    För eventuella finlandsvenska läsare

    Om det finns några sådana så har jag en liten artikel med i dagens Volt, ni hittar den
  • här
  • torsdag, december 13, 2007

    R.I.P.

    Nyheten är visserligen en dag gammal men jag skyller på att jag slarvat med rss-flödena på sistone. Hur det än må vara med den saken så avled
  • Mel Cheren
  • i veckan. Vila i frid.

    Sammanfattningar

    Apropå sammanfattningar, Martin Gelin gjorde en kort och koncis och framför allt väldigt bra sammanfattning av 2007 i gårdagens SVD ni finner den
  • här
  • onsdag, december 12, 2007

    Nedräkning del 2


    Fortsätter med mer musik, har under kvällen börjat misstänka att det kanske inte räcker med två listor för avhandla alla låtar/album jag vill. Så kanske att det blir en tredje lista. Men nedan följer musiklista nummer två för 2007.


    Andy Stott- Fear of Heights
    Black Devil Disco Club- I regret the flower power (Quiet Village remix)
    Body language vol 4 mixed by Dixon
    Chromatics- In the city
    Christina Smith and John Selway- Hidden Cities
    Convextion- Miranda (deepchord remix)
    David K- Mayann
    Dub Kult- Cluster Fuck
    Estroe- Driven
    Etienne Jaumet Repeat after med (Ame remix)
    Fabric 32- Mixed by Luke Slater
    Force of Nature- Sequncens (Rekid remix)
    Gudrun Gut- I Put a record on
    Guillaume and the Cocutu Dumonts- Le Gans
    Haruki Matuso side step test
    I cling (Aril Brikha remix)
    Junior Boys- Like a Child (Carl Craig remix)
    Justus Köhncke – Feuerland
    Kevin Saunderson- Til we meet again (carl craig remix)
    Lindstrom- Let it Happen
    Louderbach- Season 6 Ellen Allien remix)
    Manuel Tur- Acordo Ep
    Martinez- Haunted by your scream
    Melody boy 2000- Montone Fantastique
    Ortin cam- Panic at the disco
    Osunlade vs Phil Collins- In the Air Tonight (Yoruba Soul mix)- För att det är årets mest logiska samarbete. Kommer ni håg när alla hippa skribenter beklagade sig över att amerikanska hip-hop producenter älskade Phil Collins?
    Pantha du Prince This Bliss
    Paul Ritch- Swartz
    Petre Inspirescu- Sakadat
    Pilooski edits.
    Plastikman- Spastik (Dubfire rework)
    Pop Ambient 2008 (den bästa på riktigt länge)
    Pryda- Rymd
    Robag Whrume- K.T.B Ruhig Brauner remix by Daniel Paul and DJ ZKY)
    Samim- Heater
    Shackelton- Blood on my hands (Ricardo Villalobos remix)
    Soydan- Takil
    Stars of the lid
    Stefan Goldman- Lunatic Fringe
    Sylvain Chaveau- Nuage
    Tadeo- reflection Nebula 056 (Original)
    The Orb- The Art of Chill vol 4
    Tolga Fidan Tanbulistan
    Tony Allen remixer
    VA Sunkissede mixed by g-ha and olanskii
    Zander Vt- Then and before (redshape remix)
    Zoexenia- Cherish (estroe remix)

    P.S ber om ursäkt för all felstavningar

    tisdag, december 11, 2007

    Deep

    Innan jag återkommer med del 2 vad det gäller mina egna musikfavoriter 2007, vill jag tipsa om en årslista som beskriver dansmusiken 2007 på ett bra sätt. Den innehåller kanske inga floorfillers men 2007 var året då deephousen kom tillbaka därför ger den
  • här
  • listan en bra bild av året som snart är slut.

    måndag, december 10, 2007

    Nedräkning del 1

    Då stora delar av mitt fokus är inställt på att detta år skall ta slut tycker jag att det är lika bra att sammanfatta det som varit på den här bloggen till dess att det är 2008 på riktigt. I oförskämt långa och oredigerade texter kommer jag att sammanfatta min kulturkonsumtion under året som snart försvunnit. Först ut är musiken som kommer att presenteras i två delar, detta eftersom jag är en ytterst glömsk person. Listan är en blandning av skivor, låtar och artister.


    A Mountain of One Collected Works
    Agoria- Les violins ivres
    Ame Fiori
    Anja Schenider- Loop De Mehr
    Aril Brikha Room 357
    Brown Piano (Studio Remake)
    Burial
    Carl Craigs remix på Sound of Silver
    Cobblestone Jazz- 23 seconds
    Cosmo Galatic mixed by Prins Thomas
    Don Williams Orderly Kaos
    Elemtary Lover (DJ Koze remix)
    Fabric 35 mixed by Ewan Pearson
    Fabric 36 mixed by Ricardo Villalobos
    Fabriclive 36
    Faze Action- In Trees (Carl Craig remix)
    Geiger egentligen bäst 2006 men han är en så trevlig prick så han får vara med här med sin remix på Raz o Hara
    Italians Do it Better
    Lazy Fat People, "Low Profile
    Len Faki samlad produktion
    Luciano- Etudes Electroniques
    Marcel Fengler Playground
    Melchior Productions. No Disco Future
    Motorcitysoul- Space Kätzle (Sydenhams Blacktro Penetration)
    Paul Frick Got the blues
    Pär Grindvik Continue in my Words
    Redshape What's on a Moog's Mind
    Ricardo Villalobos- Violetta
    Roland Appel Dark Soldier
    Shackelton ft. Jackson del rey Next to nothing
    Shinedoe Samlad production
    ST:Germain- Rose Rouge (tak su edit)
    The Field From here we Go Sublime
    The Rice Twins: Can I Say
    Thomas Fehlman Honigpumpe
    VA- Bodylanguage mixed by Chateau Flight
    VA- Dirty Space Disco

    onsdag, december 05, 2007

    Nyårslöfte i förskott

    Ett nytt år är snart i antågande men än är det inte riktigt dags för de slentrianmässiga årsbästa listorna. Däremot upplever jag idag ett behov av att avslöja ett av mina två nyårslöften. Min avsikt är att nästa bli mer noggran i min kulturella konsumtion. Översatt till musikkonsumtion mindre dagens mp 3 och mer fullängdsvinyl. Översatt till böcker mindre recensentfavoriter och mer chansningar.

    Förmodligen blir det väl så att jag ser Henrik Schyfferts föreställning om 90-talet
  • SVD:s recension
  • är inte bara bra det är även intressant att notera diskrepansen mellan Dan Backmans analysförmåga och de skrålande kommentarerna. Kanske har SVD samma problem som Resume hade med sin kommentarer?

    Mer SVD en av mina favoriter
  • Stefan Thungren
  • beklagar sig över nostalgins grepp om landet framför allt då när det gäller musik. Som bekant en ide han delar med mig, med den skillnaden att jag hävdar at nostalgin har sitt grepp om vårat land året om.

    söndag, december 02, 2007

    uttryck från förr

    När jag var ung på den skånska landsbygden lade folk ofta till ordet bög när de vill uttrycka en negativ egenskap, ett exempel var modebög. De flesta ord har jag som tur är förtängt. Naturligtvis trodde jag att sådana här dumheter var utrotad ur det svenska språket. Men när jag öppnar dörren till sportjournalistikens horribla värld stiftar jag åter bekantskap med detta sätt att använda ordet bög.
  • Patrik Ekwall

  • Jag tänker inte orera om att sportjournalsiter är manlighetens alla dåliga egenskaper förkroppsligade, överlämnar det till någon annan.

    torsdag, november 29, 2007

    Kultur skall ej mätas

    I senaste numret av BON (nr 41) finns det en artikel om neonarcissmen förutom att prefixet neo är otroligt uttjattat delar Andres Lokko med sig en del visdom. Han tar upp den hets kring siffror, d.v.s hur många läsare din blogg till exempel har, som präglar dagens svenska kulturklimat. Det är ganska nära anledningen till denna bloggs existens. Jag är generellt sett en varm förespråkare för statistik men när det gäller kultur är synen den motsatta. Kultur skall ej mätas i antalet siffror utan utifrån vad en initierad och intresserad liten massa anser. Det existerar ingen korrelation mellan många läsare och kvalitet. Att sedan många av dagens filter/producenter övergett denna tanke därför att deras bostadsrätt kostar väldigt mycket är något jag har full förståelse för.

    onsdag, november 28, 2007

    drivkraft



    I bland är jag glad över det faktum att den här snart tre år gamla bloggen helt saknar läsare. Något som borde innebär att forumet där jag i skrivande stund praktiserar min uppdaterade pekfingervals, skulle lämpa sig utmärkt för dagboksskrivande då texterna i stort sett bara läses av mig själv. Trots det består den största mängden texter av gnäll på TV 4, lantisar, hipsters, media, människor, djur etc. Åtminstone tycks texterna handla om detta, men som så mycket annat här i livet är det en missuppfattning. Texterna handlar nästan uteslutande om mitt eget självförakt, sprunget ur en rad missförstånd om vem jag är och ständigt vegeterande på min lantliga avundsjuka. Samtidigt som mitt mest utmärkande personlighetsdrag, framstår som min enda begåvning är det min drivkraft. Naturligtvis inser jag vilken enorm belastning detta självförakt är, hur den ständigt står i vägen för mig i jakten på den imaginära briljansen. Men det är jag, och i brist på det där lilla extra och den nödvändiga stringensen kompenserar jag med mitt energikrävande självförakt. Något som resulterar i ett menlöst skuggboxande i hemmets tysta vrå, en krävande och ångestframkallande procedur som resulterar i en obehagligt obegåvad blogg som jag inte har några planer på att sluta med.

    lördag, november 24, 2007

    Om gårdagens inlägg

    När jag i morse såg gårdagens inlägg på denna blogg kom jag att tänka på ett citat från Witold Gombrowicz Dagboken 1953-1969 som beskriver stockholmarnas (och förmodligen svenskarnas)på ett ganska bra sätt. Ni finner det på sidan 632 och jag nöjer mig med att citera inledningen då resterande del av sidans innehåll har ett mer förklarande syfte.

