Att komma hem

Många är vi som flytt småstaden och nu återfinns om inte utomlands så väl i någon av Sveriges tre så kallade stostadsregioner, men de flesta har en form av hatkärlek när det kommer till det är att komma hem. Men för att kunna komma krävs en regelbunden dialog med din hembygd, framför allt under den period när du är 20-30 år gammal. Uteblir denna dialog som mest består i att vid de traditionella högtiderna avlägga besök och konstatera att fotbolsskillarna blivit lite småfeta och inte har några kompisar kvar samt att hon som var så snygg i nian nu ser väldigt gammal och trött ut. Nu finns visserligen facebook så ingen behöver egentligen åka hem längre, men många gör det ändå. Min egen dialog med med den stad som jag föddes i Kristianstad har varit mer eller mindre icke existerande, mest beroende på att mina föräldrar gjorde som jag, nämligen flyttade därifrån. Med 10 års perspektiv på denna händelse inser jag att känslan av att komma hem inte kan infinna sig längre för min del. Delvis har jag löst detta genom att låta Malmö agera som min andra hemstad, två saker kvalificerar Turning Torso staden dels var jag där mycket som barn (all släkt bodde där) när jag besöker Skåne (1-2 gg per år) är det min bas. I kväll tar jag planet från Bromma för att gräva lite i den skånska själen och min horisont utgår som vanligt från Malmö som i min egen revisionism förvandlats till min födelseort.

Soundtrack på resan blir
Cobblestone Jazz 23 seconds (lyssna på deras liveset på Samurai fm)
Ricardo Villalobos- Violetta
Yellow Sox- Zig Zag (Ronald Appel remix)
The Orb- Little Fluffy Clouds
Martin Buttrich- Hunter
A Mountain of One- Freefall
Pier Bucci- Glasgow
headphonesex (processparts 048)- mix från bloggen modifyer
David Bowie- This is not a america
Matthew Dear- Elemtary Lover (DJ Koze remix)
när jag närmare mig Malmö klämmer jag in något med Minilouge också för säkerhets skull.

Indiedans

Sverige är som bekant ett indieland, ett påstående som i det närmaste varit ett mantra på den här bloggen i snart tre år. Lika ofta har jag hyllat dansmusiken, anledningen är förutom att jag helt enkelt gillar elektronisk musik bättre den öppenhet som finns/funnits inom dansmusiken att jämföra med den konservatism och musikaliska främlingsfientlighet som präglar indiemusiken och den omgivande kulturen (även känt som mainstream). Personligen förknippar jag två ord väldigt intimt med indiekulturen avsändare och igenkänning. Avsändaren är ofta den som avgör kvalitén på låten eller albumet (tidningen De Bug visade förra året att denna brist även existerade inom dansmusiken). Huruvida avsändaren är kvalitativ eller ej avgörs oftast av andra parametrar än den musikaliska kvalitén. Ofta är ordet hajp en nödvändig ingrediens i ett skralt teoribygge som är en sammansättning av ologiskt valda bitar ur diverse a-kurser. Indieklubb besökaren (primärt den äldre gruppen) finner sin njutning i igenkänning på dansgolvet det vill säga han vill veta vilken låt det är som spelas för att släppa loss, ungefär som på vilket stadshotell som helst.

Tidigare har dansmusiken utgjort en motsats med övertejpade vinylskivor och white labels som grundpelare, en kultur som konservativa puritaner till trots har präglats av en öppenhet som välkomnat främlingen. Åtminstone är upplevelsen sådan när du blickar bakåt i kristallkulan.
Den klubbbom i huvudstaden som borde ha nått sin slutfas vid det här laget tillkom ju som bekant genom en korsbefruktning mellan dans och indie något som de båda kulturerna enligt myten skall ha tjänat på. Exakt vad vinsten är känns i dagsläget oklart att indiemusik idag är elektronisk är nog något vi snarare kan tillskriva den tekniska utvecklingen. Medan dansmusiken (talar här om min hemstad) allt mer liknar det jag beskriver ovan, igenkänning och avsändare blir allt viktigare. Något som delvis kan förklaras av det alltför stora utbudet av musik. Två ingredienser som visserligen fungerar ypperligt med Wallpapper estetiken men den känns mer som ett steg bakåt än framåt. Allt är Internets fel tänker ni, det finns inga låtar som publiken inte känner till, en gissning som faller på sin orimlighet när vi beaktar det enorma utbudet. Filterfunktionen tillfaller i dansmusiken dj:n det är hans eller hennes ansvar att introducera publiken för det nya. Annars återstår bara igenkänning och ryggdunkande.

Raderna ovan beskriver en tendens, naturligtvis är den fysiska verkligheten inte sådan men tendenserna pekar ditåt. Problemets kärna går att diskutera men som så ofta så pekar det emot att felet som vanligt är den patriarkala omklädningsrumsstrukturen som är boven i dramat.

