En första titt på 2006.

Har tidigare förvarnat om både listor för 2005 samt framåtblickar emot det hedonistiska året 2006. Har dock allt mer insett att framåtblickar är mer intressant än tillbakablickar. Känner mig dock något kluven väljer därför med att vänta med att slå på den stora trumman.

Feminism har på många olika vis varit omskrivet under 2005, bland annat genom FI och i sedvanlig ordning genom Gudrun Schyman. Överlåter eventuella analyser av det till mer bemedlade och kunniga individer. Är dock övertygad om att det kommer att vara Moderaterna som sätter agenda för det svenska samhället efter valet 2006, återigen är min privata åsikt ointressant. Men otivelaktigen talar en mängd fakta för att det blir just så. Moderaterna har nyligen utsett en ny jämställdhetspolitisk talesperson vid namn Kristina Alvendal. Är ni intresserad av hennes syn på jämställdhet rekommenderar jag http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_11141239.asp

Tror att fru Alvendal kommer att ligga rätt i tiden vad det gäller feminism 2006. Eller rättare sagt det som allmänheten benämner som feminism. Slutsats det kommer att bli mer Alvendal, Frida Boisen och Blossom Tainton och mindre Schyman och Rosenberg 2006. Något som passar alldels utmärkt då 2006 enligt många förväntas bli det nakna året.

Madness!

Alla intresserade är vid det här laget väl medvetna att från och med idag och en månad framåt är internationella dj:s vardagsmat i Stockholm. Får mig att fundera kring nästa år och refera till följande inlägg på kilotins forum
Jake da snake idag, 21:29Michel Mayer kommer till sverige 2006 - lita på mig

Hoppas verkligen att han gör det, får mig även att inse att första listan nästa vecka kommer inte bli en summering utan en framåtblick vilka vill jag helst se i dj-båsen 2006. Återkommer som sagt med det nu är det dags att dansa till Mylos electrohouse.

Fredag

Morgon eller enligt rättrogna white trash förmiddag sömnen har blivit lidande i vanlig ordning och listhelvetet närmar sig. Även om jag är väl medveten om rockfarbror varningen i det hela så måste det erkännas att jag gillar listor. Vilket innebär att det från och med nästa vecka kommer att dyka upp en massa olika typer av listor på year of madness. Annars glädjer jag mig (och mänga andra) åt klubbhelgen i Stockholm, Mylo, Todd Terje, Juan Maclean och Tim Sweeney samt DJ Assault på fredagen. det blir Mylo för min del, helst alla men jag tror att myles mcinnes bjuder på den bästa dansen.

Westbam.

Hade absolut inga förväntningar på Westbams It's not easy, såg snarare en slentriangenomlyssning framför mig. frmodligen var min reaktion direkt länkad till mitt för dagen nedstämda humör vars komplexa grund stämmer väl in på just westbamlåtens titel it's not easy. Kan oxå var min förkärlek för simpla pianoslingor som försatt mig i gungning. Men mest av allt är det låtens uppbyggnad som förgyller den 21 november en dag då jag inte lyckats åstdakomma något överhuvudtaget. Kanske har Westbam och Superpitcher möts över några goda öl och pratat om uppbyggnader av låtar, frånvaro av explosioner och konsten att bestjäla lyssnaren på den förväntade upplösning. Just idag vill jag åt den där känslan som Superpitcher är en mästare på att skapa, du väntar på att stroboskoben skall tändas och att allt skall explodera i bästa benjamin theves eufori. Du väntar och väntar men förgäves allt stannar upp precis innan det skall hända. Ilskan över det förbytts på ett märkligt vis i total hängivenhet inför det enkelhetens skönhet. Idag älskar jag Westbams It's not easy, imorgon vet jag inte.

TV4

Är oftast Sveriges slätaste och tråkigaste tv-kanal, men bråket mellan Anna Lindmarker och Unni Jerndal var en oväntad men välkommen kreativ topp http://www.expressen.se/index.jsp?a=473196. Som ni känner till är älskar jag när verkligheten överträffar dikten, mejlet som sändes ut till de anställda på TV4 är ett lysande exempel på just detta. Min önskan att arbeta på TV4 har aldrig varit större, har nedan saxat från Expressen.

Efter bråket gick det här påbudet ut från TV4-ledningen, via mejl:
"Hej alla ni som använder hårspray på redaktionen, och framför allt vid desken. Vi har arbetskamrater med astmabesvär så vi ber er allra ödmjukast att vara ytterst återhållsamma."

Vad skulle jag inte ge för att få det mejlet i min inkorg?

blandat.

Filmfestivalen upptar en utvald del av stockholms befolknings tid just nu, då jag inte är cool mediasnubbe så kan jag enbart se se-sju filmer. Men av de jag sett hittils så vill jag rekommendera både Bubble och Grizzly man för den större massan, däremot kan ni utan samvetskval hoppa över A History of Violence. Vidare så grämer det mig att jag inte har biljett till Me and You and everyone we know,då samtliga indiaktioner tyder på att det är en riktigt bra film.