    "Jag klandras för att mystifiera. Nyligen var det en kvinna som hoppade på mig på "Polska huset": Ni mystifierar! man kan aldrig veta om det är allvar eller paradox eller bara på skoj!
    - Narren svarade jag, är aldrig rädd för någonting som för att man ska göra narr av honom. Denna opåkallade rädsla släpper honom inte: nu driver de med mig! Men din narr, vad gör det dig om jag gör det "på allvar" eller "på skoj?" Vad har det att göra med om de tankar jag uttalar är riktiga eller inte? Jag kan uttala den heligaste sanning "på skoj" och säga de värsta dumheter "på allvar". Lär dig värdera tankarna oavsett vem som säger dem och hur han gör det."

    Okej kanske inte så passande som jag visualiserade det, men jag har aldrig hävdat perfektionismen. Nu ska sluta i ifrågasätta min egen generation och i stället delta, jag ska med andra ord handla.
    trevlig helg.

    fredag, november 23, 2007

    Stockholms Wes



    Såg i går The Darjeeling Limited på filmfestivalen, en charmig och rolig film som i vanlig ordning när det gäller Wes Anderson var estetisk tilltalande. I samband med festivalens öppnande besökte som bekant Stockholms favoriten Wes vår stad vilket skapade jubel bland innerstadens mer signifikanta invånare, låt oss kalla dem kreatörer. De utgör konsensus inom populärkulturen i Stockholm och Wes passar dem som handen i handsken. Han finns där i bland Hemmingway, mode, disco, amerikansk litteratur m.m. Han är inte abstrakt, hans filmer är grabbiga men på det där mjuka sättet så att det känns okej. det blir aldrig svårförståeligt men inte heller mainstream för Marc Jacobs har ju designat. det är lagom kul utan att bli gabbflabbigt, dessutom stimulerar den superba estetiken våra drömmar om den gamla världen. Han är såldes perfekt för staden som på allvar anser i att Hemmingway (som skrev väldigt läsvärda böcker) kan vara en intellektuell postionering. Fast vi alla vet att det kan det endast vara på Lunarstorm. Dessutom förkroppsligar Wes Anderson på många sätt 90-talet ett decennium som alla vill positionera sig emot men samtidigt är så löjligt beroende av.

    Jag gillar verkligen Wes Anderson filmer även om jag tror att den kreativa toppen nåddes med The Royal Tenenbaums. Vad som fascinerar mig är hur väl han passar med lagom staden Stockholms kommunikativa plattform, en stad där kreatörerna smygläser Camilla Läckberg när de kollar på idol. jag förnekar inte en sekund att jag är en del av det hela, bortsett ifrån att jag inte är en kreatör och jag läser vare sig deckare eller kollar på idol. Vår huvudstad har flera drag som skiljer den från övriga Sverige, vilket såklart känns väldigt modernt i tiden då regionen tagit nationens plats.
  • I en annan del av Sverige
  • gör de sånt här i stället då har du inte tid att kolla in underbara Marc Jacobs kostymer på vita duken.

    torsdag, november 22, 2007

    Snart dags för ett paradigmskifte

  • Magnus Uggla
  • flyttar sin välbesökta blogg till
  • Aftonbladet
  • . Jag tror att det innebär att vi skönjer slutet på en era och att en ny väntar runt hörnet. Såldes är det snart slut på en period som vecklat in sig i sina egna missförstånd, en period som utmärkts av två saker. Det kommersiella och lättillgängliga har i vågorna av all teknikhype utan att någon nästan noterat det återtagit förlorade mark. Man har positionerat sig gentemot de föregående decenniet genom att vara ännu mer 90-tal, ironiskt som de skulle sagt för femton år sedan.

    måndag, november 19, 2007

    Behovet av en god kulturell diet

    Har vid flertalet tillfällen bedrivit ett smått förvirrat enmans korståg emot nostalgi och det som många av oss trots allt kategoriserar som den dåliga smaken. Jag har vid tillfällen benämnt denna kamp som vikten av en god kulturell diet, min avsikt med detta är inte dela upp världen i motpolerna god och dålig smak, tvärtom. Med god kulturell diet avser jag ett intag av kultur som ställer vissa krav på sina konsumenter. Det innebär att kultur baserat på rubriker, fördomar, nostalgi, sexism och andra tankegods (t.ex. TV4) inte kvalificerar sig. Varför är detta så viktigt för mig, eller snarare varför positionera jag mig så i en imaginär värld som om detta vore av yttersta vikt för min egen överlevande. Anledningen är enkel en kultur som ställer krav på abstraktionsförmåga, kräver att vi skall blicka framåt och söka det nya stimulerar vår öppenhet och kosmopolitism. Det är en kulturkonsumtion som göder vår önskan att vara deltagare i ett öppet och tolerant samhälle byggt på eftertanke och rationella tankar. Det motsatta kultur som avser att passivera våra hjärnor i avsikt att generar pengar till ägare, annonsörer och obegåvad programledare kan om det vill sig illa stimulera tankegods som utgör det motsatta till ovan nämnda egenskaper. Det vill säga det bidrar till en värld i förenkling där människor strukturerar sin egen verklighet utifrån ett primitivt vi och dom tänkande. Ett samhälle fördomar, skvaller och andra irrationella irrläror utgör grunden för de konstruerande normerna, ett samhälle där längtan efter ett gammalt folkhem prioriteras framför framtiden. Därför är kampen för vad jag benämner som god kulturell diet ständigt aktuell. Jag inser nu att överskriften för mina tankar till de gamla samhällsingenjörerna, det bekymrar mig en aning.

    fredag, november 16, 2007

    sjuk

    Är sjuk så jag orkar inte skriva något men måste göra en minnesanteckning för kommande vecka
    vikten av den kulturella dieten

    tisdag, november 13, 2007

    Om ni gett upp hoppet om dn

    Kanske ni får tillbaka lite av det om ni läser det
  • här
  • lördag, november 10, 2007

    Intressant



    Vilken uppslutning det varit i det populärkulturella Stockholm den här veckan både inom de mer folkliga och de mer elitistiska förgreningarna så har det fokuserats kring 90-tals nostalgi. Veckans kanon månne?

    torsdag, november 08, 2007

    Cavalli

    I vanlig ordning innebär HM:S årliga samarbete med en stjärndesigner hysteri och stor massmedial uppmärksamhet. Men frapperande få har nämnt det faktum att Cavallis kläder är fula svennebanan plagg. För det är väl inte så att det finns kvar människor som anser att David Beckham är en stilikon?

    onsdag, november 07, 2007

    Vill bara säga att

    Witold Gombrowicz var en briljant författare.

    tisdag, november 06, 2007

    Vuxendomen



    I vissa delar av den mediala floran talas det om gubb och att nu är det inne att vara vuxen. Även om det trendmässigt peakade för 1,5 år sedan så är det ganska kul. Urbana människor som är över 25 positionerar genom att välja ut exklusiva delar av vuxendomen, delar som till viss mån tyder på att du inte vill bli vuxen. Sociologiskt är det naturligtvis ingen skillnad emot 90-talets leksakssamlande. Som så mycket annat är det stockholsmcentrerat så det föreslår och det har sitt ursprung
  • här
  • . Men det skulle vara intressant att ta ett större grepp på det hela. Men mer om det en annan gång, tiden rinner i från mig.

    lördag, november 03, 2007

    Skämt

    I går kväll när jag befann mig i luften någonstans mellan Malmö och Stockholm slog det mig att the comedian som förutom att vara en vidrig manschavunist i Alan Moores Watchmen även uttryckte sig att livet är ett skämt. Denna cyniska inställningen använde han för att härda ut och ta sig igenom livet. I går slog det mig att detta uttalande i serieromanen som var en grundingredienserna i min barndoms kulturella diet obemärkt följt med mig emot min på min motsträviga resa emot vuxendomen. Tidgare har jag nog aldrig funderat så mycket över det denna lilla cynism, men uppe i luften började jag att omvärdera den och inse att det inrymmer mycket vackert och kanske snarare är att betrakta som en positivistisk profetia. Allt handlar om att bejaka den mångbottnade betydelsen.

    P.S som vnligt tror jag att det ovan egentligen handlar om syn på tv4 och att jag endast gör en omskrivning.

    onsdag, oktober 31, 2007

    Att komma hem



    Många är vi som flytt småstaden och nu återfinns om inte utomlands så väl i någon av Sveriges tre så kallade stostadsregioner, men de flesta har en form av hatkärlek när det kommer till det är att komma hem. Men för att kunna komma krävs en regelbunden dialog med din hembygd, framför allt under den period när du är 20-30 år gammal. Uteblir denna dialog som mest består i att vid de traditionella högtiderna avlägga besök och konstatera att fotbolsskillarna blivit lite småfeta och inte har några kompisar kvar samt att hon som var så snygg i nian nu ser väldigt gammal och trött ut. Nu finns visserligen facebook så ingen behöver egentligen åka hem längre, men många gör det ändå. Min egen dialog med med den stad som jag föddes i Kristianstad har varit mer eller mindre icke existerande, mest beroende på att mina föräldrar gjorde som jag, nämligen flyttade därifrån. Med 10 års perspektiv på denna händelse inser jag att känslan av att komma hem inte kan infinna sig längre för min del. Delvis har jag löst detta genom att låta Malmö agera som min andra hemstad, två saker kvalificerar Turning Torso staden dels var jag där mycket som barn (all släkt bodde där) när jag besöker Skåne (1-2 gg per år) är det min bas. I kväll tar jag planet från Bromma för att gräva lite i den skånska själen och min horisont utgår som vanligt från Malmö som i min egen revisionism förvandlats till min födelseort.

