Själen och hjärtat som försvann

Någon gång vid nyåret 1979/80 så slutade mäninskor i Sverige ha tradionellt samlag ur reproduktionssyfte med varandra. En sexualitet som återfanns på 2000-talet med då enbart den anala varianten. I stället började det startas högskolor och framför allt rekalmskolor fiansierade av slentrianrunkande och själlösa gubbar i blanka kostymer. Dessa skolor fick i uppgift att formge framtidens mäninskor, vilket resulterade i postiva och glada mäninskor ständigt redo att förnedra sig själva och sin omgivning. Tanken var att de skulle utgöra grundbulten i ett nytt uppgraderat folkhem som var både trendkänsligt och designvänligt. Det gick lite sådär till att börja med eftersom de gammeldags mäninskorna (de som avlats fram i missionärställning) kämpade emot och tog upp en massa plats, det är till exempel anledning till att 90- talet präglades av cynism och ironi. Men vid millenieskiftet så var copywriterna så pass skickliga att de inte ens den mest ironiska 70-talist kunde stå emot. De själösa och botoxstinna muntergökarna förintade till slut de goda mäninskorna och det var fritt fram att fira alla hjärtans dag utan att skämmas (ännu en uppfinning av copywritern). Vilket resulterade i lyckligt och visuellt vackert land som totalt saknade förmåga att analyserar och tänka med någon annan kroppsdel än könet. Landet lagom förvandlades till landet gladom, med en kvinna som har uppenbara drag av en mongolid (född i Göteborg där mäninskor i alla tider avlats fram på detta sätt) som översteprästinna. De kvarblivna goda mäninskorna deporterades i jättelika silja line båtar till Polen.
Om ni läser detta så berätta det absolut inte för någon, informationen kommer från en gammal vän född 1978, som var den först prototypen till den moderna mäninskan. Han designades av sin jättebegåvade syster som behärskade alla copywriterns knep redan vid två års ålder (det är ju inte svårt egentligen). De är numera ett lyckligt par och han är alltd lika glad och obekymmrad.

del 1

Hultsfred 2005 del 1


Får göra som proffsblooggarna, som förgyllde Hultsfreds backstage område med sin ytterst gråa närvaro och gör en sammanfattande blogg om min egen Hultsfredsupplevelse. Eftersom jag inte var någon vansinnigt cool mediesnubbe utan bara en fejk funktionär, så måste jag blogga i efterhand. Historien kommer att vara sann i de stora dragen, men vissa försköningar kan inte uteslutas. Den kommer att fokusera inte bara på musiken utan på alla de vissna och utblommade vallmoväxter jag mötte. Men även glädja med små anekdoter om små underbara vackra rosor som stod i full blom. Men framför allt är det en berättelse om hur ett enkelt beslut kan förändra en depraverande vardag. Min vän som jag vägrar att nämna vid namn gav mig en lika bekväm som angenäm resa ner till Hultsfred, som innehöll ett strategiskt stopp i Linköping. Med alkoholinköp och skräpmat som enda aktiviteter var Skäggetorps köpcentrum i Linköpings utkanter tämligen intetsägande. Resterande delen av färden bjud på förväntansfull stämning men samtidigt påminde mig tröttheten på ett smärtsamt vis om min ålder, då jag i vanlig ordning sov bort de vackraste delarna av det småländska landskapet.

