Såg i går The Darjeeling Limited på filmfestivalen, en charmig och rolig film som i vanlig ordning när det gäller Wes Anderson var estetisk tilltalande. I samband med festivalens öppnande besökte som bekant Stockholms favoriten Wes vår stad vilket skapade jubel bland innerstadens mer signifikanta invånare, låt oss kalla dem kreatörer. De utgör konsensus inom populärkulturen i Stockholm och Wes passar dem som handen i handsken. Han finns där i bland Hemmingway, mode, disco, amerikansk litteratur m.m. Han är inte abstrakt, hans filmer är grabbiga men på det där mjuka sättet så att det känns okej. det blir aldrig svårförståeligt men inte heller mainstream för Marc Jacobs har ju designat. det är lagom kul utan att bli gabbflabbigt, dessutom stimulerar den superba estetiken våra drömmar om den gamla världen. Han är såldes perfekt för staden som på allvar anser i att Hemmingway (som skrev väldigt läsvärda böcker) kan vara en intellektuell postionering. Fast vi alla vet att det kan det endast vara på Lunarstorm. Dessutom förkroppsligar Wes Anderson på många sätt 90-talet ett decennium som alla vill positionera sig emot men samtidigt är så löjligt beroende av.
Jag gillar verkligen Wes Anderson filmer även om jag tror att den kreativa toppen nåddes med The Royal Tenenbaums. Vad som fascinerar mig är hur väl han passar med lagom staden Stockholms kommunikativa plattform, en stad där kreatörerna smygläser Camilla Läckberg när de kollar på idol. jag förnekar inte en sekund att jag är en del av det hela, bortsett ifrån att jag inte är en kreatör och jag läser vare sig deckare eller kollar på idol. Vår huvudstad har flera drag som skiljer den från övriga Sverige, vilket såklart känns väldigt modernt i tiden då regionen tagit nationens plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar