TV

I likhet med flera andra (referar här till bloggosfären) har jag fastnat för tv-serien

Californication

, där David Duchovny är briljant som författaren som egentligen bara vill ha sin familj tillbaka. Att hans frus mer eller mindre gått vidare i livet hanterar han genom en massvis dos sex, alkohol samt ett beteende som vår statsminister inte skulle uppskatta. Har funderat en del på varför jag fattat tycke för den serie (förutom den omedvetna positioneringen), i likhet med många amerikanska serier med liknande innehåll så är den välgjord men att den endast är gott hantverk upplever jag inte som en tillfredsställande svar på frågan till mig själv. Det faktum att en gammal The Officenörd som jag ges möjlighet att återse Lucy Davis känns även det en aning tunt. Får därför kapitulera inför verkligheten och dekonstruera mitt imaginära jag och erkänna att det är myten om den dekadenta författaren och dennes leverne ställt i kontrast i den eviga längtan efter stabilitet som attraherar. Sedan känns det väl säkert befriande att se en person över 30 spy ner en tavla när du bor i ett präktighetsmecka som Stockholm.

Det finns tydligen ett ”tjänstemanna” förslag om att tunnelbanan skall gå till midnatt på vardagar och dygnet om på helger, känns väldigt gammeldags och doftar 1900-tal. Om nu lilla Stockholm vill vara den storstad den ständigt referar till är såklart dygnet om sju dagar i veckan det enda acceptabla alternativet.