Sena reflektioner

Likt en trotsig tonåringen funderade jag först på att vägra beskåda SVT:s

Upp till kamp

inte på grund utav den väntade kritikerkonsensusen utan på grund av ett uttalande som Peter Birro gjorde i samband med lanseringen av serien. Det var något i stil med att folk hade ryggrad på den tiden (60-tal och 70-tal) ett påstående som sociologiskt sett är helt felaktigt och troligen är en produkt av en lång rad missförstånd. I dag beslutade jag mig dock för att se den och jag erkänner den var synnerligen välgjord, inte jag köper på dvd och naiviteten och nostalgin var lite för närvarande för min smak men ändå riktigt bra.

Rodeo

har som bekant givits en design jag vill nästa säga att det inte var snyggt, men ogillar lögner det är frapperande vacker för ditt öga därom råder ingen tvivel. Däremot funderade jag en hel på den uppenbara ambitionen att skriva analytiskt om det ytliga (i brist på bättre ord) ofta lyckas inte det riktigt som till exempel i samtalet om klass/högkonjuktur Runda bords samtal har varit på modet ett tag som artikelform, men är väldigt beronde av dess deltagare. För att fullständigt ro i land med ambitionen skulle det krävas att Natalia Kazmierska (hennes konstkritik är numrets absolut höjdpunkt) och Martin Gelin skrev allt. I vilket fall som helst så lär fler (där i bland jag) spara sitt exemplar av Rodeo.

Nu har äntligen det äntligen börjat komma friend request från okända personer på Facebook, känns som den svenska smekmånaden är över. På lördag kan ni läsa en artikel om Facebook v.s. Myspace av undertecknad men mer om det då.