Robotar

I dagens Volt (huvudstadbladets helgmagasin) hittar ni en lite artikel om framtidens vardagsrobotar, skriven av undertecknad ni hittar den

här

Överskattad

När jag läser sånt

här

påminns om jag om att vi ofta tenderar till att överskatta människan och hur mycket jag längtar efter evolutionens nästa steg. Nivån på det hela och det vis hjärnan felaktigt används i detta sammanhang gör mig bara ledsen och uppgiven. Genom att hota med att avslöja någons namn. Exakt vad får du ut av det? Vari ligger vinsten? Naturligtvis existerar ingen vinst bara en förhoppningen om att evolutionen har mer bråttom med vissa personer .

Avsaknad av underground

den här artiklen

som jag fann via Martin Gelins fina svd blogg var resejournalistik modell bättre. Om jag inte missminner mig var det Hornstull som stod i fokus i fjol och år är det Göteborg som gäller för New York Times. Inte visste jag att svenska hipster journalisters lobbyförmågor var så väl utvecklad? Något jag fastnar vid i artiklen är följande stycke:

"Later Johan and I made our way to the outskirts of the city. “I lived in Stockholm for 10 years,” he said in the cab, “and I never found an underground club. That's all I went to in Goteborg.” The best parties, he said, were thrown at an old porn club called Nakna Sanningen — the Naked Truth — by “a guy who went under the name Gandalf.” There were whitewashed walls and beds everywhere, and, as Johan remembers fondly, tobacco being mixed with hash on the bar using a blowtorch. “Stuff like that you would never see anywhere in Sweden at that time.” "

Gandalf ordnar väl undergroundfester i Sockholm numera, Sveriges tredje stad Malmö brukar positionera sig gentemot huvudstaden med hjälp av sina svartfester liknande postionering kan skådas från västkusten. Något orättvist kan jag tycka avsaknaden av uderground i Stockholm är inte fullt så stor som myten gör gällande. Men de höga levnadskostnader dränerar sakta men säkert staden på dess kreativa krafter. Som jag sagt här tidigare en lågkonjuktur är vädligt välkommen.

Sist bara en grej kvällstidningarna pratar om en mild höst trodde att vi hade lärt oss det är inte en positiv nyhet då det innebär ännu en skräpsommar.

fredag

Inser så här på sen eftermiddag att det faktum att jag uppskattar senaste numret av Fantastic Man förmodligen stärker bilden av mig som en 1900-tals produkt, inget ont med det bara att hoppas att jag aldrig börjar gilla Tarantino. Försöker vara 2000-tal och lyssna på Random Factors fina live-set på Samuari fm liksom ovanstående något som rekommenderas.

Kultur och statistik.

Att yngre generationer måste positionera sig gentemot de äldre är sociologiska baskunskaper. Därför är säkert en hel drös unga bloggare just nu i full färd med att attackera Andres Lokkos (ej på nätet än) slutsatser i dagens nöjeskrönika i Svenska Dagbladet. De är tvingad att göra det, protesten är en del av vår natur. Men den kamp som är inte bara till sin struktur är basal dess innehåll blir längden detsamma för bakom de tvångsmässiga positionerna gömmer sig goda tankar och ideer som riskerar att drunkna i en flod av meningslösa Youtubevideor och töntiga facebooks meddelande. Självklart kommer fler att skriva om

Naomi Kleins nya bok

. För det är troligen viktigare att vi tar oss tid att diskutera den fixering vid siffror som råder inom kulturvärlden, för annars finns det snart inga positioner kvar att eftersträva. Då är allt bara siffror och något kvalitetsbegrepp existerar inte längre, vi riskerar då att gå en

Tragisk

framtid till mötes.

För er som inte bryr som om siffror rekommenderar jag att införskaffa Karl Larssons fina diktsamling Form/Force

P.S. Ovanstående postning är inte en produkt av det faktum att jag under 2,5 år haft en blogg vars enda kännetecken har varit dess avsaknad av besökare.

TV

I likhet med flera andra (referar här till bloggosfären) har jag fastnat för tv-serien

Californication

, där David Duchovny är briljant som författaren som egentligen bara vill ha sin familj tillbaka. Att hans frus mer eller mindre gått vidare i livet hanterar han genom en massvis dos sex, alkohol samt ett beteende som vår statsminister inte skulle uppskatta. Har funderat en del på varför jag fattat tycke för den serie (förutom den omedvetna positioneringen), i likhet med många amerikanska serier med liknande innehåll så är den välgjord men att den endast är gott hantverk upplever jag inte som en tillfredsställande svar på frågan till mig själv. Det faktum att en gammal The Officenörd som jag ges möjlighet att återse Lucy Davis känns även det en aning tunt. Får därför kapitulera inför verkligheten och dekonstruera mitt imaginära jag och erkänna att det är myten om den dekadenta författaren och dennes leverne ställt i kontrast i den eviga längtan efter stabilitet som attraherar. Sedan känns det väl säkert befriande att se en person över 30 spy ner en tavla när du bor i ett präktighetsmecka som Stockholm.

Det finns tydligen ett ”tjänstemanna” förslag om att tunnelbanan skall gå till midnatt på vardagar och dygnet om på helger, känns väldigt gammeldags och doftar 1900-tal. Om nu lilla Stockholm vill vara den storstad den ständigt referar till är såklart dygnet om sju dagar i veckan det enda acceptabla alternativet.

