studenttider

Studenttiderna är som bekant över själv deltog jag som gäst både i fredags och den föregående fredagen. I fredag befann jag mig i en håla i Värmland vars namn jag vill hålla hemligt: Men den långa resan dit (Swebus) gav mig tid att fundera och planera mitt beteende, måhända hade de två välsmakande ölen jag satte i mig kvällen innan en viss betydelse för min smått nostalgiska hållning till till den stundande problematiken. Skulle jag låta den otillfredsställde oh evigt omogne pojken få ta över handen, eller skulle jag precis som föregående fredag för en gångs skull fylla min kritstrecksrandiga kostym med värdighet? Inta en plats vid gubbordet gå hem i tid och låta måttligheten vara kvällens röda tråd? Efter en lång diskussion med mig själv på den inte allt för tättbefolkade bussen bestämde jag mig för att den låga profil som utmärker den unga gubben återigen skulle få bli min ledstjärna. Vad jag då inte hade räknat med var att bjudningen började 14.30, jag hade även lyckats förtränga det känsliga faktumet att jag inte klara av måttlighet på släktbaserade sammankomster. Tio timmar efter denna diskussion, började jag ge ett allt mer positivt gensvar på mina betydligt yngre kusiners lockrop om att gå på Statt, ungefär samtidigt som jag hällde upp mitt femtonde glas vin svarade jag utan tänka på eventuella konsekvenser ja på lockropen om den fullständiga dekadensen. De sista timmarna på bjudningen är i ärlighetens namn grumliga, men resten av kvällen desto tydligare. Utan att veta varför står jag på ett dansgolv omgiven av fagra damer 9 år yngre än jag talandes en dialekt som jag knappast behärskar. Vägledda av en dj som inte bara verkade köpa sina kläder på Dressman, skivorna verkade han hittat på denna lågprisbutiks vinterrea. Mardrömslåtarna Cotton Eye Joe och Oaa Hela Natten följdes av ännu en E-Type dänga. Lägg därtill samtliga bidrag från årets melodifestival. Jag försökte desperat förklara för alla människor som jag mötte att jag var en gammal gubbe och att de måste tycka att jag var en äcklig pedofil. Samtliga tittade bara med sin mest oförstående blick på mig, för dom var jag bara som vilken efterbliven looser som helst. Den övervintrade tonåringen på besök i sin barndom. Insåg att det inte kunde få fortsätta så här, drack därför ännu mer och ställde mig sen på scenen (finns på alla landsortsdansgolv inget märkligt med det) och fortsatte att dans med de nyutexaminerade gymnasisterna. Förvissad om att jag nått botten på allvar beslutade jag mig för att nu måste jag återvända till hotellet. Kanske kunde jag lyssna lite Björk: Who is it (Vitalic remix) i min i-pod innan jag somnade, kände ett behov att tvätta bort de energiska schlagerlåtarna ur min hjärna och just den låten hade funka bra på morgonen. Återigen vädjade min nio år yngre kusin som för övrigt är en långt mer briljant människa än vad jag någonsin kommer att bli till min svaga karaktär. Klart att vi skulle återvända till brottsplatsen, för att äta mat, varför tycker jag nu 28 år gammal, fortfarande att det är en bra ide? Någonstans mellan orden tönt och gubbe svarade jag ja även på detta förslag. Väl tillbaka i köket där dekadensen hade inletts åt jag ivrigt potatissallad för femte gången under min korta vistelse i Värmland. Mellan tuggorna så terroriserade jag min stackars kusin med ogenomtänkta och som jag såg det då kloka råd. Om livet i allmänhet och vuxenlivet i synnerhet, ungefär som att jag skulle veta något om det. Efter att fatalt misslyckat med att signera hennes studentmössa, var det dags att gå hem som tur var fick jag sällskap till hotellet. Väl där lyckades jag faktiskt lägga min telefon på laddning, hade på känna att den skulle vara central i mitt liv dagen därpå och 3G drar horribelt mycket ström. Nästa gång blir det antabuskur innan släktkalaset och en åtråvärd plats vid gubbordet.