Pessimisten

Känner mig såväl fysiskt som själsligt utmattad för tillfället och ser egentligen mest fram emot att koppla ner mig i helgen och berika mitt inre med musik, film och litteratur, samt ta en och annan kamp med de inre demonerna. För fyra-fem år sedan hade en sådan helg definitivt inkluderat en runda i bloggosfären, men det var innan vi fick 13 miljoner bloggar i Sverige vars enda syfte är att ersätta det gamla CV:et. I dag har de flesta på dagis en blogg som ska ge dem drömjobbet och stärka deras möjligheter i den tuffa konkurrensen vad det nu betyder. Personligen finner jag det relativt tragiskt då det innebär att allt det som var intressant med bloggosfären numera är dött och begravet. Möjligheten för Kreti och Pleti att tala direkt ur hjärtat var det som inspirerade mig till läsning, nu när varje ord mejslas utifrån vad en potentiell framtida arbetsgivare må tycka om dig, känns bloggosfären trist och gammaldags, trots att den i själva verket synkroniserar med samtiden på ett utmärkt sätt. Så det är väl egentligen just den samtiden (ett ord jag lovar sluta använda nästa år) som är trist och intetsägande. Nästa år kommer mindre slutna communities bli lika folkliga som Lasse Kroner, min känsla är dock att det tonen kommer vara densamma, i dag nätverkar vi även med mormor och morfar, vem vet vilken öppning det kan ge i karriären? År 2008 kommer jag att minnas som året då innebandyintellektualismen slutligen segrade och bitterhetn vann över glädjen. Men trots det har året innehållit några guldkorn, men de återkommer jag till tillsammans med en mer nyanserad förklaring till mina irrationella utspel, men idag vill jag bara kräkas...