Efter de dagar vi kallar mellandagar inofficell semester för stora delar av Sverige stundar som bekant nyårsafton. Personligen har jag en lång historik med gedigan misslyckande bakom när det gäller denna högtid (exempel på det följer nedan). Alterbnativen är få och sparsmakade även i år, egentligen ser jag bara två värdiga alternativ en nyårsafton och alla andra kvällar för den delen. Antingen en i teorin fantstisk klubbkväll likt den grodan arrangerar på Nordic Light, eller en maskerad med 1700-tals tema med en lite touch av Eyes Wide Shut. Har under julen allt mer insett det sympatiska med just maskerader då det ger oss möjlighet att lämna våra gråa trista vardagsroller, för att istället träda in i ett sociologiskt intressant rollspel. Där avsaknaden av känd identitet ger oss möjlighet att förverkliga det vår moderna och perveterade hjärnor suktar efter under måndag-fredag 8-16. Detta i stället för den slentrian fyllda hemmafesten där du artigt frågar alla som passerar ditt hörn vad de kan tänkas arbeta med. Du slipper berätta om ditt eget i andras öron intetsägande liv, då masken berättigar dig att fritt dikta i hop historien om ditt liv. 2006 ser jag fram emot fantastiska dj:s kombinerat med maskeradfester med uttalat 1700-tals tema (Sofia Coppola kan inte ha fel). Om ni inte tror mig läs en historia från förr som utspelades sig för länge sedan i ett annat liv.
Milliniumet var något fanatstikst, början på något nytt, lika omskakande och historiskt som Berlinmurens fall 1989, det var vad de sa ivarje fall, de som hade kontroll och vetskap. Kontroll över sina liv, kontroll över varje sekund av dygnet, de som är lika medvetna som en missilsökande robot. De bekymmerslösa, deras liv är som en houselåt, varje ljud är i perfekt harmoni med varandra, den ger en härlig känsla av frihet eftersom den är så minutiöst kontrollerad.
Mitt liv nyårsafton 1999, liknade mest en av Phil Collins tracks hits i början av 90 talet, fjärran ifrån Prince 1999, som gjordes samma år mitt liv utanför dagis började 1984. Ett liv fullt av klichéer och skeende jag inte förstod, ett liv jag aldrig bett om. Omgiven av människor som levde i alienation, där amerikanska talkshows och dokusåpor framstod som en novell av Stig Dagerman i jämförelse. Mitt liv saknade en kontrollerad mix, det fanns inte en ide till ett enda beat att bygga upp det hela kring.
Vad gjorde jag där? Borde jag inte vara en av de målsökande robotarna? Som rusade fram på storstadens gator, som om de vore en snitslad bana gjorde av den sexistiske 80 tals gympaläraren. Borde jag inte röra mina väldisponerade 80 kg, till en perfekt house dänga på en nattklubb, istället för att torteras med Systrarna Graf och Victoria Silvstedts hits från den hemska sommaren 1999?
– Det var Christer Petersson som sköt Palme! Backen med CitronHooch, började göra sin verkan både på hans ben och på hans tal.
– Jag svär, han brukade hänga på min morbrors restaurang, han berättade det för mig, jag lovar mannen!
Det var sjunde eller åttonde gången han berättade för mig vad Palmespanarna missat, det var två timmar kvar av det gamla milleniumet, och jag hade en snubbe som druckit för mycket Hooch hängande kring min hals, för att i sista desperat försök förklara för mig att det inte var kurderna som sköt Olof Palme. Det lustiga är att jag aldrig någonsin trott att det skulle ha varit beskaffat på det viset. Vad fan gjorde jag här? Jo, det var hon, invandraretjejen med rådjursögonen, ”den perfekta integrationen”. Inte ett intresse gemensamt, med det i åtanke var de 13 månader vi varit tillsammans imponerande. Men nyårsafton 1999, ställde det hela på sin spets, hur länge skulle jag orka leka professor Higgins?
