Tv- serier betydde redan som liten mycket för mig, detta trots att det bara existerade två kanaler och utbudet såldes var enormt begränsat. Tidigt upptäckte jag att vi i Sverige var extrem obegåvad när det gällde tv-produktion och blickade likt de flesta emot England eller USA. Det är förmodligen den enda åsikt som förenar 10 års varianten och 30 års varianten av mig själv. Efter ytterligare ett par år med en tv-diet bestående av serier som Wonder Years, Cheers och Degrassi High upptäckte genom Twin Peaks att de i min egen (då fiktiva) tablå existerade två typer av serier. Den första var sådan jag sett under det sena 80-talet, skickliga hantverk som innehöll alla nödvändiga ingredienser för att jag skulle välja att bygga min elevkalender och min fritid kring dessa. Men hösten 1990 insåg jag för första gången att en tv-serie kunde föra både mig och kulturen framåt, upplevelsen var naturligtvis omskakande och jag blev sugen på mer. Tyvärr innehöll 90-talet mest det förstnämnda och humorn stod i centrum (Killinggänget, Seinfeld etc.) fortfarande så var jag beroende av tv-tablån och alla verkade tycka att den ytterst mediokra tv-serien Vänner var briljant. Nästa framåtrörelse för egen del skulle dröja till 2002/2003 och det skedde i tv-landskap som förändrats radikalt min egen tablå var inte längre en fantasi utan en realitet. Gelikar som även de insåg att kulturen befinner sig i en ständig rörelse framåt delade med glädje med sig av sina senaste fynd. Vilket för innebar att jag aldrig behövde rätta mig efter SVT: s tempo när det gällde The Office. Som precis Twin Peaks uppfyllde kriterierna för att föra både mig och kulturen framåt. Hungern efter mer infann sig naturligtvis omedelbart, vilket mest resulterade i en nördrealtion till den nyss nämnda tv-serien.
Idag är det nästintill att betrakta som ett hån gentemot utvecklingen om du läser igenom tv-tablån i dagstidningen. Konsumenten har idag tagit makten över tv-tittandet (åtminstone på ett teoretiskt plan). Utbudet är det närmaste att betrakta som hemlöst och alla kan idag redigera sin tv-tablå. Min egen består idag av gammalt och nytt, det nya utgörs denna höst mest av Californication och MadMen, två serier som uppfyller kraven typ ett välgjorda och jag har konstruerat ett behov som jag i det närmaste upplever som om det vore fysiskt betingat att se dessa flera gånger i veckan om möjlighet finns. I går kom jag faktiskt på mig själv med att en form av verklig vilja kommentera det senaste avsnittet av Californication på Showtimes hemsida. Men varken MadMen eller Californication kommer att för kulturen eller mig framåt, möjligen kommer de få mig att bli heltidsrökare. Därför är min tv-dröm för tillfället något som skakar om så tränger sig ut ur min laptop och verkligen går in under huden. En serie som tar mig härifrån det kyliga Stockholm och öppnar dörren till en ny värld. En serie som ger mig det där lilla extra och kanske, kanske kryddar min personlighet med vad den saknar för att ta det där berömda steget.
Noterar att det i nya numret av BON (som precis landade på vår hallmatta) finns en artikel om det nya supersmala idealet bland män, 185 cm och 70-75 kg. Vilket innebär att jag med min genuppsättning är helt körd som idealman. Men kul att vi numera delar anorexi jämlikt mellan könen, känns som ett framsteg… Men egentligen så blir vi bara fetare och fetare något som helt korrekt noteras i artikeln. Intressant nog ett fenomen som är helt frånvarande i huvudstaden. Men egentligen så är var väl artikeln tänkt att publiceras 2005?
Housen har smugit sig in i mitt liv under året och det blir bara mer och mer lättlyssnat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar