För fem år sedan

Mamma ligger nästan inkapslade i täcket, hon var valt att lägga sig tvärsöver den benvita dubbelsängen.

Jag dödar Stålmannen, kör in hans huvuden i trailern med ett barns entusiasm, tills det att det frigörs från hans övriga kropp.

Mattpiskan landar på min tånagel som befrias ifrån sin värd, jag lär mig att kroppsdelarna är utbytbara. Jag är fem år vi pratar aldrig om det mer annat än i skämtsamma ordalag.

Placerar boken på bordet, markerar min rättmätiga plats som huset herre, jag är nio år min mamma och jag är en enhet.

Kräks i en papperskorg, alla lyssnar på Nirvana min mamma respekterar mig inte.

Ansiktet är sotgult, blöjan för löst påsatt döden är outtalade men ändå fyller den rummet.

Skrattet genomljuder den famösa villan, jag skäms mamma är lycklig igen.

Hans skägg är vänligt jag är fientlig och fruktkakan välsmakande

Två människor sparkar boll det är sommar 1986, de ler

Trägårdsnazismen präglar våra helger mamma är irrationell och oresonlig, jag är lillgammal och ovetande på väg emot ett misslyckande som saknar motstycke.

Jag är i centrum, frotterar i de vuxnas naivitet, bakom ansvaret ser jag att mamma ler hon tror på mig.

Kuvert förblir oöppnat, svek misslyckade investeringar vår relation förändras.

Mamma vill inte vakna jag drar av henne täcket frukosten är klar

Mamma vill inte vakna, jag drar av henne täcket en sista gång, hon lyssnar inte

Blommorna, kan inte komma på dess namn, blommorna lätt rosafärgade framkallar minnen av en morgonrock.

Perfektion

Dialog

Minnen tycks flagna ryggar vändas åt andra hållet.

Tusse, hatar det ordet, värnar om dess innebörd glömmer dess betydelse.

Din lillebror var white trash i dess renaste form, vi har förskjutit honom nu

Hatat honom för din skull

Avfärdat hans missbildade familj

Mörke Masse skrämmer mig inte längre men minnet av den tid som flytt, bryggan mellan helan och halvan och Kompakt är riven

Min egen bro över floden Kwai är sprängd.

En hammock

Ett barn i en Hawai skjorta

En mörk skönhet

Bilden av en familj

Bilden av mig.

Oförmågan till ömsesidig respekt bristen på uttalade kärlek

Prästen pratar obegripligt sommaren är lång 2002, vi börjar om utan dig

Det outtalade förblir det bestående när allt som återstår är subjektet.

Jag anrättar min kusin adventskalender på det vis som behagar mitt estetiska sinne, hon gråter jag gömmer mig

Den smekande basen och de ploppande ljuden talar om en ny tid utan dialog, utan kärlek

Mamma soterar damernas värld sommaren är kall 1998, vi sätter punkt

Hunden biter mig i benet mamma kommer för sent smärtan i benet har redan börjat kommunicera med min hjärna

Mammas nyinsmorda hand förstör slutet i Physcho, det är 1986 och mitt liv skall snart vända till det sämre

Middagen är en schimär, mamma är gul och vi upprätthåller den borgerliga värdigheten.

Oförmågan att berömma stanna kvar, förmågan att krama tynar bort i det bedrägliga minnet

Mamma är vit

Jag närmar sig sängen

Berättade aldrig att jag älskade henne

Ber om förlåtelse för ouppfyllda förväntningarna,

Det obesvarade betyder intet mer än en nyköpt skjorta, konsumtionen blir vår tillflykt när vår oförmåga att sätta ord på våra känslor förlamar våra sinnen.