Tonåren

Sommaren är en tid då nostalgin ofta ligger nära till hands av många olika skäl, du har gott om tid, i mitt fall inga pengar vilket ger dig ännu mer dötid. Du tenderar att se mer okomplicerat på tillvaron, eller åtminstone önskar du att tillvaron var okomplicerad. Personligen har de senaste dagarna präglats av nostalgi och minnen av svunna sommrar. Fokus har av någon anledning legat på tonåren, kan inte riktigt förklara varför då det är en meningslös tid i livet. Men det drev mig att i text försöka konkretisera vad tonåren innebar för mig som individ. Det något halvhjärtade försöket följer nedan:

Allting handlade om att utplåna sin egen personlighet, ett lika säkert som befängt val. När strategier skulle utkristalliseras, chanser tillvaratas valde jag att odla grungeskägg . Dickens byttes emot Hefner och ekvibrilism emot ett ordförråd utan egentligt innehåll, knappt värdigt en mänsklig organism. Samma personer som en gång velat frånta mig mina egna rättigheter till ett värdigt liv, gjorde jag nu allt för att efterlikna. Bilder vars konforma utstrålning jag inte längre kan realtera till, en verklighet jag numera avser att utplåna, ett kapitel i min livshistoria som bör rivas ut och placeras på närmaste eldstad. Det anpassningsbara leendet på de blekta och underexponerade bilderna ger mig numera en förnimmelse av känslor som i det närmaste kan beskrivas som ett sunt förakt inför min egen undermåliga personlighet. Avsaknaden av modet att välja min egen väg och cementera mitt vackra utanförskap gör sig ständigt påmind genom den själlösa och tomma blicken som totalt dominerar de vidriga fotona.

Min vilja att avskriva detta kapitel ur min livshistoria överstiger dess eventuella värde, för min utveckling. Livet består av ett antal korta möten baserade på slumpen, vänner du vinner och vänner du avpoleterar. Ett liv så kort att varje sekund blir viktigt, varje handling är bara en del av en större strategi, obegriplig för de flesta inklusive mig själv. Varje dag måste vårdas ömt i strävan emot att nå fulländning. Perfektion är den enda drivkraft som den moderna människan rimligen kan ha kvar. Färden emot det mänskliga fulländandet inleds den dag du födds, men har faser mer intensiva än andra. En sådan fas är tonåren, då varje beslut måste vägas på guldskål då dess enda syfte är att ge dig konkurrensfördelar längre fram i ditt så kallad liv. Vid inträdet i denna ytterst känsliga fas valde jag att ställa mig själv schack matt. Bilder väcker vaga minnen till liv, om ett utanförskap som knappast längre existerade i ordets reella mening. Strategierna eller snarare avsaknaden av dessa grundlades i ett horribelt inrett rum, som var mitt eget usla verk med svettrunkande som mitt intellektuella verktyg. Tid tycktes existera i överflöd.