Idealism 2.0

- Rösta slentrianmässigt på socialdemokraterna
- Läs lagom amerikansk litteratur med mycket cred men som inte är för svårbegripliga.
- Haka på lifestyleracet med mat och inredning, krydda det hela med lite miljötänk.
- Kokettera med din skepsis gentemot webb 2.0 samtidigt som du frottera i ditt facebook intresse. För där kan du träffa gamla vänner du tidigare dissat men det är ju så roligt att hålla kontakten!
- Framhåll hela tiden vikten av socialt arbete, fast du aldrig någonsin själv skulle vilja arbeta med något liknande.
- Nostalgi genomsyrar allt och är ständigt i vägen för dina möjligheter att någonsin utvecklas som människa.
- Du säger att du inte tror på någon religon men antar allt mer formen av en fanatiker.


Idealism 2.0 en produkt av en lång rad missförstånd samt en imponerande närvaro av den mänskliga naturen.

porr

För vissa personer inom media måste det här vara lika med porr

Bokfestival

Jag talar inte om innovatörerna utan snarare de som försöker imitera dem, men egentligen borde beakta sökandet efter en mer klädsam image.

Omodernt

Under en ytterst slentrianmässig genomläsning av gratistidningarna i morse slog det mig hur märkligt det är att nöjespaneler (panel på en fredag som kommentera meningslösa saker) fortfarande existerar. I dag kan du vara din egen gudie, med lite hjälp av bra filter något svenska nöjespaneler knappast kan anklagas för att vara. Deras val är trötta och deras kunskaper ringa och dessutom är de frapeprande ofta inte uppdaterade. Min förhoppning är det läggs till en populärkulturbalk i den svenska lagboken och i den förbjuds alla nöjespaneler.

Förklaring

Tog precis bort gårdagens inlägg inte för att det var provocerande eller något i den stilen. Upplevde nu på morgonen att inlägget saknade stringens, intelligens och en rad andra egenskaper som kan göra ett blogginlägg värt att slösa bort sin tid på. Min förhoppning är att även ovanstående egenskaper knappast är något du vanligtvis förknippar med mig hitta en nivå som gör det värt att blogga igen.

P.S. Jag anser dock fortfarande att 70-talet är det mest överskattad deceniumet.

I behov av en uppdatering

Kommer idet här inlägget hänvisa till begreppet "rockism" som en metod för kultur och nöjesskribenter att positionera sig gentemot generationen innan inom samma sfär. Framför allt det behov som det trots allt finns av att förnya ordet rockism och fylla det med nya referenser och innebörder. Något som slog mig när jag läste det

här

Att ge sig på DN och Wahlöf samt i detta sammanhang dissa eventuella Hunter S Thompson hyllningar ( som i ärlighetens namn endast borde hyllas av människor som är 60+ åtminstone av nostalgiska skäl). Vi vet att DN är rockism men för att prata sportspråk, det är skjuta in bollen i öppet mål. Personligen skulle jag föredra en diskussion om vad den nya rockismen är det vill säga en postionering gentemot skribenter i 25-30 års åldern. Nödvändiga ingredienser i denna rockism är göteborgsscenen (och den relativt krystade intellektualiseringen av denna), hiphop, mat, överklassromantik etc. och litterturmässigt är det fortfarande kritikerkonsenus kring amerikansk litteratur som gäller. Eftersom den gamla rockismen är färdigdiskuterade borde vi lämna den bakom oss och i stället rikta blickarna emot den ovan beskrivna. Jag själv är med ålderns rätt en anhängare av den nya rockismen och är beredd att som observatör ta fallet, men revolutionen måste komma underifrån (syftar här på ålder).

Med risk för att det allt mer skall framstå som en blogg vars främsta syfte är att hylla

Natalia Kazmierska

erkänner jag att helt missade det hons beskriver i texten låt vara att jag bara sett det första avsnittet men jag borde ändå skämmas.

Lite reklam

I dagens Volt som är Huvudstadsbladets (Helsingfors) helgmagasin kan ni läsa en artikel om Facebook v.s Myspace ni hittar den

här

Sena reflektioner

Likt en trotsig tonåringen funderade jag först på att vägra beskåda SVT:s

Upp till kamp

inte på grund utav den väntade kritikerkonsensusen utan på grund av ett uttalande som Peter Birro gjorde i samband med lanseringen av serien. Det var något i stil med att folk hade ryggrad på den tiden (60-tal och 70-tal) ett påstående som sociologiskt sett är helt felaktigt och troligen är en produkt av en lång rad missförstånd. I dag beslutade jag mig dock för att se den och jag erkänner den var synnerligen välgjord, inte jag köper på dvd och naiviteten och nostalgin var lite för närvarande för min smak men ändå riktigt bra.

Rodeo

har som bekant givits en design jag vill nästa säga att det inte var snyggt, men ogillar lögner det är frapperande vacker för ditt öga därom råder ingen tvivel. Däremot funderade jag en hel på den uppenbara ambitionen att skriva analytiskt om det ytliga (i brist på bättre ord) ofta lyckas inte det riktigt som till exempel i samtalet om klass/högkonjuktur Runda bords samtal har varit på modet ett tag som artikelform, men är väldigt beronde av dess deltagare. För att fullständigt ro i land med ambitionen skulle det krävas att Natalia Kazmierska (hennes konstkritik är numrets absolut höjdpunkt) och Martin Gelin skrev allt. I vilket fall som helst så lär fler (där i bland jag) spara sitt exemplar av Rodeo.

Nu har äntligen det äntligen börjat komma friend request från okända personer på Facebook, känns som den svenska smekmånaden är över. På lördag kan ni läsa en artikel om Facebook v.s. Myspace av undertecknad men mer om det då.

I väntan på

Har mycket att göra så jag lär inte hinna blogga de närmaste dagarna, i väntan på ett detta citerar jag Seth Godin, och hans kommentar om varför bloggar är viktigare (min förenkling) och bättre än facebook:

"Om du spenderar 7 timmar per dag inne på sociala nätverksplatser och svarar på frågor hinner du aldrig genomföra dina egna idéer."

Tänk på det...