    Soundtrack på resan blir
    Cobblestone Jazz 23 seconds (lyssna på deras liveset på Samurai fm)
    Ricardo Villalobos- Violetta
    Yellow Sox- Zig Zag (Ronald Appel remix)
    The Orb- Little Fluffy Clouds
    Martin Buttrich- Hunter
    A Mountain of One- Freefall
    Pier Bucci- Glasgow
    headphonesex (processparts 048)- mix från bloggen modifyer
    David Bowie- This is not a america
    Matthew Dear- Elemtary Lover (DJ Koze remix)
    när jag närmare mig Malmö klämmer jag in något med Minilouge också för säkerhets skull.

    måndag, oktober 29, 2007

    Indiedans



    Sverige är som bekant ett indieland, ett påstående som i det närmaste varit ett mantra på den här bloggen i snart tre år. Lika ofta har jag hyllat dansmusiken, anledningen är förutom att jag helt enkelt gillar elektronisk musik bättre den öppenhet som finns/funnits inom dansmusiken att jämföra med den konservatism och musikaliska främlingsfientlighet som präglar indiemusiken och den omgivande kulturen (även känt som mainstream). Personligen förknippar jag två ord väldigt intimt med indiekulturen avsändare och igenkänning. Avsändaren är ofta den som avgör kvalitén på låten eller albumet (tidningen De Bug visade förra året att denna brist även existerade inom dansmusiken). Huruvida avsändaren är kvalitativ eller ej avgörs oftast av andra parametrar än den musikaliska kvalitén. Ofta är ordet hajp en nödvändig ingrediens i ett skralt teoribygge som är en sammansättning av ologiskt valda bitar ur diverse a-kurser. Indieklubb besökaren (primärt den äldre gruppen) finner sin njutning i igenkänning på dansgolvet det vill säga han vill veta vilken låt det är som spelas för att släppa loss, ungefär som på vilket stadshotell som helst.

    Tidigare har dansmusiken utgjort en motsats med övertejpade vinylskivor och white labels som grundpelare, en kultur som konservativa puritaner till trots har präglats av en öppenhet som välkomnat främlingen. Åtminstone är upplevelsen sådan när du blickar bakåt i kristallkulan.
    Den klubbbom i huvudstaden som borde ha nått sin slutfas vid det här laget tillkom ju som bekant genom en korsbefruktning mellan dans och indie något som de båda kulturerna enligt myten skall ha tjänat på. Exakt vad vinsten är känns i dagsläget oklart att indiemusik idag är elektronisk är nog något vi snarare kan tillskriva den tekniska utvecklingen. Medan dansmusiken (talar här om min hemstad) allt mer liknar det jag beskriver ovan, igenkänning och avsändare blir allt viktigare. Något som delvis kan förklaras av det alltför stora utbudet av musik. Två ingredienser som visserligen fungerar ypperligt med Wallpapper estetiken men den känns mer som ett steg bakåt än framåt. Allt är Internets fel tänker ni, det finns inga låtar som publiken inte känner till, en gissning som faller på sin orimlighet när vi beaktar det enorma utbudet. Filterfunktionen tillfaller i dansmusiken dj:n det är hans eller hennes ansvar att introducera publiken för det nya. Annars återstår bara igenkänning och ryggdunkande.

    Raderna ovan beskriver en tendens, naturligtvis är den fysiska verkligheten inte sådan men tendenserna pekar ditåt. Problemets kärna går att diskutera men som så ofta så pekar det emot att felet som vanligt är den patriarkala omklädningsrumsstrukturen som är boven i dramat.

    tisdag, oktober 23, 2007

    Ordet slapp är ett underskattat ord som under min uppväxt vara att likna vid ett universal verktyg, ett ord som fungerade i all sammanhang. Justus Köhnckes video till covern på gamla krautrock låten feuerland ger mig anledning att återigen få använda detta gamla favorit ord som prefix. Videons amatörmässiga utstrålning synkroniserar ypperligt med samtidens youtube beroende.

    Ni hittar den
  • här
  • Förtydligande

    Med medelklassen roll menar jag den som förändringsbenägen grupp som hela tiden strävar efter att utvecklas med hjälp av sitt kritiska tänkande.

    måndag, oktober 22, 2007

    En kort tanke bara

    De så kallade nya moderaterna vann som vi alla vet 2006 års val på att det insåg att medelklassen var den nya arbetarklassen. På så vis lyckades de fånga alla de som önskar plasmaskärm och galleriashopping. Att socialdemokraterna fortfarande tycks ha svårt att greppa detta faktum, får mig mest att undra om vad deras analytiker har för bakgrund och framför allt kunskap. Det intressanta är vem som tar över den gamla medelklassens roll? Innovatörerna som vi finner i de urbana enklaverna är för få till antalet och saknar nog tyvärr den rätta ansvarskänslan för att fylla tomrummet. De som har kallats den kreativa klassen då? Nja upplever dem mer som en urban version av den nya arbetarklassen. Personligen saknar jag intelligenta gissningar på frågan men jag upplever den som väldigt intressant ur ett samtidshistoriskt perspektiv. Om det är någon som upplever att de har intressanta spekulationer, var vänliga att klottra ner dem i kommentatorsfältet.

    torsdag, oktober 18, 2007

    Tv-diet



    Tv- serier betydde redan som liten mycket för mig, detta trots att det bara existerade två kanaler och utbudet såldes var enormt begränsat. Tidigt upptäckte jag att vi i Sverige var extrem obegåvad när det gällde tv-produktion och blickade likt de flesta emot England eller USA. Det är förmodligen den enda åsikt som förenar 10 års varianten och 30 års varianten av mig själv. Efter ytterligare ett par år med en tv-diet bestående av serier som Wonder Years, Cheers och Degrassi High upptäckte genom Twin Peaks att de i min egen (då fiktiva) tablå existerade två typer av serier. Den första var sådan jag sett under det sena 80-talet, skickliga hantverk som innehöll alla nödvändiga ingredienser för att jag skulle välja att bygga min elevkalender och min fritid kring dessa. Men hösten 1990 insåg jag för första gången att en tv-serie kunde föra både mig och kulturen framåt, upplevelsen var naturligtvis omskakande och jag blev sugen på mer. Tyvärr innehöll 90-talet mest det förstnämnda och humorn stod i centrum (Killinggänget, Seinfeld etc.) fortfarande så var jag beroende av tv-tablån och alla verkade tycka att den ytterst mediokra tv-serien Vänner var briljant. Nästa framåtrörelse för egen del skulle dröja till 2002/2003 och det skedde i tv-landskap som förändrats radikalt min egen tablå var inte längre en fantasi utan en realitet. Gelikar som även de insåg att kulturen befinner sig i en ständig rörelse framåt delade med glädje med sig av sina senaste fynd. Vilket för innebar att jag aldrig behövde rätta mig efter SVT: s tempo när det gällde The Office. Som precis Twin Peaks uppfyllde kriterierna för att föra både mig och kulturen framåt. Hungern efter mer infann sig naturligtvis omedelbart, vilket mest resulterade i en nördrealtion till den nyss nämnda tv-serien.

    Idag är det nästintill att betrakta som ett hån gentemot utvecklingen om du läser igenom tv-tablån i dagstidningen. Konsumenten har idag tagit makten över tv-tittandet (åtminstone på ett teoretiskt plan). Utbudet är det närmaste att betrakta som hemlöst och alla kan idag redigera sin tv-tablå. Min egen består idag av gammalt och nytt, det nya utgörs denna höst mest av Californication och MadMen, två serier som uppfyller kraven typ ett välgjorda och jag har konstruerat ett behov som jag i det närmaste upplever som om det vore fysiskt betingat att se dessa flera gånger i veckan om möjlighet finns. I går kom jag faktiskt på mig själv med att en form av verklig vilja kommentera det senaste avsnittet av Californication på Showtimes hemsida. Men varken MadMen eller Californication kommer att för kulturen eller mig framåt, möjligen kommer de få mig att bli heltidsrökare. Därför är min tv-dröm för tillfället något som skakar om så tränger sig ut ur min laptop och verkligen går in under huden. En serie som tar mig härifrån det kyliga Stockholm och öppnar dörren till en ny värld. En serie som ger mig det där lilla extra och kanske, kanske kryddar min personlighet med vad den saknar för att ta det där berömda steget.

    Noterar att det i nya numret av BON (som precis landade på vår hallmatta) finns en artikel om det nya supersmala idealet bland män, 185 cm och 70-75 kg. Vilket innebär att jag med min genuppsättning är helt körd som idealman. Men kul att vi numera delar anorexi jämlikt mellan könen, känns som ett framsteg… Men egentligen så blir vi bara fetare och fetare något som helt korrekt noteras i artikeln. Intressant nog ett fenomen som är helt frånvarande i huvudstaden. Men egentligen så är var väl artikeln tänkt att publiceras 2005?

    Housen har smugit sig in i mitt liv under året och det blir bara mer och mer lättlyssnat
  • Sambada EP
  • tisdag, oktober 16, 2007

    Jag hade rätt

    Har sedan den här bloggen startade hävdat att nostalgin kommer att utplåna all kreativitet i min egen generation. I år kom så äntligen det slutgiltiga beviset när alla sitter och frossar i högstadienostalgi på facebook. Förutom att konstatera att alltför många i vårat land är förändringsfientliga så hoppas jag att denna process leder till något gott, kanske sållar den agnarna från vetet.

    torsdag, oktober 11, 2007

    Vad vill dom?



    Min mobiloperatör brukar titt som tät höra av sig, lite ironiskt sker detta alltid med hjälp av papper, i bland sms men nästan alltid sker kommunikation med hjälp av det gamla hederliga papperssamhället. Väldigt ofta verkar de tagit hjälp av någon reklamare vars enda kreativa förmåga här att kommenterar alla artiklar på Resumes hemsida samt lusläsa Viggo Cavlings blogg. Fördomar, sexism och allmän uselhet är genomgående tema för den reklam som min mobiloperatör skräpa ner vårat hallgolv med. Men dagens vidriga reklamblad där de indirekt uppmanar mig att byta namn tar ändå priset i uselhet. Vi lever i en tid då det privata inte längre existerar, tekniska landvinningar har gjort det möjligt för en normalbegåvad apa att kartlägga individer. Trots detta matas vi med reklam som behandlar som om vi vår kollektiva idioter med enhetlig smak. Dessutom innebär detta att jag av ren princip måste bojkotta TV i mobilen.

    måndag, oktober 08, 2007

    Förtydligande

    Med anledningen av mitt förra inlägg samt
  • det här
  • viktiga inlägegt av Tom Malmqvist vill jag förtydliga en sak. Jag är allvarlig med mn förhoppning om mer utrymme för Nisse Holm eftersom jag i likhet med Tom Malmqvist anser att Holm är typisk för idrotten. Eller som Malmqvist skriver:
    "Men hur utbredd är egentligen denna uppfattning inom världens största folkrörelse? Tyvärr tror jag att Holm är typisk för ett slags smygfascism som alltid har hasat runt och skrämts i idrottsrörelsens källargångar. "

    Det är dock bättre om denna facism ges tillåtelse att visa sitt rätta ansikte i stälelt för att vi låsats att idrottsaktiviteter (primärt i grupp) är bra för barns värderingar (aktiviter i grupp är sällan utvecklande). Jag tror Nisse Holm kan ge detta ett ansikte,d et är alltså inte primärt skrattet jag är ute efter utan sanningens allt annat än fagra ansikte.

  • Alex Schulman
  • pratade om självförakt (sitt eget) i svd:s söndagsintervju, min förhoppning är att skriav lite om just självförakt i veckan, men mer om det senare. Söndagsdelen i DN bjöd på det sämsta och fulaste modereportaget jag skådat sedan jag bläddrade i mammas Elloskatalog på stranden i mitten av 1980-talet. Min undran är vem vänder sig tidningen till? Har +40 männiksor verkligen samma intressen idag som för 25 år sedan. jag tvivlar på det.

    onsdag, oktober 03, 2007

    idetorka



    Den här bloggen som mest av allt är en välbevarad hemlighet lider för närvarande av min idetorka. Ideerna finns där jag tuggar dem både en och två gånger men när det är dags att spotta tar det stopp. Efter att ha läst föregående rader förstår ni säkert att jag för tillfället är oförmögen att formulera mig oavsett vad för tankar som strömmar runt i mitt huvud. Tyvärr kan vi inte alla vara Alex Schulman, vars avsked till bloggandet blev en nyhet som antog groteska proportioner. I de märkliga och påfallande usla analyser som följde på avhoppet nämndes inget om att Schulman gjorde ironin stor igen (även om den alltid varit stor i bland folket=läsarna av hans blogg. Men när detta 90-tals grepp återigen visar sig vara gångbart vill jag slå ett slag för
  • Nisse Holm

  • Som rönte en viss uppmärksamhet med sitt debatt inlägg om att idrotten räddade honom från litteraturen förra veckan. Jag är 100 % icke-ironisk när jag vädjar till landets tidningsredaktioner att anställa denna man antingen som krönikör eller som bloggare. Det kan bara finnas vinnare bland läsare av hans stundande alster, jag hoppas på en bok inom ett år.

    I det nya numret av Rodeo skriver Jan Gradvall om tunnelbanan läs den artikeln, hans känsla för tunnelbanan ligger väldigt nära min egen (och förmodligen alla andra lantisars)

    lördag, september 29, 2007

    Robotar

    I dagens Volt (huvudstadbladets helgmagasin) hittar ni en lite artikel om framtidens vardagsrobotar, skriven av undertecknad ni hittar den
  • här
  • torsdag, september 27, 2007

    Överskattad

    När jag läser sånt
  • här
  • påminns om jag om att vi ofta tenderar till att överskatta människan och hur mycket jag längtar efter evolutionens nästa steg. Nivån på det hela och det vis hjärnan felaktigt används i detta sammanhang gör mig bara ledsen och uppgiven. Genom att hota med att avslöja någons namn. Exakt vad får du ut av det? Vari ligger vinsten? Naturligtvis existerar ingen vinst bara en förhoppningen om att evolutionen har mer bråttom med vissa personer .

    onsdag, september 26, 2007

    Avsaknad av underground

  • den här artiklen
  • som jag fann via Martin Gelins fina svd blogg var resejournalistik modell bättre. Om jag inte missminner mig var det Hornstull som stod i fokus i fjol och år är det Göteborg som gäller för New York Times. Inte visste jag att svenska hipster journalisters lobbyförmågor var så väl utvecklad? Något jag fastnar vid i artiklen är följande stycke:

    "Later Johan and I made our way to the outskirts of the city. “I lived in Stockholm for 10 years,” he said in the cab, “and I never found an underground club. That's all I went to in Goteborg.” The best parties, he said, were thrown at an old porn club called Nakna Sanningen — the Naked Truth — by “a guy who went under the name Gandalf.” There were whitewashed walls and beds everywhere, and, as Johan remembers fondly, tobacco being mixed with hash on the bar using a blowtorch. “Stuff like that you would never see anywhere in Sweden at that time.” "

    Gandalf ordnar väl undergroundfester i Sockholm numera, Sveriges tredje stad Malmö brukar positionera sig gentemot huvudstaden med hjälp av sina svartfester liknande postionering kan skådas från västkusten. Något orättvist kan jag tycka avsaknaden av uderground i Stockholm är inte fullt så stor som myten gör gällande. Men de höga levnadskostnader dränerar sakta men säkert staden på dess kreativa krafter. Som jag sagt här tidigare en lågkonjuktur är vädligt välkommen.

    Sist bara en grej kvällstidningarna pratar om en mild höst trodde att vi hade lärt oss det är inte en positiv nyhet då det innebär ännu en skräpsommar.

    fredag, september 21, 2007

    fredag



    Inser så här på sen eftermiddag att det faktum att jag uppskattar senaste numret av Fantastic Man förmodligen stärker bilden av mig som en 1900-tals produkt, inget ont med det bara att hoppas att jag aldrig börjar gilla Tarantino. Försöker vara 2000-tal och lyssna på Random Factors fina live-set på Samuari fm liksom ovanstående något som rekommenderas.

    Kultur och statistik.



    Att yngre generationer måste positionera sig gentemot de äldre är sociologiska baskunskaper. Därför är säkert en hel drös unga bloggare just nu i full färd med att attackera Andres Lokkos (ej på nätet än) slutsatser i dagens nöjeskrönika i Svenska Dagbladet. De är tvingad att göra det, protesten är en del av vår natur. Men den kamp som är inte bara till sin struktur är basal dess innehåll blir längden detsamma för bakom de tvångsmässiga positionerna gömmer sig goda tankar och ideer som riskerar att drunkna i en flod av meningslösa Youtubevideor och töntiga facebooks meddelande. Självklart kommer fler att skriva om
  • Naomi Kleins nya bok
  • . För det är troligen viktigare att vi tar oss tid att diskutera den fixering vid siffror som råder inom kulturvärlden, för annars finns det snart inga positioner kvar att eftersträva. Då är allt bara siffror och något kvalitetsbegrepp existerar inte längre, vi riskerar då att gå en
  • Tragisk
  • framtid till mötes.

    För er som inte bryr som om siffror rekommenderar jag att införskaffa Karl Larssons fina diktsamling Form/Force

    P.S. Ovanstående postning är inte en produkt av det faktum att jag under 2,5 år haft en blogg vars enda kännetecken har varit dess avsaknad av besökare.

    onsdag, september 19, 2007

    TV



    I likhet med flera andra (referar här till bloggosfären) har jag fastnat för tv-serien
  • Californication
  • , där David Duchovny är briljant som författaren som egentligen bara vill ha sin familj tillbaka. Att hans frus mer eller mindre gått vidare i livet hanterar han genom en massvis dos sex, alkohol samt ett beteende som vår statsminister inte skulle uppskatta. Har funderat en del på varför jag fattat tycke för den serie (förutom den omedvetna positioneringen), i likhet med många amerikanska serier med liknande innehåll så är den välgjord men att den endast är gott hantverk upplever jag inte som en tillfredsställande svar på frågan till mig själv. Det faktum att en gammal The Officenörd som jag ges möjlighet att återse Lucy Davis känns även det en aning tunt. Får därför kapitulera inför verkligheten och dekonstruera mitt imaginära jag och erkänna att det är myten om den dekadenta författaren och dennes leverne ställt i kontrast i den eviga längtan efter stabilitet som attraherar. Sedan känns det väl säkert befriande att se en person över 30 spy ner en tavla när du bor i ett präktighetsmecka som Stockholm.