Ordet slapp är ett underskattat ord som under min uppväxt vara att likna vid ett universal verktyg, ett ord som fungerade i all sammanhang. Justus Köhnckes video till covern på gamla krautrock låten feuerland ger mig anledning att återigen få använda detta gamla favorit ord som prefix. Videons amatörmässiga utstrålning synkroniserar ypperligt med samtidens youtube beroende.

Ni hittar den

här

Förtydligande

Med medelklassen roll menar jag den som förändringsbenägen grupp som hela tiden strävar efter att utvecklas med hjälp av sitt kritiska tänkande.

En kort tanke bara

De så kallade nya moderaterna vann som vi alla vet 2006 års val på att det insåg att medelklassen var den nya arbetarklassen. På så vis lyckades de fånga alla de som önskar plasmaskärm och galleriashopping. Att socialdemokraterna fortfarande tycks ha svårt att greppa detta faktum, får mig mest att undra om vad deras analytiker har för bakgrund och framför allt kunskap. Det intressanta är vem som tar över den gamla medelklassens roll? Innovatörerna som vi finner i de urbana enklaverna är för få till antalet och saknar nog tyvärr den rätta ansvarskänslan för att fylla tomrummet. De som har kallats den kreativa klassen då? Nja upplever dem mer som en urban version av den nya arbetarklassen. Personligen saknar jag intelligenta gissningar på frågan men jag upplever den som väldigt intressant ur ett samtidshistoriskt perspektiv. Om det är någon som upplever att de har intressanta spekulationer, var vänliga att klottra ner dem i kommentatorsfältet.

Tv-diet

Tv- serier betydde redan som liten mycket för mig, detta trots att det bara existerade två kanaler och utbudet såldes var enormt begränsat. Tidigt upptäckte jag att vi i Sverige var extrem obegåvad när det gällde tv-produktion och blickade likt de flesta emot England eller USA. Det är förmodligen den enda åsikt som förenar 10 års varianten och 30 års varianten av mig själv. Efter ytterligare ett par år med en tv-diet bestående av serier som Wonder Years, Cheers och Degrassi High upptäckte genom Twin Peaks att de i min egen (då fiktiva) tablå existerade två typer av serier. Den första var sådan jag sett under det sena 80-talet, skickliga hantverk som innehöll alla nödvändiga ingredienser för att jag skulle välja att bygga min elevkalender och min fritid kring dessa. Men hösten 1990 insåg jag för första gången att en tv-serie kunde föra både mig och kulturen framåt, upplevelsen var naturligtvis omskakande och jag blev sugen på mer. Tyvärr innehöll 90-talet mest det förstnämnda och humorn stod i centrum (Killinggänget, Seinfeld etc.) fortfarande så var jag beroende av tv-tablån och alla verkade tycka att den ytterst mediokra tv-serien Vänner var briljant. Nästa framåtrörelse för egen del skulle dröja till 2002/2003 och det skedde i tv-landskap som förändrats radikalt min egen tablå var inte längre en fantasi utan en realitet. Gelikar som även de insåg att kulturen befinner sig i en ständig rörelse framåt delade med glädje med sig av sina senaste fynd. Vilket för innebar att jag aldrig behövde rätta mig efter SVT: s tempo när det gällde The Office. Som precis Twin Peaks uppfyllde kriterierna för att föra både mig och kulturen framåt. Hungern efter mer infann sig naturligtvis omedelbart, vilket mest resulterade i en nördrealtion till den nyss nämnda tv-serien.

Idag är det nästintill att betrakta som ett hån gentemot utvecklingen om du läser igenom tv-tablån i dagstidningen. Konsumenten har idag tagit makten över tv-tittandet (åtminstone på ett teoretiskt plan). Utbudet är det närmaste att betrakta som hemlöst och alla kan idag redigera sin tv-tablå. Min egen består idag av gammalt och nytt, det nya utgörs denna höst mest av Californication och MadMen, två serier som uppfyller kraven typ ett välgjorda och jag har konstruerat ett behov som jag i det närmaste upplever som om det vore fysiskt betingat att se dessa flera gånger i veckan om möjlighet finns. I går kom jag faktiskt på mig själv med att en form av verklig vilja kommentera det senaste avsnittet av Californication på Showtimes hemsida. Men varken MadMen eller Californication kommer att för kulturen eller mig framåt, möjligen kommer de få mig att bli heltidsrökare. Därför är min tv-dröm för tillfället något som skakar om så tränger sig ut ur min laptop och verkligen går in under huden. En serie som tar mig härifrån det kyliga Stockholm och öppnar dörren till en ny värld. En serie som ger mig det där lilla extra och kanske, kanske kryddar min personlighet med vad den saknar för att ta det där berömda steget.

Noterar att det i nya numret av BON (som precis landade på vår hallmatta) finns en artikel om det nya supersmala idealet bland män, 185 cm och 70-75 kg. Vilket innebär att jag med min genuppsättning är helt körd som idealman. Men kul att vi numera delar anorexi jämlikt mellan könen, känns som ett framsteg… Men egentligen så blir vi bara fetare och fetare något som helt korrekt noteras i artikeln. Intressant nog ett fenomen som är helt frånvarande i huvudstaden. Men egentligen så är var väl artikeln tänkt att publiceras 2005?

Housen har smugit sig in i mitt liv under året och det blir bara mer och mer lättlyssnat

Sambada EP

Jag hade rätt

Har sedan den här bloggen startade hävdat att nostalgin kommer att utplåna all kreativitet i min egen generation. I år kom så äntligen det slutgiltiga beviset när alla sitter och frossar i högstadienostalgi på facebook. Förutom att konstatera att alltför många i vårat land är förändringsfientliga så hoppas jag att denna process leder till något gott, kanske sållar den agnarna från vetet.

Vad vill dom?

Min mobiloperatör brukar titt som tät höra av sig, lite ironiskt sker detta alltid med hjälp av papper, i bland sms men nästan alltid sker kommunikation med hjälp av det gamla hederliga papperssamhället. Väldigt ofta verkar de tagit hjälp av någon reklamare vars enda kreativa förmåga här att kommenterar alla artiklar på Resumes hemsida samt lusläsa Viggo Cavlings blogg. Fördomar, sexism och allmän uselhet är genomgående tema för den reklam som min mobiloperatör skräpa ner vårat hallgolv med. Men dagens vidriga reklamblad där de indirekt uppmanar mig att byta namn tar ändå priset i uselhet. Vi lever i en tid då det privata inte längre existerar, tekniska landvinningar har gjort det möjligt för en normalbegåvad apa att kartlägga individer. Trots detta matas vi med reklam som behandlar som om vi vår kollektiva idioter med enhetlig smak. Dessutom innebär detta att jag av ren princip måste bojkotta TV i mobilen.

Förtydligande

Med anledningen av mitt förra inlägg samt

det här

viktiga inlägegt av Tom Malmqvist vill jag förtydliga en sak. Jag är allvarlig med mn förhoppning om mer utrymme för Nisse Holm eftersom jag i likhet med Tom Malmqvist anser att Holm är typisk för idrotten. Eller som Malmqvist skriver:
"Men hur utbredd är egentligen denna uppfattning inom världens största folkrörelse? Tyvärr tror jag att Holm är typisk för ett slags smygfascism som alltid har hasat runt och skrämts i idrottsrörelsens källargångar. "

Det är dock bättre om denna facism ges tillåtelse att visa sitt rätta ansikte i stälelt för att vi låsats att idrottsaktiviteter (primärt i grupp) är bra för barns värderingar (aktiviter i grupp är sällan utvecklande). Jag tror Nisse Holm kan ge detta ett ansikte,d et är alltså inte primärt skrattet jag är ute efter utan sanningens allt annat än fagra ansikte.

Alex Schulman

pratade om självförakt (sitt eget) i svd:s söndagsintervju, min förhoppning är att skriav lite om just självförakt i veckan, men mer om det senare. Söndagsdelen i DN bjöd på det sämsta och fulaste modereportaget jag skådat sedan jag bläddrade i mammas Elloskatalog på stranden i mitten av 1980-talet. Min undran är vem vänder sig tidningen till? Har +40 männiksor verkligen samma intressen idag som för 25 år sedan. jag tvivlar på det.

idetorka

Den här bloggen som mest av allt är en välbevarad hemlighet lider för närvarande av min idetorka. Ideerna finns där jag tuggar dem både en och två gånger men när det är dags att spotta tar det stopp. Efter att ha läst föregående rader förstår ni säkert att jag för tillfället är oförmögen att formulera mig oavsett vad för tankar som strömmar runt i mitt huvud. Tyvärr kan vi inte alla vara Alex Schulman, vars avsked till bloggandet blev en nyhet som antog groteska proportioner. I de märkliga och påfallande usla analyser som följde på avhoppet nämndes inget om att Schulman gjorde ironin stor igen (även om den alltid varit stor i bland folket=läsarna av hans blogg. Men när detta 90-tals grepp återigen visar sig vara gångbart vill jag slå ett slag för

Nisse Holm

Som rönte en viss uppmärksamhet med sitt debatt inlägg om att idrotten räddade honom från litteraturen förra veckan. Jag är 100 % icke-ironisk när jag vädjar till landets tidningsredaktioner att anställa denna man antingen som krönikör eller som bloggare. Det kan bara finnas vinnare bland läsare av hans stundande alster, jag hoppas på en bok inom ett år.

I det nya numret av Rodeo skriver Jan Gradvall om tunnelbanan läs den artikeln, hans känsla för tunnelbanan ligger väldigt nära min egen (och förmodligen alla andra lantisars)