Därför hatar jag mäninskor del 2.

Hantverkare.


Sedan barndomen har jag haft ett komplext förhållande till hantverkare, utåt sett var vi av samma ras och ofta av samma kön. Kanske var det faktum att vi båda hade kukar som gjorde att de ville bjuda in mig i sin värld? För trots att deras kukar med all sannolikhet var både grövre och större än min lilla pojksnopp, verkade de tro att deras kuk var tätt hopslingrade med min ännu inte färdigutvecklade pojksnopp. Kanske var det så trivialt att en liten köttstump placerad mellan mina ben gjorde mig till en motvillig gäst i deras barbariska värld. Det existerar inget charmigt, beundransvärt eller vackert med denna samhällsgrupp. Det har aldrig existerat något hedervärt, aldrig funnits några ideal, endast förtryck och hänsynslöshet gentemot alla som inte är en del av gemenskapen.

I hantverkarens huvud existerar endast ett fåtal ting, att sluta tidigt, porr, öl, sport samt att förtrycka alla de kukbärare som inte kan byta proppar, skruva, måla etc. Att denna muterade form av mänskligheten, de senaste åren har klättrat uppåt i samhällshierarkin på grund av diverse usla inredningsprogram visar endast att de flesta människor i likhet med hantverkaren endast är intresserade av sitt eget könsorgan, förnedra andra människor samt att bli berusad. Det i kombination med en grotesk dumhet har givit hantverkaren en helt oacceptabelt stark ställning i samhället. Kanal 5 stylade snickare, är endast deras täckmantlar som garanterar dem goodwill och samhällstatus. En lika vidrig som effektiv täckmantel, som med stor sannolikhet kommer att konserverar den barockt höga samhällsposition som hantverkarna på ett kriminellt maner tillförskansat sig.

9 år gammal var jag, när en av dessa så respekterade hantverkare berövad mig på något som för alltid var tänkt att få vara i fred. Till en början verkade han inte var som de andra, han kunde både läsa och skriva förvisso hjälpligt men i jämförelse med övriga medlemmar av denna välbetalda yrkeskår framstod han som en intellektuell gigant. Kanske var det därför jag vågade mig närma honom, en kombination av förbarmande och nyfikenhet inför hans livslånga utanförskap i det mest barbariska av skrån. Ont anande låt jag mig förföras av hans simpla trick med hammaren, små konster som han faktiskt var kapabel att förklara med hjälp av sin ringa men ändock existerande verbala förmåga. Föga anade jag att han ledde in mig på en stig där han dikterade villkoren, ett forum där han kände spelreglerna bättre än någon annan. Den mörka och destruktiva sidan av den lilla människan behärskade han bättre än de flesta.

Jag skrek aldrig, gnydde aldrig när han pressade sig in i min pojksjärt, jag grät aldrig när hans välriktade sparkar träffade min mulliga buk. Fast besluten om att min överlägsna smak och empatiska förmåga skulle segra över hans bestialiska ras, lät jag honom komma undan med den långt utdragna våldtäkten. Trots att smärtan bitvis var outhärdlig för en nioårig pojke, gav jag honom aldrig mitt skratt, han fick aldrig njuta av mitt medhåll och jag vägrade konsekvent att motta hans inbjudan till ”gemenskapen”. Jag skall dock inte förneka att övergreppet innebar att den lilla pojken under många år bar på en osund respekt inför våldtäktsmannen och hans gelikar. En respekt som bakband mig såväl intellektuellt som fysiskt och som var den direkta anledning till det svek jag begick emot mänskligheten när jag inte hindrade hantverkarens vandring uppåt på samhällstegen. Han lekte inte bara på ett ytterst brutalt vis med min mulliga pojkkropp den där eftermiddagen i maj 1986, han lekte med hela samhällskroppen, rubbades dess balans och förvred dess ideal.