Popova

Det finns två saker jag länge misstänkt när det gäller skribenten och "debattören" Susanna Popova. 1. Hon och jag skulle med stor sannolikhet inte funka så bra tillsammans. Då menar jag på en vänskaplig nivå
2. Hon är en av frontfigurerna i den nykonservatism som börjat frodas de senaste åren en utveckling som vi förmodligen bara sett början på.
I tisdagens SVD publicerades en kolumn av henne där allt föll på plats för min del http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_10907883.asp. Med utgångspunkt i den realtivt hyllade filmen Napoleon Dynamite romantiserar hon kring den återgång mot gamla världen som vi kunnat iaktta hos många av de unga mäninskor som hade förmånen eller oturen att födas på 80-talet. Citerar nedan de avslutande stycket:

"Men det hindrar inte oss andra från att skratta ut. Äntligen en film om den första generation tonåringar som inte är programmerad att göra uppror. Och som har hittat det enda sättet att avvika från sina cyniska storasyskon, nämligen genom att säga det de menar och mena det de säger.
Så när Napoleon får till det med sin Deb i orange solklänning slipper vi häftiga biljakter mot solnedgång och det fria vilda livet. Napoleons lycka är att upptäcka hur man gör för att träffa bollen. Och det gör han för att han spelar med Deb."

Det är inte en oäven och meningslös analys som fallet ofta är när exempelvis Göran Skytte tillåts skriva något, varför han överhuvudtaget får det, en gåta om ni frågar undertecknad. Det intressanta ligger i att eftersom 80-talisterna strävar bakåt (enligt Popova), i den bemärkelsen att de inte vill göra uppror och vill upprätta hemmet och familjen som en helig bastion menar de vad säger? Detta enligt Popova i motsats till 70-talisterna, den hemska ironin ni vet. Vad som är oklart är på vilket sätt denna generation kan mena vad de säger genom att vara passiva? Är inte ironi i vissa fall ett sätt att uttrycka exakt det du menar, dock inbäddat i referenser för att på så vis undgå den alienerade kärnfamiljen. Som sedan länge slutat tycka något eftersom de konsekvent vägrat reflektera och öppna sig för nya företelser. Är det inte enkelt och skönt att säga precis vad man menar när du inte tycker något överhuvudtaget? Kan delvis vara en försvarsmekaninsm från min sida, men aldrig att jag kommer att köpa Popovas förenklad analys som luktar kristdemokratisk famlijepolitik lång väg och det luktar som bekant väldigt illa.

Samma tidning men på ett helt annat plan Architecture in Helsinki är bra, men börjar en inte Kristin Lundell framstå som fantisk? Men samtidigt gillar jag verkligen att hon är just det, var väl förmodligen den nykonservativa ådran som spökade inom mig.