höstens val.

Valet och allt vad det innebär kan väl sägas ha börjat nu när pr-veckan i almedalen är avslutad, ett val som spås att bli jämt och det känns för ovanlighetens skull ovisst vilka som skall regera Sverige de kommande fyra åren. För mig personligen kommer valet att te sig ointressant då jag redan nu i mitt i högsommaren tagit det lika väntade som logiska beslutet att rösta blankt (dessa röster räknas i 2006 års val). Inför euorovalet 2003 kände jag mig förtväntansfull och uppsluppen och min närvaro vid valurnorna kändes mer relevant än någonsin. Denna gång orkar jag möjligtvis uppbringa ett svalt ointresse. Visst är det en missnöjesröstning men inte emot staten utan emot mig själv, eftersom jag slutligen accepterat subjektivteten som omgärdar det mesta i våra liv. Tillhörande en generation där självförverkligande har varit både medlet och målet känns det naturligt att införliva även rösträtten i den subjektiva sfären och låta min livvsituation avgöra hur jag skall rösta. Då jag sjäsligt och intellektuellt på det indviduella planet befinner mig i ett ingemansland upplever undertecknad att en blankröst är det enda acceptabla alternativet.

Om det är ett tillfredställande alternativ låter jag den ovissa framtiden utvisa, men även om mina handlingar och mål endast kretsar kring mig själv och mina närmaste och vårat välbefinande. Så hoppas jag att den lapp som lämnar min händer 2010, innehåller namnet på ett parti. Den ytliga justeringen av välfärdstaten 2006 överlåter jag till någon annan, det rör sig trots allt om ytlig fernissa. Valrörelsen skall jag i stället ägna åt att fortsätta jaga bekräftelse och positiv feedback. Precis som alla medmäninskor på denna jord oavsett om de har valt att positionera sig till höger eller till vänster på den osynliga politiska linjen.