Manlig gemenskap

Intressant postning på rodeobloggen om manligt umgänge med utgångspunkt i tv-serien Entourage http://www.rodeomagazine.se/blogg/?p=191. Serien är ju som bekant baserad på Mark Wahlbergs liv i Hollywood under 90-talet, därför känns det avslutande inlägget i postningen relevant:

"Så varför tittar vi? Jag gör ju också det, hela tiden. För att kunna säga saker som "you need to trust me the way you trust your daddy’s trustfund" till folk på krogen, antar jag. För Ari och Drama. För att Entourage är en underhållande påminnelse om hur livet kunde sett ut om vi inte hade läst Under det rosa täcket och Susan Faludi i slutet av 90-talet.

Eller åtminstone hade flickvänner som gjorde det."

Ovanstående slutsats gäller troligen en väldigt begränsad skara där en majoritet lever och verkar i en urban miljö. Det vore intressant att se siffror på hur många som egentligen läste Faludi och under det rosa täcket, eller Sirenernas sång (1999) som jag fick av min mamma och inte av någon flickvän. Förmodligen betydligt färre än vad som läser svenska deckare eller Arn-böcker. Visst saker har blivit marginellt bättre, det vill säga det har blivit lite svårare för killar som gillar att fisa, brottas och dra dåliga skämt (tre grundpelare i manlig gemenskap). Men jag är övertygad om att det för den stora massan fortfarande är den dominerande umgängesformen. Låt vara att den i dag dyker upp i nya kontexter, exempelvis alla de reklamare som bevittnade Neil Strauss när han lanserade sin bok Spelet på Hedengrens bokhandel. Deras öh, öhande skiljde sig bara nämnvärt från den småländske bondson som jag gjorde lumpen med, vars organ alltid upplevde en erotisk retning när han fick sjunga nationalsången. De var mer mediatränade och bättre i samklang med samtiden, men önskan om den enkla och okomplicerade tillvaron var lika närvarande som någonsin i Vaggeryd.

Det till det yttre manliga umgängesmönster är på intet vis könsbundet, har mött kvinnliga gemenskaper uppbyggda på samma principer, den ytliga fernissan må skilja sig men målet är detsamma den okomplicerade tillvaron. Besök valfritt kårhus tillhörande något av landets högskolor så kommer ni förstå precis vad jag menar. Metrosexuella (ett fenomen lika omodernt som hjulet som lanserades som något nytt ikvällstidningarna för ett par år sedan) killar röda som kräftor har ölhävartävling med sin lika röda flickvänner. Visst saker har blivit bättre i den urbana miljön har en del sociala varelser tämts och lärt sig att uppträda lite mer vårdat och tillknäppt. Vissa trivs med det och känner att de hittat hem, andra räknar dagarna till nästa semester.

Hatar egentligen att vara den gnällige cynikern, skadad av dålig omklädningsrumsestetik och märliga inviter till brottningskamper under sin uppväxttid. Det sistnämda förstår jag fortfarande inget av, låt vara att vissa tonårspojkar inte fått prata om sexualitet eftersom deras fädrar hatar bögar och därför måste försöka ta på andra killar. Detta maskerar de igenom att klä det hela i den manligaste av kontexter, våldets. Har du tänkt ett steg nedanför din kuk, inser du det helt meningslösa i att brottas. Det är obekvämt, det gör ont och är helt ointressant. Jag hoppas den umgängesformen försvann med den besynnerliga Jackasskulten för ett par år sedan.

Måste verkligen sluta var den stroppige cynikern och utveckla en mer positivistisk nisch. Men det vore önskvärt med en diskussion om den manliga mentaliteten (hemskt ord men kommer inte på något bättre). Men trenden verkar vara att vi bestämt att allt är bra, så vi pratar statistik istället. Tror tyvärr inte att det är riktigt så enkelt. Mina socialpornografiska vandringar i mänsklighetens utmarker, säger något annat.

P.S 1. Tack Angelica för att delgav dina nya skivköp på Kompakt Living.
P.S 2 Gillade verkligen Björn Af Kleens försvar av shortsbärande i Expressen. Trevligt för mig som gillar detta plagg. Dock tillhör jag skaran som fått genomlida sommaren 2006 utan pengar så för min del är det vita fila tennishorts (dammodell) och gubbiga melka dito som gäller istället för ralph lauren.