avsaknad av inspiration

För tillfället letar jag eller snarare famlar efter ett tonläge som kan genomsyra allt jag gör inklusive de texter jag väljer att lägga ut på den här bloggen. Som vanligt när det gäller inspiration saknas det en tidsplan, därför lär den närmaste framtiden på year of madness präglas av frånvaro, intressantare än så är inte mitt liv för tillfället.
Till skillnad från mig så har Matthew Weiner mannen bakom tv-serien Mad Men inga problem med tonläge i sina skapelser, tvärtom på ett skickligt sätt har en bit för bit med en försiktighet som imponerar och i samtidens kontext dessutom överraskar byggt upp tv-världens just nu bästa tonläge. Sist konstaterade jag att männen börjat få motstånd, en tematik som en ännu tydligare plats i avsnitt nio året bästa avsnitt hittills. Där den till synes känslokalle Don Draper ger ypperligare exempel på kärnan i den gruppmentalitet han representerar, där ingruppen möts av enorm lojalitet oavsett om det är en inkontinent kollega eller en tillrättavisning emot kollegan som blivit tillsammans med ännu en sekreterare. en grundsten i Don Drapers moral är ju som bekant att aldrig vara otrogen med någon på jobbet (kunder omgärdas dock inte av denna moral). En mentalitet som vi finner inom idrotten, politiken, den kriminella världen och liknande sekter. Ett sätt att agera som man som har tagit andra uttryck i vår tid, men beteende är likväl detsamma vilket är av grunderna till min och andras fascination för Mad Men.
Intressant vara även Peggys utskällning av den genomvidrige Pete Cambell, en personlighetstyp vi alla möter dagligen den smått psykopatiske overachievern. Skulle kunna mala på i oändloghet om söndagens avsnitt men det skulle inte bara tråka ut eventuella läsare det synkar tyvärr inte med mitt tidsschema.