Slårofta ett slag för tidningen Brus och deras hemsida, i veckan så har Andreas Hellström intressanta åsikter som jag åtminstone gärna läser mer av (www.brus.nu) Hans text är anledning till att jag inom kort kliver ut utanför min dörr och köper både brus och gilda. Hoppas återkomma ikväll med en lite mer meningsfull text.

Magisk konsert

Blev vi som befann hos på Chinateatern bjudna på igår. Antony and the Johnsons gästade för andra gången i år Stockholm. Personligen misslyckades jag med att skaffa biljetter förra gången, vilket ledde till att jag var väl rustad denna gång. Trots det var jag inte riktigt förbered på den märkliga och underbara resa i Anthonys värld, som vi bjöds på. För det vara verkligen Antony som stod i centrum han var föreställnings självlysande stjärna, dess självklara epicentrum. Hans säregna röst satte hela min själ i gungning, fick tårarna att rinna, mina ben att skaka. Hela min värld sattes på ända när Antony kommunicerades dess bräcklighet och påpekades dess irrelevans.

Har ingen som helst ambition att recensera spelningen, konstaterar endast att jag lämmnade Stockholm buskistempel, omtöcknade, ledsen och fylld med den underbaraste känsla av glädje.

ny vecka.

Som trots skitjobb kan bli dålig då den inledes med magiska Anthony and the Johnsons å chinateatern i kväll och avslutas med filmfestival. Mellan dessa två begivenheter lyckas jag fascineras av både filmen I heart huckabees och personen Runar Sörgaard. I heart huckabees är en film med en imponerande skådespelareensamble http://www.imdb.com/title/tt0356721/. En förbisedd film som ger mig Royal Teenbaums vibbar och kluvna känslor, kan inte bestämma mig om jag älskar det eller bara finner den medioker. Runar Sörgaard däremot ger mig enbart dåliga vibbar men jag måste erkänna att han är en av postmoderninsmens mest fulländade skapelser, han senaste bedrifter motsäger inte det http://www.expressen.se/index.jsp?a=469882. Nedanstående saxat ur texten är 2005 galenskapens år i ett nötskal:

Under Robert Wells konsert satt Runar och Mischa tätt ihop.
- Flera gånger lutade hon sig över honom och vilade med sitt huvud mot hans, berättar en person ur publiken.
Strax innan konserten var slut smet de ut bakvägen till en väntande bil.
- Det var så många svenskar inne på konserten och Runar ville inte ha uppmärksamhet.
I stället åkte Runar och Mischa till trendiga restaurangen Mr Chow. Därefter bar det av till lyxiga Beverly Hills hotell.
- Där anslöt ett par vänner och det blev lite drinkar in på småtimmarna.
När Expressen konfronterar Runar på plats i Los Angeles med romansuppgiften säger han:
- Vi är goda vänner. Mer vill jag inte säga.

Lyssnar på Clone presents box jams 2005 och finner det märkligt att trendmedia uppmärksammar denna genre först nu och att de inte gjorde det redan 2003.

Taxi.

Kände mig tvungen att bekräfat min position som Sveriges mest omogna 28 åring i går, så det blev lite för mycket isländskt brännvin och en nattlig irrfärd av sällan skådat slag. I ett desperat försök att vara en mogen man bestlutade jag mig för att genomföra den tidiga hemgången. Den visade sig dock bli en aning problematisk eftersom min motorik spelade mig spratt fullt i klass med stumfilmens gamla hederliga snubbelhumor. Någostans mellan Caplinmanövrarna och Buster Keaton minspelet lyckas jag bestiga en tunnelbanevagn. problemt är att mitt minne är lika skarpt som en Hunter S Thompsons på syra. Klockan 04.00 vaknar jag utslagen å en tunnelbanestation, trots min gedigna charm lyckas jag inte övertyga Securitas vakterna att vi ska dela taxi utan får snällt finna mig i att bli utslängd från vad jag tror är Kungsträdgårdens tunnelbanestation. Väl utanför portarna noterar jag att vissa ombyggnationer skett kring kungsan, tills en skylt upplyser mig om att jag är i Akalla. Alltid trevligt med nya jaktmarker men klockan 04.00 på morgonen vill jag faktiskt var hemma i min obekväma säng och det har inget med eventuell segregation att göra. Efter diverse irrfärder beslutar jag för att sätta mig på en setn och kanse gråta en liten skvätt då uppenbar sig plötsligt en taxi från ingenstans (förmodligen Akalla centrum). Den gigantiske taxichaffisen bjuder in mig i sin egen värld och agerar pappa och terapeut eftersom jag oavbrutet pratar om hur klantig och korkad jag är. Av någon outgrundlig anledning låter han mig själv bestämma priset. Efter ha prisat honom och intyga att han gör Sverige till ett bättre land att leva känenr jag ändå att jag vill göra mer. Så du som körde mig hem i går läser du emot all förmodan dessa rader maila mig så ska jag bjuda på mat och isländskt brännvin.

famous when dead

På nya Famous when dead samlingen (den fjärde) ligger Old Song av Max Mohr före I Feel Space med Lindström och Prins Thomas, nästan otäckt smakfullt enligt undertecknad. Old Song borde som bekant vara med på alla mixskivor och att kombinera den med feel space är brilijant. Mer briljans kan ni finna på Rob Da Banks fabricsamling om vi ändå skall diskutera mixskivor, något alla borde göra betydligt oftare än vad fallet är. Mr: Fingers och Michael Mayer på samma mixskiva känns smakfullt eklektiskt och inte alls lika krystat som alla eurythmicsflörtar.