Festivalvistelsen inleddes på ett närmast slentrianmässigt vis det vill säga öl i gräset med våra välgörare. När man som vi är för slöa alternativt för gamla för att engagera sig ideellt så krävs det en välgörare. De vill säga någon som kan fixa funktionärsbiljetter till dig, och det vore ett brott emot alla logiska lagar om du inte inledde festivalen med en öl tillsammans med dessa välgörare! Den avslappande vi får se ut precis som vi vill stämning avbröts abrupt av ett sms från min blott 19-åriga kusin. Budskapet var lika enkelt som klart hon hade fått hjärnskakning, en mycket skärrande inledning på festivalen för mig. Jag som var där för galenskapen och kanske om jag hade tur får mig ett ligg. För att förstå den stigande oro som infann sig när jag mötes av hennes mer drastiska än poetiska sms, måste jag berätta om briljanta kusin. I regel har jag svårt för människor som är nitton år gamla, vilket kan bero på att jag fullkomligen avskyr minnet av mig själv som en nittonårig dumbom. Dessa mörka minnen hindrar mig allt som oftast att se det vackra och goda i en nittonårings naiva kärlek till livet. Men med kusin är det annorlunda, hon ä redan nu långt mer briljant som person än vad jag någonsin kommer att kunna bli. Samtidigt som trots sin ungdom klarar den imponerande balansgången emellan caffe latte tapeter och kärlek med en balans som jag aldrig har eller kommer att besitta. Hennes snällhet är genuinare än min, och hon tenderar aldrig att falla över ren dumhet, något jag själv tagit för vana att göra. Prioritet ett blev följaktligen att finna min stackars kusin som uppenbarligen verkade befinna sig i nöd. Nåväl ett par öl och en halvbra spelning hann jag bevittna innan jag lyckades slita hennes uppmärksamhet ifrån något oinspirerat svenskt rockband. Till min stora glädje verkade hon ha adaptera mitt dokumenterat goda ölsinne. Eftersom hon verkat repat sig efter den onödiga och tragiska olyckan bestämde jag snabbt en ny mötestid, då jag radikalt hade missbedömt temperaturen och endast var iklädd min vintage fruit of loom t-shirt inhandlad av pappa i New York 1980. Väl tillbaka på festivalområdet försökte jag bota min kusin hjärnskakning med billig festivalöl (alltså inte den Stefan Malmqvist beklagade sig över i Svenska Dagbladet). Det visade sig vara ett lysande elixir, något som ytterligare förstärkt det faktumet att hennes briljans redan nu vida överstiger min. De små livsråd som jag trots allt hade förberett visade sig vara överflödiga, varje tendens till mentorskap från min sida avvärjde hon lika elegant som intelligent. Som tack för att givit mig hopp om landets framtid ville jag visa henne en riktigt bra konsert, låt oss vara ärliga metal är bara trista klichéer. M.I.A. äntrade scenen till min glädje var hon precis lika bra som alla recensioner dagen efter skvallrade om. Tyvärr så visade det sig att ljudteknikerna var en finnig snubbe från Älmhult som satt och runkade till ett gammalt nummer av Kerrang, istället för att slå på M.I.A mick. En fantastisk konsert men ljudet skulle ha varit bättre om jag hade laddat ner den från nätet. Tyvärr fick den ljuvliga konsert ett abrupt slut, när jag för tredje gången noterade att min kusin balans inte var den bästa övertalade jag henne att det var läggdags. Med tanke på de odjur och fantasyälskare som vanligtvis bosätter sig på leriga festivalområden på somrarna så valde jag att negligera hennes påstående om att hon klarade sig hem själv. Mycket riktigt visade färden bli precis så farofylld som jag hade fruktat, efter att jag gjort processen kort med några hailande veganer från Uppsala stod jag öga emot öga emot med några HB-stinna pedofiler från Södermalm. Den ene lönnfet och kritvit verkade kraftigt överskatta sin fysiska potential och tjur rusade utan tanke och mål rakt emot mig. Jag valde den enkla och kompromisslösa taktiken (min kusin var trött) och tog ett snabbt steg åt sidan, min spark var välriktad och jag kände tydligt hur hans revben krossades till småflis under mina Paul Smith skor. Tyvärr tycktes det inte skrämma hans betydligt smalare kollega, som på ett föga effektivt vis använde sin enorma räckvidd när han lät sina långa armar närma sig mitt huvud som en häcksax. Funderade för en kort stund om jag skulle dra ut på processen med den gamle modsaren, men min oro för min kusins hälsa var större än min blodtörst denna behagliga sommarnatt. En stenhård fotbollsspark i hans besudlade skrev följdes upp med en precis spark i ansiktet som var tillräcklig för att skicka hans löständer hela vägen till Hawaiiscenen. Efter denna nödvändiga men imponerande uppvisning vågade hårdrockarna från Blekinge av naturliga skäl inte ens titta på oss. Med min kusin i tryggt förvar kunde min kväll äntligen börja på allvar, jag kunde nu utan förbehåll släppa fram min mörka sida på allvar. Men mer om det senare…

sjukdom

Gör att Hultsfredsredogörelsen kommer först i morgon, men det går aldrig att vänta för länge på en riktigt dålig text. Min ungdomskärlek har återigen börjat hemsöka mina drömmar, jag borde kanske endast betraktat det som en liten kul grej. Ungefär som de flesta personer i en stabil kungsholmenrelation skulle gjort. Nu kommer jag aldrig att ha en stabil kungsholmenrelation (förmodligen ingen relation alls) så faktumet att denna brilijanta kvinna ifrån det förflutna återigen hemsöker mina drömmar bekymrar mig. Borde anstränga mig för att få till stånd en återförening, då menar jag inte en en förening av det romantiska slaget kanske snarare ett hastigt möte av en slump i ett nedgånget köpcentrum. Naturligtvis kommer aldrig ett sådant möte ske och min rädsla för att sluta som polisen i svt.s underbara dokumentär om några mäninskor i Ropsten eskalerar för varje dag som går.