    Det finns tydligen ett ”tjänstemanna” förslag om att tunnelbanan skall gå till midnatt på vardagar och dygnet om på helger, känns väldigt gammeldags och doftar 1900-tal. Om nu lilla Stockholm vill vara den storstad den ständigt referar till är såklart dygnet om sju dagar i veckan det enda acceptabla alternativet.

    söndag, september 16, 2007

    Idealism 2.0

    - Rösta slentrianmässigt på socialdemokraterna
    - Läs lagom amerikansk litteratur med mycket cred men som inte är för svårbegripliga.
    - Haka på lifestyleracet med mat och inredning, krydda det hela med lite miljötänk.
    - Kokettera med din skepsis gentemot webb 2.0 samtidigt som du frottera i ditt facebook intresse. För där kan du träffa gamla vänner du tidigare dissat men det är ju så roligt att hålla kontakten!
    - Framhåll hela tiden vikten av socialt arbete, fast du aldrig någonsin själv skulle vilja arbeta med något liknande.
    - Nostalgi genomsyrar allt och är ständigt i vägen för dina möjligheter att någonsin utvecklas som människa.
    - Du säger att du inte tror på någon religon men antar allt mer formen av en fanatiker.


    Idealism 2.0 en produkt av en lång rad missförstånd samt en imponerande närvaro av den mänskliga naturen.

    fredag, september 14, 2007

    porr

    För vissa personer inom media måste det här vara lika med porr
  • Bokfestival


  • Jag talar inte om innovatörerna utan snarare de som försöker imitera dem, men egentligen borde beakta sökandet efter en mer klädsam image.

    Omodernt

    Under en ytterst slentrianmässig genomläsning av gratistidningarna i morse slog det mig hur märkligt det är att nöjespaneler (panel på en fredag som kommentera meningslösa saker) fortfarande existerar. I dag kan du vara din egen gudie, med lite hjälp av bra filter något svenska nöjespaneler knappast kan anklagas för att vara. Deras val är trötta och deras kunskaper ringa och dessutom är de frapeprande ofta inte uppdaterade. Min förhoppning är det läggs till en populärkulturbalk i den svenska lagboken och i den förbjuds alla nöjespaneler.

    torsdag, september 13, 2007

    Förklaring

    Tog precis bort gårdagens inlägg inte för att det var provocerande eller något i den stilen. Upplevde nu på morgonen att inlägget saknade stringens, intelligens och en rad andra egenskaper som kan göra ett blogginlägg värt att slösa bort sin tid på. Min förhoppning är att även ovanstående egenskaper knappast är något du vanligtvis förknippar med mig hitta en nivå som gör det värt att blogga igen.

    P.S. Jag anser dock fortfarande att 70-talet är det mest överskattad deceniumet.

    måndag, september 10, 2007

    I behov av en uppdatering

    Kommer idet här inlägget hänvisa till begreppet "rockism" som en metod för kultur och nöjesskribenter att positionera sig gentemot generationen innan inom samma sfär. Framför allt det behov som det trots allt finns av att förnya ordet rockism och fylla det med nya referenser och innebörder. Något som slog mig när jag läste det
  • här

  • Att ge sig på DN och Wahlöf samt i detta sammanhang dissa eventuella Hunter S Thompson hyllningar ( som i ärlighetens namn endast borde hyllas av människor som är 60+ åtminstone av nostalgiska skäl). Vi vet att DN är rockism men för att prata sportspråk, det är skjuta in bollen i öppet mål. Personligen skulle jag föredra en diskussion om vad den nya rockismen är det vill säga en postionering gentemot skribenter i 25-30 års åldern. Nödvändiga ingredienser i denna rockism är göteborgsscenen (och den relativt krystade intellektualiseringen av denna), hiphop, mat, överklassromantik etc. och litterturmässigt är det fortfarande kritikerkonsenus kring amerikansk litteratur som gäller. Eftersom den gamla rockismen är färdigdiskuterade borde vi lämna den bakom oss och i stället rikta blickarna emot den ovan beskrivna. Jag själv är med ålderns rätt en anhängare av den nya rockismen och är beredd att som observatör ta fallet, men revolutionen måste komma underifrån (syftar här på ålder).

    Med risk för att det allt mer skall framstå som en blogg vars främsta syfte är att hylla
  • Natalia Kazmierska
  • erkänner jag att helt missade det hons beskriver i texten låt vara att jag bara sett det första avsnittet men jag borde ändå skämmas.

    lördag, september 08, 2007

    Lite reklam

    I dagens Volt som är Huvudstadsbladets (Helsingfors) helgmagasin kan ni läsa en artikel om Facebook v.s Myspace ni hittar den
  • här
  • torsdag, september 06, 2007

    Sena reflektioner

    Likt en trotsig tonåringen funderade jag först på att vägra beskåda SVT:s
  • Upp till kamp
  • inte på grund utav den väntade kritikerkonsensusen utan på grund av ett uttalande som Peter Birro gjorde i samband med lanseringen av serien. Det var något i stil med att folk hade ryggrad på den tiden (60-tal och 70-tal) ett påstående som sociologiskt sett är helt felaktigt och troligen är en produkt av en lång rad missförstånd. I dag beslutade jag mig dock för att se den och jag erkänner den var synnerligen välgjord, inte jag köper på dvd och naiviteten och nostalgin var lite för närvarande för min smak men ändå riktigt bra.

  • Rodeo
  • har som bekant givits en design jag vill nästa säga att det inte var snyggt, men ogillar lögner det är frapperande vacker för ditt öga därom råder ingen tvivel. Däremot funderade jag en hel på den uppenbara ambitionen att skriva analytiskt om det ytliga (i brist på bättre ord) ofta lyckas inte det riktigt som till exempel i samtalet om klass/högkonjuktur Runda bords samtal har varit på modet ett tag som artikelform, men är väldigt beronde av dess deltagare. För att fullständigt ro i land med ambitionen skulle det krävas att Natalia Kazmierska (hennes konstkritik är numrets absolut höjdpunkt) och Martin Gelin skrev allt. I vilket fall som helst så lär fler (där i bland jag) spara sitt exemplar av Rodeo.

    Nu har äntligen det äntligen börjat komma friend request från okända personer på Facebook, känns som den svenska smekmånaden är över. På lördag kan ni läsa en artikel om Facebook v.s. Myspace av undertecknad men mer om det då.

    tisdag, september 04, 2007

    I väntan på

    Har mycket att göra så jag lär inte hinna blogga de närmaste dagarna, i väntan på ett detta citerar jag Seth Godin, och hans kommentar om varför bloggar är viktigare (min förenkling) och bättre än facebook:

    "Om du spenderar 7 timmar per dag inne på sociala nätverksplatser och svarar på frågor hinner du aldrig genomföra dina egna idéer."

    Tänk på det...

    torsdag, augusti 30, 2007

    Behövligt

    Vi lever som beknat stundtals i plattityderna och de menlösa insmickarnade tilltalets tidevarv. Kändes därför någonstans befriande med
  • Roy Andersson
  • intervjun i senaste numret av Nöjesguiden. Långt i från allt är brilijant men framför allt det han säger om svensk film är underbart.

    tisdag, augusti 28, 2007

    Musiktips



    Mannen bakom årets sommarhit (åtminstone i min värld) Roland Appel har ett riktigt fint dj-set på
  • Samurai fm
  • . Sommrig musik åt det houseiga hållet som hjälper mig att förtränga höstens ankomst. Eftersom 50-tals vurmande åter tågat in i mitt liv har jag fattat tycke för
  • Eva Be
  • kommande tolvas omslag (se ovan). Mycket Sonarkollektiv idag såldes.

    Obegriplig dumhet



    Noterar i dagens SVD att personalen på SVT fått fylla i en enkät om hurvida så kallade programprofiler som tagit steget (det logiska) till kommersiella kanaler skall få komma tillbaka till SVT eller ej. 26,8 % svarade nej och 12,8 % svarade kanske. Personligen häpnar jag och ställer mig ytterst frågan till om dessa personer överhuvudtaget skall arbeta (menar verkligen överhuvudtaget) när de uppvisar en sådan obeskrivlig dumhet. tror de fortfarande att det är sjuttiotal. För en gångs skull delar jag åsikt med Stina Lundberg Dabrowski som anser att frågeställningen är absurd, sannerligen den är galen vad är vitsen med en sådan fråga? Kan någon förklara?
    Att det sedan är så att förlusten av dessa så kallade programprofiler är det bästa som hänt SVT är en annan sak. Det kan förhoppningsvis innebär att tittaresiffor sjunker och att statstelevisionen kan stöpas om och bli en samlingplats för mer nischade program.

    Noterar att Fokus förutom en fin artikel om upphovsrätten väljer att ha med en artikel om nörden nya roll i populärkulturen. Var inte det ämnet på tapeten 2004? Ber att notera att det sistnämnda inte har med rubriken att göra.

    söndag, augusti 26, 2007

    Karaktär



    Bilden ovan tog jag under en visit till Malmö tidigare i veckan en typ av bostad sökes annons du bara kan finna i Malmö (om vi begränsar oss till den nationella blicken) Var och en må tycka vad denne vill om den gycklarevänliga atmosfären i Malmö men den har i stort sett ersatt den deprimerande östatsimagen från förr. Götet har som bekant dumglädjen och en hipp musikscen, det fick mig att för en kort sekund ägna en tanke åt vad som är Stockholms karaktär? Kanske avsaknaden av densamma? Bristen på tradition och den desperata jakten på det nya torde vara vår motsvarighet till det kollektiva boendet och dumglädje. Om vi väljer ett väldigt begränsat urval förstås, annars får vi bara ytterligare en stor småstad som de försöker bygga om, men avsaknaden av tradition präglar även denna mission.

    Funderar på att strunta i samtiden och fördjupa mig i tv-serien Mad Men och läsa Life International från 1949, allt är förmodligen den strålande Richard Avedon utställningens fel.

    fredag, augusti 17, 2007

    Saknad

    På min facebookprofil har jag valt följande citat:
    "Jag känner mig allt mer ointresserad av åsikter. Jag kan känna att jag nästan inte har några. Kanske några per år."
    Valet var naturligt inte bara för att jag ofta känner just så när det gäller åsikter utan kanske mest för citatets upphovsman Martin Luuk. Dennes eminenta texter på Loyal Press förgyllde som bekant mitt 2006 och denna sommar har jag saknat nya texter från Martin Luuk mer än någonsin. De har alla ingredienser av vad du och jag behöver just nu.

    tisdag, augusti 14, 2007

    TV

    Förmodar att SVT planerar ett program som liknar
  • det här
  • Sverige har ju så bra koll och är bäst på webb eller?

    måndag, augusti 13, 2007

    formuleringskonst

    Den senaste tiden kulturbråk har dels utgått i från Maja Lundgrens bo men även med utgångspunkt i Ranelid och Ernst Brunner beklagat sig över att kvalitén i svenska deckare. De har fått kritik och kallats bittra vilket ledde till
  • den här
  • ytterst dåliga artikel i vår egen morgontidning SVD. Blir lite märkligt när självkänsle gurun Mia Törnblom skall kommentera det hela. Dessutom kan vi utan problem sortera in henne i samma smakmässiga fack som deckareförfattarna som är föremål för bitterheten. Vilket gör valet av henne som kommentator lite märklig.

    När du bläddrar ett par sidor i SVD Kultur söndagsutgåva finner vi kärnan i problemet formulerat i en mening precis så som kulturjournalistik är tänkt från början. Föga överraskande är det kulturchef Carl Otto Werkelid som är ingenjören bakom det hela. Kan tyvärr ej finna krönikan på nätet (förmodligen lathet från min sida) så avslutningen på kröninkan citeras nedan, en avslutning som i sin tur är ett citat från ett av Lars Forsells akademital:

    " Man behöver inte förakta den dåliga musiken och poesin därför att man älskar den goda"

    Den meningen räcker bra vi behöver inga mer artiklar om kulturbråk, men om just SVD vill skriva mer tycker jag att de skall vända sig till sin tv-krönikör
  • Annina Rabe
  • då hon besitter en av Sveriges vassaste pennor.

    I morgon skall jag vända neogubbigheten ryggen och försöka skriva om något mindre uttjatat.

    fredag, augusti 10, 2007

    För fem år sedan



    Mamma ligger nästan inkapslade i täcket, hon var valt att lägga sig tvärsöver den benvita dubbelsängen.

    Jag dödar Stålmannen, kör in hans huvuden i trailern med ett barns entusiasm, tills det att det frigörs från hans övriga kropp.

    Mattpiskan landar på min tånagel som befrias ifrån sin värd, jag lär mig att kroppsdelarna är utbytbara. Jag är fem år vi pratar aldrig om det mer annat än i skämtsamma ordalag.

    Placerar boken på bordet, markerar min rättmätiga plats som huset herre, jag är nio år min mamma och jag är en enhet.

    Kräks i en papperskorg, alla lyssnar på Nirvana min mamma respekterar mig inte.

    Ansiktet är sotgult, blöjan för löst påsatt döden är outtalade men ändå fyller den rummet.

    Skrattet genomljuder den famösa villan, jag skäms mamma är lycklig igen.

    Hans skägg är vänligt jag är fientlig och fruktkakan välsmakande

    Två människor sparkar boll det är sommar 1986, de ler

    Trägårdsnazismen präglar våra helger mamma är irrationell och oresonlig, jag är lillgammal och ovetande på väg emot ett misslyckande som saknar motstycke.

    Jag är i centrum, frotterar i de vuxnas naivitet, bakom ansvaret ser jag att mamma ler hon tror på mig.

    Kuvert förblir oöppnat, svek misslyckade investeringar vår relation förändras.

    Mamma vill inte vakna jag drar av henne täcket frukosten är klar

    Mamma vill inte vakna, jag drar av henne täcket en sista gång, hon lyssnar inte

    Blommorna, kan inte komma på dess namn, blommorna lätt rosafärgade framkallar minnen av en morgonrock.

    Perfektion

    Dialog

    Minnen tycks flagna ryggar vändas åt andra hållet.

    Tusse, hatar det ordet, värnar om dess innebörd glömmer dess betydelse.

    Din lillebror var white trash i dess renaste form, vi har förskjutit honom nu

    Hatat honom för din skull

    Avfärdat hans missbildade familj

    Mörke Masse skrämmer mig inte längre men minnet av den tid som flytt, bryggan mellan helan och halvan och Kompakt är riven

    Min egen bro över floden Kwai är sprängd.

    En hammock

    Ett barn i en Hawai skjorta

    En mörk skönhet

    Bilden av en familj

    Bilden av mig.

    Oförmågan till ömsesidig respekt bristen på uttalade kärlek

    Prästen pratar obegripligt sommaren är lång 2002, vi börjar om utan dig

    Det outtalade förblir det bestående när allt som återstår är subjektet.

    Jag anrättar min kusin adventskalender på det vis som behagar mitt estetiska sinne, hon gråter jag gömmer mig

    Den smekande basen och de ploppande ljuden talar om en ny tid utan dialog, utan kärlek

    Mamma soterar damernas värld sommaren är kall 1998, vi sätter punkt

    Hunden biter mig i benet mamma kommer för sent smärtan i benet har redan börjat kommunicera med min hjärna

    Mammas nyinsmorda hand förstör slutet i Physcho, det är 1986 och mitt liv skall snart vända till det sämre

    Middagen är en schimär, mamma är gul och vi upprätthåller den borgerliga värdigheten.

    Oförmågan att berömma stanna kvar, förmågan att krama tynar bort i det bedrägliga minnet

    Mamma är vit

    Jag närmar sig sängen

    Berättade aldrig att jag älskade henne

    Ber om förlåtelse för ouppfyllda förväntningarna,

    Det obesvarade betyder intet mer än en nyköpt skjorta, konsumtionen blir vår tillflykt när vår oförmåga att sätta ord på våra känslor förlamar våra sinnen.

    måndag, augusti 06, 2007

    tack

  • Anders Flodström
  • som är nye chef för högskoleverket öppnar tydligen enlig svd idag för färre universitet i Sverige. På tiden får vi väl säga hoppas det kan innebära att alla gamla gymnasieutbildningar skickas tillbaka till just gymnasiet och att vi i Sverige halverar antalet studenter.

    I övrigt vill jag nog påstå att nostalgi ser ut att bli en påstående sjukdom i vårt land och att det mesta är riktigt trist för tillfället. Alla likheter med astrologi är en ren och skär slump.

    torsdag, augusti 02, 2007

    En tanke slog mig idag



    Om vi halverade läskunningheten i Sverige skulle det troligen gynna den inhemska litterära produktionen.

    P.S Det finns ingen som helst koppling mellan bilden och meningen ovan, bilden har jag snott från ubercoolische som är satirsida som driver med technoscenen i Berlin och framför allt då techno med prefixet minimal.

    onsdag, augusti 01, 2007

    Drömmen om lågkonjunktur



    Innan dagens postning inleds vill jag berätta att jag älskar att besöka klubbar dock för musikens skull eftersom jag anser att människan är ytterst överskattad som social varelse. Vill även intyga att det finns en stor medvetenhet hos mig själv om "gubbigheten" i det som skall skrivas.

    Jag drömmer om en lågkonjunktur, ryser vid tanken på en arbetslöshet kring 20% och en konsumtionskraft som är lika med noll. Förlorade bostadsrätter och hungriga magar är ett billigt pris att betala för reklamaffischer som inte är genomusla och kanske även rättstavade, för journalistiska texter med innehåll, musik gjord med omsorg, film med manus skrivna av vuxna personer. En underbar lågkonjunktur är inte bara estetiskt tilltalande, den får oss att lämna barerna och alkoholismen att rena våra sinnen och därmed återvinna förmågan till att tänka kritiskt. En ordentlig arbetslöshet får oss att återupptäcka samtalet (två monologer mellan personer som endast använder 5-10 ord i 20 minuter räknas inte som samtal). En lågkonjunktur innebär sist men inte minst en rejäl upprensning i bloggosfären, så den här bloggen skulle förmodligen ryka först av alla.

    P.S I morgon hoppas jag kan sluta ögonen och tänka bort de omgivande människorna när Len Faki besöker F12, han är nämligen en grandios dj.

    tisdag, juli 31, 2007

    En ny generation föräldrar

    Det är återigen hippt att vara förälder eller snarare det föddes många barn på 1970- talet och dessa personer vill nu föra vidare sina gener. Denna generation föräldrar tycks dock ha en viss fabläss för underliga och lite ursäktande prefix framför ordet förälder, mamma eller pappa. Ord som popmorsa, kulturföräldrar blir allt vanligare, personligen hoppas jag på att fler musikgengre ger sig in i leken, technomamma, housepappa (varför har inte Tiger Stripes en blogg som heter housepappan)countryförldrar osv. Jag undrar vad dessa något krystade prefix döljer, en postionering naturligtvis, men räcker det inte med att vara bara förälder? Förlorar du mark inom fältet då och vad innebär det för barnen, tänk om ett kulturbarn (en naturlig produkt av två kulturföräldrar) vill bli en vanlig svennebanan? Vad händer utestängs denne från framtida släkträffar när Houellbeq, Lowden och Stig Larsson skall reciteras till tonerna av The Studio? Har inte många av våra stora kreatör skapats i hungern efter kulturen? Hur som helst ser jag fram ett motdrag såsom svenneförälder, schalgerpappa och let's dance mamma.

