del 1

Hultsfred 2005 del 1


Får göra som proffsblooggarna, som förgyllde Hultsfreds backstage område med sin ytterst gråa närvaro och gör en sammanfattande blogg om min egen Hultsfredsupplevelse. Eftersom jag inte var någon vansinnigt cool mediesnubbe utan bara en fejk funktionär, så måste jag blogga i efterhand. Historien kommer att vara sann i de stora dragen, men vissa försköningar kan inte uteslutas. Den kommer att fokusera inte bara på musiken utan på alla de vissna och utblommade vallmoväxter jag mötte. Men även glädja med små anekdoter om små underbara vackra rosor som stod i full blom. Men framför allt är det en berättelse om hur ett enkelt beslut kan förändra en depraverande vardag. Min vän som jag vägrar att nämna vid namn gav mig en lika bekväm som angenäm resa ner till Hultsfred, som innehöll ett strategiskt stopp i Linköping. Med alkoholinköp och skräpmat som enda aktiviteter var Skäggetorps köpcentrum i Linköpings utkanter tämligen intetsägande. Resterande delen av färden bjud på förväntansfull stämning men samtidigt påminde mig tröttheten på ett smärtsamt vis om min ålder, då jag i vanlig ordning sov bort de vackraste delarna av det småländska landskapet.

Festivalvistelsen inleddes på ett närmast slentrianmässigt vis det vill säga öl i gräset med våra välgörare. När man som vi är för slöa alternativt för gamla för att engagera sig ideellt så krävs det en välgörare. De vill säga någon som kan fixa funktionärsbiljetter till dig, och det vore ett brott emot alla logiska lagar om du inte inledde festivalen med en öl tillsammans med dessa välgörare! Den avslappande vi får se ut precis som vi vill stämning avbröts abrupt av ett sms från min blott 19-åriga kusin. Budskapet var lika enkelt som klart hon hade fått hjärnskakning, en mycket skärrande inledning på festivalen för mig. Jag som var där för galenskapen och kanske om jag hade tur får mig ett ligg. För att förstå den stigande oro som infann sig när jag mötes av hennes mer drastiska än poetiska sms, måste jag berätta om briljanta kusin. I regel har jag svårt för människor som är nitton år gamla, vilket kan bero på att jag fullkomligen avskyr minnet av mig själv som en nittonårig dumbom. Dessa mörka minnen hindrar mig allt som oftast att se det vackra och goda i en nittonårings naiva kärlek till livet. Men med kusin är det annorlunda, hon ä redan nu långt mer briljant som person än vad jag någonsin kommer att kunna bli. Samtidigt som trots sin ungdom klarar den imponerande balansgången emellan caffe latte tapeter och kärlek med en balans som jag aldrig har eller kommer att besitta. Hennes snällhet är genuinare än min, och hon tenderar aldrig att falla över ren dumhet, något jag själv tagit för vana att göra. Prioritet ett blev följaktligen att finna min stackars kusin som uppenbarligen verkade befinna sig i nöd. Nåväl ett par öl och en halvbra spelning hann jag bevittna innan jag lyckades slita hennes uppmärksamhet ifrån något oinspirerat svenskt rockband. Till min stora glädje verkade hon ha adaptera mitt dokumenterat goda ölsinne. Eftersom hon verkat repat sig efter den onödiga och tragiska olyckan bestämde jag snabbt en ny mötestid, då jag radikalt hade missbedömt temperaturen och endast var iklädd min vintage fruit of loom t-shirt inhandlad av pappa i New York 1980. Väl tillbaka på festivalområdet försökte jag bota min kusin hjärnskakning med billig festivalöl (alltså inte den Stefan Malmqvist beklagade sig över i Svenska Dagbladet). Det visade sig vara ett lysande elixir, något som ytterligare förstärkt det faktumet att hennes briljans redan nu vida överstiger min. De små livsråd som jag trots allt hade förberett visade sig vara överflödiga, varje tendens till mentorskap från min sida avvärjde hon lika elegant som intelligent. Som tack för att givit mig hopp om landets framtid ville jag visa henne en riktigt bra konsert, låt oss vara ärliga metal är bara trista klichéer. M.I.A. äntrade scenen till min glädje var hon precis lika bra som alla recensioner dagen efter skvallrade om. Tyvärr så visade det sig att ljudteknikerna var en finnig snubbe från Älmhult som satt och runkade till ett gammalt nummer av Kerrang, istället för att slå på M.I.A mick. En fantastisk konsert men ljudet skulle ha varit bättre om jag hade laddat ner den från nätet. Tyvärr fick den ljuvliga konsert ett abrupt slut, när jag för tredje gången noterade att min kusin balans inte var den bästa övertalade jag henne att det var läggdags. Med tanke på de odjur och fantasyälskare som vanligtvis bosätter sig på leriga festivalområden på somrarna så valde jag att negligera hennes påstående om att hon klarade sig hem själv. Mycket riktigt visade färden bli precis så farofylld som jag hade fruktat, efter att jag gjort processen kort med några hailande veganer från Uppsala stod jag öga emot öga emot med några HB-stinna pedofiler från Södermalm. Den ene lönnfet och kritvit verkade kraftigt överskatta sin fysiska potential och tjur rusade utan tanke och mål rakt emot mig. Jag valde den enkla och kompromisslösa taktiken (min kusin var trött) och tog ett snabbt steg åt sidan, min spark var välriktad och jag kände tydligt hur hans revben krossades till småflis under mina Paul Smith skor. Tyvärr tycktes det inte skrämma hans betydligt smalare kollega, som på ett föga effektivt vis använde sin enorma räckvidd när han lät sina långa armar närma sig mitt huvud som en häcksax. Funderade för en kort stund om jag skulle dra ut på processen med den gamle modsaren, men min oro för min kusins hälsa var större än min blodtörst denna behagliga sommarnatt. En stenhård fotbollsspark i hans besudlade skrev följdes upp med en precis spark i ansiktet som var tillräcklig för att skicka hans löständer hela vägen till Hawaiiscenen. Efter denna nödvändiga men imponerande uppvisning vågade hårdrockarna från Blekinge av naturliga skäl inte ens titta på oss. Med min kusin i tryggt förvar kunde min kväll äntligen börja på allvar, jag kunde nu utan förbehåll släppa fram min mörka sida på allvar. Men mer om det senare…