drivkraft

I bland är jag glad över det faktum att den här snart tre år gamla bloggen helt saknar läsare. Något som borde innebär att forumet där jag i skrivande stund praktiserar min uppdaterade pekfingervals, skulle lämpa sig utmärkt för dagboksskrivande då texterna i stort sett bara läses av mig själv. Trots det består den största mängden texter av gnäll på TV 4, lantisar, hipsters, media, människor, djur etc. Åtminstone tycks texterna handla om detta, men som så mycket annat här i livet är det en missuppfattning. Texterna handlar nästan uteslutande om mitt eget självförakt, sprunget ur en rad missförstånd om vem jag är och ständigt vegeterande på min lantliga avundsjuka. Samtidigt som mitt mest utmärkande personlighetsdrag, framstår som min enda begåvning är det min drivkraft. Naturligtvis inser jag vilken enorm belastning detta självförakt är, hur den ständigt står i vägen för mig i jakten på den imaginära briljansen. Men det är jag, och i brist på det där lilla extra och den nödvändiga stringensen kompenserar jag med mitt energikrävande självförakt. Något som resulterar i ett menlöst skuggboxande i hemmets tysta vrå, en krävande och ångestframkallande procedur som resulterar i en obehagligt obegåvad blogg som jag inte har några planer på att sluta med.