Indiedans

Sverige är som bekant ett indieland, ett påstående som i det närmaste varit ett mantra på den här bloggen i snart tre år. Lika ofta har jag hyllat dansmusiken, anledningen är förutom att jag helt enkelt gillar elektronisk musik bättre den öppenhet som finns/funnits inom dansmusiken att jämföra med den konservatism och musikaliska främlingsfientlighet som präglar indiemusiken och den omgivande kulturen (även känt som mainstream). Personligen förknippar jag två ord väldigt intimt med indiekulturen avsändare och igenkänning. Avsändaren är ofta den som avgör kvalitén på låten eller albumet (tidningen De Bug visade förra året att denna brist även existerade inom dansmusiken). Huruvida avsändaren är kvalitativ eller ej avgörs oftast av andra parametrar än den musikaliska kvalitén. Ofta är ordet hajp en nödvändig ingrediens i ett skralt teoribygge som är en sammansättning av ologiskt valda bitar ur diverse a-kurser. Indieklubb besökaren (primärt den äldre gruppen) finner sin njutning i igenkänning på dansgolvet det vill säga han vill veta vilken låt det är som spelas för att släppa loss, ungefär som på vilket stadshotell som helst.

Tidigare har dansmusiken utgjort en motsats med övertejpade vinylskivor och white labels som grundpelare, en kultur som konservativa puritaner till trots har präglats av en öppenhet som välkomnat främlingen. Åtminstone är upplevelsen sådan när du blickar bakåt i kristallkulan.
Den klubbbom i huvudstaden som borde ha nått sin slutfas vid det här laget tillkom ju som bekant genom en korsbefruktning mellan dans och indie något som de båda kulturerna enligt myten skall ha tjänat på. Exakt vad vinsten är känns i dagsläget oklart att indiemusik idag är elektronisk är nog något vi snarare kan tillskriva den tekniska utvecklingen. Medan dansmusiken (talar här om min hemstad) allt mer liknar det jag beskriver ovan, igenkänning och avsändare blir allt viktigare. Något som delvis kan förklaras av det alltför stora utbudet av musik. Två ingredienser som visserligen fungerar ypperligt med Wallpapper estetiken men den känns mer som ett steg bakåt än framåt. Allt är Internets fel tänker ni, det finns inga låtar som publiken inte känner till, en gissning som faller på sin orimlighet när vi beaktar det enorma utbudet. Filterfunktionen tillfaller i dansmusiken dj:n det är hans eller hennes ansvar att introducera publiken för det nya. Annars återstår bara igenkänning och ryggdunkande.

Raderna ovan beskriver en tendens, naturligtvis är den fysiska verkligheten inte sådan men tendenserna pekar ditåt. Problemets kärna går att diskutera men som så ofta så pekar det emot att felet som vanligt är den patriarkala omklädningsrumsstrukturen som är boven i dramat.