I väntan på del 2

I väntan på mina anekdoter från hultsfredsfestivalen som skall bli både långa och oläsliga vill jag att vi glädjs åt Edgar Ray Killen blivit dömd http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=430953&previousRenderType=6. I bland är det skönt med rejält tilltagna presriberingstider, vill påminna om att det i Sverige är 25 år som gäller. Vilket ger Pamlmemördaren sex år till att gömma sig på. Men det är klart ingen i Sverige har väl en tillräckligt bra skolning i historia för att minnas det.

I väntan på bättre tider...

Tanken var att jag redan idag skulle publicera en redogörelse av min gen Hultsfredsupplevelse. Dock så har klantig tidsplanering och avsaknad av arbetsro omöjliggjort detta. Så i väntan på detta bjuder jag på en kul länk ifrån skitvärlden som förstör min arbetsro: http://expressen.se/index.jsp?a=302733

Missad låt
Alltid trevligt med låtar som du missar ett år för att sedan upptäcka året efter, min senaste postiva upplevelse i denna subgenre är Max Mohrs underbara Old Song. Som är med på Superpitchers lika underbara mix-cd Today. Om ni inte har den eller aldrig hört denna låt, ändra på det beteendet omgående.http://www.ongaku.de/

Missad låt

Alltdi trevligt med låtar som du missar ett år för att sedan upptäcka året efter, min senaste postiva upllevsle i denna subgenre är Max Mohrs underbara Old Song. Som är med på Superpitchers lika underbara mix-cd Today. Om ni inte har den elelr hört ändra på det beteendet omgående.
http://www.ongaku.de/

studenttider

Studenttiderna är som bekant över själv deltog jag som gäst både i fredags och den föregående fredagen. I fredag befann jag mig i en håla i Värmland vars namn jag vill hålla hemligt: Men den långa resan dit (Swebus) gav mig tid att fundera och planera mitt beteende, måhända hade de två välsmakande ölen jag satte i mig kvällen innan en viss betydelse för min smått nostalgiska hållning till till den stundande problematiken. Skulle jag låta den otillfredsställde oh evigt omogne pojken få ta över handen, eller skulle jag precis som föregående fredag för en gångs skull fylla min kritstrecksrandiga kostym med värdighet? Inta en plats vid gubbordet gå hem i tid och låta måttligheten vara kvällens röda tråd? Efter en lång diskussion med mig själv på den inte allt för tättbefolkade bussen bestämde jag mig för att den låga profil som utmärker den unga gubben återigen skulle få bli min ledstjärna. Vad jag då inte hade räknat med var att bjudningen började 14.30, jag hade även lyckats förtränga det känsliga faktumet att jag inte klara av måttlighet på släktbaserade sammankomster. Tio timmar efter denna diskussion, började jag ge ett allt mer positivt gensvar på mina betydligt yngre kusiners lockrop om att gå på Statt, ungefär samtidigt som jag hällde upp mitt femtonde glas vin svarade jag utan tänka på eventuella konsekvenser ja på lockropen om den fullständiga dekadensen. De sista timmarna på bjudningen är i ärlighetens namn grumliga, men resten av kvällen desto tydligare. Utan att veta varför står jag på ett dansgolv omgiven av fagra damer 9 år yngre än jag talandes en dialekt som jag knappast behärskar. Vägledda av en dj som inte bara verkade köpa sina kläder på Dressman, skivorna verkade han hittat på denna lågprisbutiks vinterrea. Mardrömslåtarna Cotton Eye Joe och Oaa Hela Natten följdes av ännu en E-Type dänga. Lägg därtill samtliga bidrag från årets melodifestival. Jag försökte desperat förklara för alla människor som jag mötte att jag var en gammal gubbe och att de måste tycka att jag var en äcklig pedofil. Samtliga tittade bara med sin mest oförstående blick på mig, för dom var jag bara som vilken efterbliven looser som helst. Den övervintrade tonåringen på besök i sin barndom. Insåg att det inte kunde få fortsätta så här, drack därför ännu mer och ställde mig sen på scenen (finns på alla landsortsdansgolv inget märkligt med det) och fortsatte att dans med de nyutexaminerade gymnasisterna. Förvissad om att jag nått botten på allvar beslutade jag mig för att nu måste jag återvända till hotellet. Kanske kunde jag lyssna lite Björk: Who is it (Vitalic remix) i min i-pod innan jag somnade, kände ett behov att tvätta bort de energiska schlagerlåtarna ur min hjärna och just den låten hade funka bra på morgonen. Återigen vädjade min nio år yngre kusin som för övrigt är en långt mer briljant människa än vad jag någonsin kommer att bli till min svaga karaktär. Klart att vi skulle återvända till brottsplatsen, för att äta mat, varför tycker jag nu 28 år gammal, fortfarande att det är en bra ide? Någonstans mellan orden tönt och gubbe svarade jag ja även på detta förslag. Väl tillbaka i köket där dekadensen hade inletts åt jag ivrigt potatissallad för femte gången under min korta vistelse i Värmland. Mellan tuggorna så terroriserade jag min stackars kusin med ogenomtänkta och som jag såg det då kloka råd. Om livet i allmänhet och vuxenlivet i synnerhet, ungefär som att jag skulle veta något om det. Efter att fatalt misslyckat med att signera hennes studentmössa, var det dags att gå hem som tur var fick jag sällskap till hotellet. Väl där lyckades jag faktiskt lägga min telefon på laddning, hade på känna att den skulle vara central i mitt liv dagen därpå och 3G drar horribelt mycket ström. Nästa gång blir det antabuskur innan släktkalaset och en åtråvärd plats vid gubbordet.

Bloggdebatten
Year of Madness favorit Johan Croneman står i centrum iden s.k. bloggdebatten (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1404&a=425317&previousRenderType=3) i vanlig ordning en debatt som berör personer innanför de tramsiga tullarna i Stockholm. Cronemans antagonister leds av Linna Johansson på Expressen (http://expressen.se/index.jsp?a=295348) uppbackad av denna tidnings skribenter och tillika proffsbloggare. De som följt debbatten inser säkert att den är bisarr och relativt obetydlig i ett större sammanhang. men det finns en aspekt som jag saknar och det är vad dessa mediepersoner kan göra för bloggen? Ta Linda Skugge som exempel (http://expressen.se/bloggen/linda/) hon har alla förutsättninagr att bli en historisk bloggare, denna trista otroligt genomsnittsliga skribent som är essensen av alla trista mammatidningar har alla förutsätningar att bli det Gudrun Schyman var för rajvkulturen på 90-talet. Nämligen den som gör det hela ointressant och helt meningslöst. Finns det verkligen behov av ännu en röst för den starkaste av alla grupper i samhället de moraliserande föräldrarna? De som i förtäckta ordalag försöker pracka på oss andra vanliga ohederliga medborgare, cyckelhjälm, mjukbrallor och köttbullar med lingon. Var inte tanken alternativt den naiva förhoppningen att bloggar skulle bli ett organ personer som inte stämde på nedanstående beskrivningar:
1. Föräldrar som bor Kungsholmen eller platser med liknade vanlijlatte tätthet.
2. Homosexuella medleklassmän som arbetar inom kultursfären.
3. Personer av valfritt kön som slaviskt följer alla trender, gör en häftig tidning som de skriver och trycker själv. De bor dessutom på rätt sida av Sofo alternativt Möllevången
4 Pol. Magare med manchesterkavaj.
Skulle inte bloggar kunna vara ett utmärkt forum för mäninskor som lever sitt liv i en deprimerande ensamhet, som är dränerande på allt självförtoende. De är så rädda för andra mäninskor att deras blick ständigt betraktar deras lite för stora sneakers. Något som för övrigt gör dem till utmärkta bloggare rent fysinomiskt då blicken konstant vilar emot tangentbordet. Mäninskor utan någon fast punkt i tillvaron, ensamma jävlar som saknar ett forum. Ja personer som jag helt enkelt. Så snälla Skugge, Nunstedt; Ebba och alla ni andra som ska sluta röka eller köpa jeans tillsammans, lägg av för fan! Ni redan ert på det torra, låt oss andra som ständigt vandrar runt i skuggornas rike få sola oss i glansen en stund. Även om jag inte har det så finns det dom som har något att berätta, för det är uppenbart för alla, vid det här laget att ni inte har något av värde att förtälja. Kan ni inte träffas på något vanlijlatteställe med era bärbara Mac och diskutera istället, ni uppehåller bara massa utrymme på nätet för oss andra vanliga dödliga.