    Även om den korta texten ovan främst är att betrakta som små lustiga anteckningar för egen räkning, vore jag tacksam för åsikter i från person som är mer bevandrade inom föräldrar fältet än vad jag är.

    måndag, juli 30, 2007

    Bergman död

  • Ingemar Bergman är död
  • inte ens då kan aftonbladet låta bli att prestera usel journalistik. De frågar
  • Bergmans vänner?
  • . Med finns både E-Type och Bindefeld. Den förstnämde utmärker sig med att konstatera att Bergman tillsammans med Staffan Westerberg förstörde hans barndom. Ännu en gång har dumheten visat sitt ansikte (ok, som tur vad slapp vi en bild på Martin Eriksson), blir bara trött, så trött

    Överskattat prefix

    De flesta tenderar i dag att lägg till ordet kultur som ett prefix, kulturbarnfamiljer, kulturtant, kulturfik etc. Ordet kultur som egentligen är så fint håller på att urvattnas och bli lika innehållslöst och menlöst som söderslang (eller valfri stockholmsdialekt). Vem gör något åt detta?

    lördag, juli 28, 2007

    korta reflektioner



    Resor ger utrymme till en mängd saker bland annat reflektioner över staden eller platsen du själv lever på . Då mina resor oftast går till andra städer så tenderar mina funderingar till att handla om just staden. Det första som blir uppenbart varenda gång jag lämnar Stockholm är dess särdrag är copy and paste kulturen, det finns en fantastisk förmåga att adaptera trender och fenomen från alla världens hörn till det kyliga Stockholm. Tyvärr sker detta på bekostnad av ett eget uttryck, dock är det hela logiskt det finns en rät och logisk linje från charterresorna på femtiotalet till bredbandsexplosionen under tidigt 2000-tal i Sverige.

    Det lilla välmående och lite självgoda landet som har resurserna att likt en modern Marc o Polo hämta hem de senaste rönen. Det andra som slår mig är att
  • Le Corbusier
  • delvis hade rätt sin sågning av Stockholm och dess planering, vattnet i all ära det må vara exotisk för turister, men i mina ögon omöjliggör den i kombination med den misslyckade iden om punktstaden en urban känsla. Det kvittar hur många res turanger, barer modebloggare och dj:s som finns i Stockholm jag kommer aldrig att uppleva det som en storstad. Vilket torde leda mig till att dra slutsatsen att det är dags att flytta. Något jag har svårt att säga emot.

    Det ryktas om att Trentmöller skall göra musiken till nästa David Lynch film, i så fall ett fantastiskt samrbete. Kan dock inte bekräfta detta rykte eller om det är en ny film på gång från Mr. Lynch sida vi får hålla till godo med
  • Lynch dokumentären
  • så länge och för er som inte har sett Inland Empire så kommer den till Sverige i höst.

    Noterar slutligen att
  • Emmabodafestivalen
  • lägger ner efter 20 år. Känns ytterst befriande med aktör inom indiekulturen som inser det löjeväckande i det ordet år 2007, avslutar därför denna postning med att citera festivalens grundare Håkan Carlsson
    ” Det finns inte indie längre. Det som kallas indie i dag är mer kommersiellt än det som kallas för kommersiellt. Det verkar viktigare att i första hand göra reklamlåtar och spelas på radio och i sista hand spela för publik, säger han.”

    P.S Loop De Mehr är förmodligen Anja Schneiders bästa låt någonsin spökproducerad eller ej. Annars så är det deephouse och dub som gäller i Berlin dessa dagar, befriande att slippa electro och dålig minimal.

    fredag, juli 20, 2007

    Platt tv

  • Barbro Hedvall
  • sällar sig till skaran som upprörs över regeringens present till prinsessan på hennes 30-årsdag. Visserligen älskar jag formuleringar likt: "En regering som finner det lämpligt att presentera landets blivande statschef med en platteve på hennes 30-årsdag har demonstrerat sin fullständiga brist på känsla för stil och kultur och sin oförmåga att se över villahäckarna i Täby."
    För vid en första eftertanke inser jag att den som kläckte iden att köpa en platt-tv till Victoria borde inför allmänheten kölhalas längs med skeppet Vasa, tills dess att personen i fråga insett vad han/hon ställt till med. Platt tv är själva symbolen för svenneriet/ondskan och symboliserar lättja och förfall samt ett förakt gentemot den goda smaken.

    Men vid en andar eftertanke och efter att betraktat bilder av prinsessan och dennes tilltänkte inser jag att de utstrålar alla ovan nämda ting och att regeringen återigen visat provat på trendkänslighet vad det gäller den "vanlige" svensken och dennes behov. Bratifieringen av svensk överklass har ju som bekant betytt att en fördumning och svennefiering av densamma, kungahuset utgör inget undantag. Såldes är det inte bara demokratisk skäl som talar för att republik utan även smaken.

    all that jazz

    Det pågår som bekant en jazzfestival (även om dess musikaliska innehåll diskuterats) på ”kulturpräktiga” Skeppsholmen. Min inställning till jazz är kluven, dess intellektuella fernissa har alltid varit lockande och med en jazz intresserad far så skäms jag onekligen lite över mina skrala kunskaper inom jazzens fält. Det blev aldrig mer än en fascination för Leland Palmers jazzdans i Twin Peaks och pliktskyldig lyssning av Miles Davies och Stan Getz under 90-talet. Numera upplever jag inte den intellektuella fernissan lika påtaglig och då jag inte bedrivit studier på musikhögskolan känns ett djupare intresse en aning krystat. Men det finns ett vemod inom mig för att de små ambitionerna rann ut i sanden.


  • Lokkos text
  • om Jan Myrdal i Expressen är viktig. I dag känns det mer angeläget än någonsin att vi inte tummar på kvalitén. Smygbratifiering av all svensk kultur pågår ständigt i det tysta, vilket kan resultera i ett TV 4 samhälle. En kanal som enligt year of madness är en djupt odemokratiskt institution och skyldig till en stor del av den utbredda ”dåliga smaken” de stimulerar vidare även sexism, rasism och facisim och representerar på så vis mycket av världens ondska.

    tisdag, juli 17, 2007

    klassisk public service

    I vanlig ordning är nyhetsfloran fylld av trista intetsägande sommarklassiker såsom otjänliga badvatten, brats i båstad, almedalen och tonårsfylla på charterresor. Det sistnämnda skall tydligen vara föremål för en kortare debatt i svt morgon vid halv åtta tiden i morgon bitti. För den morgonpigge rekommenderar jag en titt, är dock osäker om jag själv ges möjlighet. Diskussioner likt dessa representerar på en och samma gång public service styrka, svaghet och anledningen till deras ofrånkomliga fall i en avlägsen framtid. Hur som helst tror jag att det kan bli en rolig debatt även om det föreligger en stor risk att det kommer förekomma en lång rad undermåliga argument.

    fredag, juli 13, 2007

    Korta tankar



    - Det börjar allt mer bli uppenbart för mig att nostalgi är livsfarligt, det är rentav en farsot som är på god väg att utplåna min egen generation. Dessvärre innebär mina jämnårigas uppgivenhet att det hela sker utan deras medvetande.
    -
  • Mats Gellerfelts kröninka
  • i dagens SVD är på något vis rörande då det vittnar om en önskan från hans sida att leva i det sekel vi benämner som 1800-talet. Det trista är att det uppfyller den gamla nidbilden av SVD, något deras kulturdel hittills lyckats undvika.

    - Det finns något djup osympatiskt rentav motbjudande hos personer som vill lösa ångest med enkla idiotlösningar likt ”fasta rutiner”. Jag önskar dessa människor allt ont.

    - Varje landsortstidning med respekt, har numera vimmelbilder till skillnad från människor på Stureplan har ”lantisarna” karaktär och visar spår av den dekadens som så många skribenter i Stockholm önskar sig ha i sin egen umgängeskrets. En dekadens som naturligtvis är en konstruktion, något det fantasifulla trycket på t-shirten på bilden ovan vittnar om.

    måndag, juli 09, 2007

    Bricolage @ Holiday/F12 11/7



    DADA LIFE (Breastfed, Pickadoll)
    THE RICE TWINS, live (Kompakt)
    UNAI, live (Force Tracks)

    F12's klubb Holiday bjuder in Bricolage på onsdag 11/7 och det kräver det senaste på svenska dansmusikscenen:

    Först ut är tech-housiga UNAI som med albumet A Love Moderne blev legendariska bolaget FORCE TRACKS stora namn förra året. Men vänta er inget last year: För kvällen har UNAI livepremiär för helt nytt och ännu osläppt material! Efter det kommer Michael Mayers favoriter THE RICE TWINS att köra sin första livespelning efter senaste släppet på KOMPAKT! Episk och harmonisk techno med andra ord. Sist men inte minst så avslutar electrohouseduon DADA LIFE (Dibaba och Stefan Engblom) med ett DJ-set för att fira deras nya 12" This Machine Kills Breakfast.

    Dessutom kommer videokonstnären Maja Lundquist att skapa projektioner och Viktor Forsgårdh från kollektivet Förlängda huvuden ställer ut foto. Mer info om konsten snart.

    Så med andra ord, alla älskar en bra Holiday!

    onsdag, juli 04, 2007

    Textavfall



    Förutom den märkliga programförklaringen ovan var en av anledningarna till att jag skaffade blogg att ha någonstans att dumpa de texter som jag på ytterst inkompent vis försökt sälja till diverse tidningar. Då jag på förhand anade ett misslyckande då det gällde den del av mitt liv tänkte jag med en blogg ges texterna i varje fall någon form av existensberättigande. Därför följer nedan en för bloggosfären alldels för lång text, men det är min lilla speciella tolkning av sonarfestivalen som jag och många andra besökte i början av sommaren. En text som har sällat sig de numera realtivt digra samlingen texter som ej gick att sälja på min dator:

    " Att på något sätt refera eller anknyta till Chris Andersson bok ”The long tail” må vara årets standardlösning inom nöjes och kulturvärlden, något som dock inte hindrar mig ifrån att under Sonarveckan i Barcelona ägna ”The Long Tail” mer än en tanke. Ganska naturligt då merparten av Sonarfestivalens besökare utgörs av den bakre delen av svansens konsumenter, unga människor som är extremt aktiva på nätet, vissa av dem tycks mer eller mindre leva sina liv där. På sonarfestivalen eller sonarveckan som jag personligen föredrar att kalla det eftersom det då inbegriper helheten med alla de fester utanför festivalen, gavs de möjlighet att placeras i en social kontext. Ett sammanhang som med sitt enorma utbud påminner om nätet, men här är det framför allt festen som är i fokus, inte musiken. Om Björn Fries hade omgett sig med kompetenta omvärldsanalytiker skulle hans nätter störas av svårartade sömnstörningar. För i den internationella verklighet vari dagens 20 åringar lever med snabba bredband och billiga flygresor är den urbana festivalen där festen aldrig tar slut ett betydligt hetare alternativ än skogsfestivaler i Småland. Där är drogerna lika obligatoriska som en matpaus på Burger King i Linköping. Nu är droger på intet vis ett exotiskt inslag i Sveriges klubbvärld, men dess närvaro är inte jämförelsevis lika markant som i Barcelona, där är de kemiska substanserna huvudbokning kväll efter kväll.

    Men även om de i Sverige förtigna drogerna stundtals tycks triumfera över musiken, finns det så mycket mer och olikheten gentemot den i Sverige så omhuldade rockfestivalen, som även den har annat än musik i fokus, är slående. Valfriheten är som det nämns ovan står inte långt efter det nätet erbjuder vilket ger dig goda möjligheter att skapa din egen festival, där varje beståndsdel präglas av sitt eget unika uttryck. De potentiella mötena är många även om vinylkramarna och mp 3 entusiasterna tycks fortsätta att agera åtskilt i sina disparata forum trots vissa teoretiska möten. För egen del kändes det med tanke på den stora svenska anstormningen naturligt att lyfta fram den svenske sonarbesökarens karaktäristika drag. För bakom trendängslan och oförmågan att släppa loss, döljer sig en mer komplex festivalbesökare än vad åtminstone jag hade föreställt mig. En besökare som i den internationella kontexten uppvisar en brinnande passion och en djup kunskap om musik. Med en förmåga att problematisera kring sin egen roll i den pågående 24-timmarsfesten som imponerar. Personer som går i fronten för att Sverige populärkulturellt verkligen skall bli en del av omvärlden utanför Stureplan. Blivande Sonarstammisar som kommer att förändrar det svenska festklimatet för all framtid även på hemmaplan när de plockar med anekdoter från Barcelona, Berlin, London och Paris hem i sina Monegrosfestival väskor.

    Om Sveriges samlade musikjournalistkår hade haft samma intresse för våra musikaliska omvärld som de ynglingar jag hade nöjet att spendera ett par dagar med skulle vi med stor sannolikhet sluppit alla hultsfredsbloggar i år. För det är den där längtan efter storstaden som festivalkritikern Andres Lokko brukar skriva om varje gång andra veckan i juni infaller, som Sonarbesökaren letar efter. Det är musiken och inte möjligheten att ha föräldrafritt som lockar Sonarresenären, om vi jämför med de nordiska rockfestivalbesökarna. Den tydligaste antitesen till ungdomens festivaler utgör Sonarfestivalens dagsprogram med japanska electronicaakter och konstutställningar mitt inne i miljonstaden Barcelona. Men den civiliserade stämningen präglar även festligheterna runtom kring, det är väl egentligen bara kvällsfestivalen som påminner om den traditionella festivalen. Men här är dekadensen snarare introvert än extrovert vilket för oss tillbaka till möjligheten att skapa din egen högst privata spellista, bara det att är live istället för i din i-pod.



    När jag ett par dagar efter min hemkomst av en outgrundlig anledning råkade hamna på en så kallad release för en gratistidning i Stockholm, vilket torde vara en ultimat markör för de goda tiderna som aldrig tycks finna en ände i vårt land, kom jag åter att tänka på dessa unga människor som ibland lite slarvigt benämns som ”klubbkids”. Förmodligen var det den skur av hits som dj:n vred ut ur de gamla vinylspelarna som fick mina tankar att vandra till dessa technokonnässörers oförtrutliga vilja att finna det nya, att se varje dag som nästa steg i riktningen emot technofulländning. Egenskaper som gör dem extremt lämpade för en festival av Sonars karaktär med ett enormt utbud som kräver både kunskap och kondition för att inhämta och hinna med. Men kanske snurrar hjulen lite för snabbt ibland för de technotörstande besökarna som stundtals verkar föredra kvantitet framför kvalité. Vilket innebär att de ofta missar möjligheten till att stanna upp och njuta av stunden och notera att i den relativt konservativ technoverkligheten är det frapperande få dj:s som tagit klivit in i den digitala tidsåldern. I Barcelona är det verkligen slående vilken dominans vinylen fortfarande har. Den stora andelen svenskar på plats innebar även att väsentlig del av tiden för besökarna gick åt till att sms:a om olika mötesplatser. Det i kombination med att Barcelona torde vara den stad i världen där det är svårast att få tag på en taxi gjorde att känslan av missa årets grej ibland överskuggade känslan av få höra sin favoritlåt en hundrade gång.

    Musikaliskt summeras Sonarveckan för egen del med ett nja, något som både på förhand och i efterhand kändes fullt logiskt, ty även technon måste agera i samklang med omvärlden och just år 2007 känns som ett år där väntan tycks prägla vår existens. Så även inom technons värld det har förvisso under vintern tisslats och tasslats om neo-detroit och old-school. Men även om det sistnämnda elementet är ständigt närvarande på Sonar, var det inte början på något nytt vi fick se utan snarare tecken på en stagnation. Den minimala våg som för tre-fyra år sedan kändes lika fräsch om den nypressade apelsinjuicen utanför mitt hotell, har nu blivit allmängods och poppubliken föredrar i dag att kalla sig själva för rave. Men något paradigmskifte gick inte att skönja under Sonar 2007, endast små tendenser till att techno blir rakare och gladare, mer aprak engelsman på Ibiza än stel AD i Birkastan såldes. Till min egen stora glädje gick det även att skönja tendenser till att housen och technon tycks vara på väg att ingå en kreativ pakt. Ett samarbete som jag välkomnar och tror kan vara fruktbart för båda parter. Konturer som jag tror kommer att ha förvandlats till strukturer 2008, då med ännu mer svenskar på den obligatoriska Kompaktfesten dagen efter nere på Barcelonas eminenta strand."

    Sommarradio

    Som liten brukade jag ligga på stranden (det så bedrägliga minnet innebär att somrarna alltid var varmare då) och i min vita bärbara Phillips radio som egentligen var pappas lyssnade jag på sommarpratare i P1. En form av program som avgörs helt och hållet av den som talars verbala förmåga samt intellekt, däremot personens profession sekundärt. Tyvärr har P1 återigen grävt fram några av Sveriges mins intressanta personer, därför blev jag glad när jag noterade att
  • Rodeo
  • skall ha sina egna sommarpratare på sin hemsida. Såldes förväntade jag mig en betydligt progressiva samling sommarpratare än den mainstream men med cred personer som presenterades. Naturligtvis skall jag ge programmen en chans lyssnar faktiskt just nu på det första avsnittet som än så länge är embarligt dålig radio. Men plötsligt minns jag när undertecknad sände studentradio och beslutar mig för att betrakta all media med samma glasögon och samma krav som då. Finns goda förutsättningar för att livet blir trevligare, men jag saknar fortfarande sommarpratarna i slutet av 80-talet även om de förmodligen också var helt ointressanta.

    fredag, juni 29, 2007

    Framsteg

    I dagens SVD fann jag )
  • den här
  • ledare som behandlade ämnet värnplikten av den för mig nya bekantskapen Lisa Bjurwald. En text som förutom att den påminde mig om alla äggätande personalvetare när jag pluggade i överskattade Uppsala (de gör så för att hemtjänstfröken sa att du måste äta mellanmål). Vilket faktiskt ger mig den smått unika möjligheten att länka till
  • Mig själv


  • Att 20-30 000 (enligt artikeln) färre gör värnplikten idag är en av de få tecken på framsteg i det här landet tillsammans med att Per Gessle tydligen säljer få biljetter till årets konsert. Fast när jag tänker tillbaka på det var det en massa äggätande killar i Uppsala som pratade lyriskt om sin lumparetid, där de lärde sig en massa bra saker om kamratskap om hur mycket de mognade när de fick be om lov för att kissa. Tror att det kan finnas ett samband med dagens ledare i SVD.

    Sommarmusik



    Sommar är som bekant en speciell tid (även om den tycks utebli helt i Stockholm i år)då vi sänker våra krav gällande det mesta kläder, mat och inte minst musik. Det lättillgängliga tycks vara mer eftersträvansvärt i jakten på vår barndoms somrar Nedan följer en lista över lite rekommenderad sommarmusik från min sida, troligen har även jag drabbats av sommar sjukan.

    - Johan Fotmeijer- Batcuda da Villa
  • Som du kan hitta här

  • - Fabric 35, mixed by Ewan Pearson
    - Wighonomy Brothers- My Gloomy Head
    - Simon Baker - Plastik
    - Siobhan Donaghy- Don,t give up (Carl Craig dub remix)
    - Lindström - Let it happen
    - Beanfield - Tides (Ripperton remix)
    - Len Faki - My black sheep
    - Sven Weisman - Spheric wave
    - Tolga Fidan- Tabulistan
    - Cobblestone Jazz - Put da lime in da coconut
    - Redshape - Munch
    - Sommarklassikern. Manuel Göttsching - E2-E4