I min relativt förvirrad insomniavärld (har verkligen sovit obefintligt på sistone) läser jag http://kompaktliving.blogspot.com/ samt facineras av Harold Ramis och Bill Murrays magiska ironi i Stripes från 1981. Samt hoppas återfå min förlorad stringens och förmåga att skriva annat en blaj.

Popova

Det finns två saker jag länge misstänkt när det gäller skribenten och "debattören" Susanna Popova. 1. Hon och jag skulle med stor sannolikhet inte funka så bra tillsammans. Då menar jag på en vänskaplig nivå
2. Hon är en av frontfigurerna i den nykonservatism som börjat frodas de senaste åren en utveckling som vi förmodligen bara sett början på.
I tisdagens SVD publicerades en kolumn av henne där allt föll på plats för min del http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_10907883.asp. Med utgångspunkt i den realtivt hyllade filmen Napoleon Dynamite romantiserar hon kring den återgång mot gamla världen som vi kunnat iaktta hos många av de unga mäninskor som hade förmånen eller oturen att födas på 80-talet. Citerar nedan de avslutande stycket:

"Men det hindrar inte oss andra från att skratta ut. Äntligen en film om den första generation tonåringar som inte är programmerad att göra uppror. Och som har hittat det enda sättet att avvika från sina cyniska storasyskon, nämligen genom att säga det de menar och mena det de säger.
Så när Napoleon får till det med sin Deb i orange solklänning slipper vi häftiga biljakter mot solnedgång och det fria vilda livet. Napoleons lycka är att upptäcka hur man gör för att träffa bollen. Och det gör han för att han spelar med Deb."

Det är inte en oäven och meningslös analys som fallet ofta är när exempelvis Göran Skytte tillåts skriva något, varför han överhuvudtaget får det, en gåta om ni frågar undertecknad. Det intressanta ligger i att eftersom 80-talisterna strävar bakåt (enligt Popova), i den bemärkelsen att de inte vill göra uppror och vill upprätta hemmet och familjen som en helig bastion menar de vad säger? Detta enligt Popova i motsats till 70-talisterna, den hemska ironin ni vet. Vad som är oklart är på vilket sätt denna generation kan mena vad de säger genom att vara passiva? Är inte ironi i vissa fall ett sätt att uttrycka exakt det du menar, dock inbäddat i referenser för att på så vis undgå den alienerade kärnfamiljen. Som sedan länge slutat tycka något eftersom de konsekvent vägrat reflektera och öppna sig för nya företelser. Är det inte enkelt och skönt att säga precis vad man menar när du inte tycker något överhuvudtaget? Kan delvis vara en försvarsmekaninsm från min sida, men aldrig att jag kommer att köpa Popovas förenklad analys som luktar kristdemokratisk famlijepolitik lång väg och det luktar som bekant väldigt illa.

Samma tidning men på ett helt annat plan Architecture in Helsinki är bra, men börjar en inte Kristin Lundell framstå som fantisk? Men samtidigt gillar jag verkligen att hon är just det, var väl förmodligen den nykonservativa ådran som spökade inom mig.

Mitt i veckan

Är egentligen för trött för att skriva något med någon form av innehåll, vill dock bara påminna om denna bloggs ursrungliga syfte. Det senaste året har det skrivits, bloggats, pratats mycket om vikten av blanda högt och lågt samt att det tydligen (enligt vissa självutnämnda brilijanta teoretiker) är det allenarådande just nu. Det vanligaste är fortfarande att koncentrera sig på det låga på högra stranden. Om ni inte tror mig och hellre vill ha Martin Gelins artikel om rockism i ett av höstens nummer av Rodeo som grund till er samhällsanalys. Till er föreslår jag att gå raka vägen förbi Den nyöppnade cheap monday butíken på Götgatan och ta er till Östra Station. Med denna primitiva station som utgångspunkt kan ni utforska allehanda smakarketyper, samtliga statistiskt säkerhetställda. Högläs Stefan Thungrens senaste skivtips och se i fall de referar till Diplo som den optimala korsbefruktningen emellan det höga och låga. Rasera er världsbild och släng era resonemang och återvänd som en lyckligare mäninska!

För övrigt riktigt kul att DJ Naugthy spelar på Neat imorgon http://www.klubbneat.se/ den imaginära vistelsen i Berlin lär fortsätta...