P.S De har hypats ett bra tag nu men jag kan inte låta bli att rekommendera Eurosport (http://www.eurosportmusic.tk/). Speciellt deras tell no one about tonight gör mig lycklig på det där viset som det bara går att vara på sommaren. De ska enligt hemsidan byta namn, ett namn som de annonserar på klubb Patsy på fredag, mitt tips är att gå dit. personligen missar jag det hela eftersom jag är bortrest. Vilket innebär att det blir loosertecknet för mig hela helgen för villken gång i ordning vet jag inte, tappade räkning för länge sedan.

Bloggdebatten

Year of Madness favorit Johan Croneman står i centrum iden s.k. bloggdebatten (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1404&a=425317&previousRenderType=3) i vanlig ordning en debatt som berör personer innanför de tramsiga tullarna i Stockholm. Cronemans antagonister leds av Linna Johansson på Expressen (http://expressen.se/index.jsp?a=295348) uppbackad av denna tidnings skribenter och tillika proffsbloggare. De som följt debbatten inser säkert att den är bisarr och relativt obetydlig i ett större sammanhang. men det finns en aspekt som jag saknar och det är vad dessa mediepersoner kan göra för bloggen? Ta Linda Skugge som exempel (http://expressen.se/bloggen/linda/) hon har alla förutsättninagr att bli en historisk bloggare, denna trista otroligt genomsnittsliga skribent som är essensen av alla trista mammatidningar har alla förutsätningar att bli det Gudrun Schyman var för rajvkulturen på 90-talet. Nämligen den som gör det hela ointressant och helt meningslöst. Finns det verkligen behov av ännu en röst för den starkaste av alla grupper i samhället de moraliserande föräldrarna? De som i förtäckta ordalag försöker pracka på oss andra vanliga ohederliga medborgare, cyckelhjälm, mjukbrallor och köttbullar med lingon. Var inte tanken alternativt den naiva förhoppningen att bloggar skulle bli ett organ personer som inte stämde på nedanstående beskrivningar:

1. Föräldrar som bor Kungsholmen eller platser med liknade vanlijlatte tätthet.
2. Homosexuella medleklassmän som arbetar inom kultursfären.
3. Personer av valfritt kön som slavisgt följer alla trender, gör en häftig tidning som de skriver och trycker själv. De bor dessutom på rätt sida av Sofo alternativt Möllevången
4 Pol. Magare med manchesterkavaj.

Skulle inte bloggar kunna vara ett utmärkt forum för mäninskor som lever sitt liv i en deprimerande ensamhet, som är dränerande på allt självförtoende. De är så rädda för andra mäninskor att deras blick ständigt betraktar deras lite för stora sneakers. Något som för övrigt gör dem till utmärkta bloggare rent fysinomiskt då blicken konstant vilar emot tangentbordet. Mäninskor utan någon fast punkt i tillvaron, ensamma jävlar som saknar ett forum. Ja personer som jag helt enkelt. Så snälla Skugge, Nunstedt; Ebba och alla ni andra som ska sluta röka eller köpa jeans tillsammans, lägg av för fan! Ni redan ert på det torra, låt oss andra som ständigt vandrar runt i skuggornas rike få sola oss i glansen en stund. Även om jag inte har det så finns det dom som har något att berätta, för det är uppenbart för alla vid det här laget att ni inte har något av värde att förtälja. Kan ni inte träffas på något vanlijlatteställe med era bärbara Mac och diskutera istället ni uppehåller bara massa utrymme på nätet för oss andra vanliga dödliga.

P.S De har hypats ett bra tag nu men jag kan inte låta bli att rekommendera Eurosport (http://www.eurosportmusic.tk/). Speciellt deras tell no one about tonight gör mig lycklig på det där viset som det bara går att vara på sommaren. De ska enligt hemsidan byta namn, ett namn som de annonserar på klubb Patsy på fredag, mitt tips är att gå dit. personligen missar jag det hela eftersom jag är bortrest. Vilket innebär att det blir loosertecknet för mig hela helgen för villken gång i ordning vet jag inte, tappade räkning för länge sedan.