Därför hatar jag mäninskor del 5.

Min Morbror


Min morbror var vad vi brukar benämna som ett ”sladdbarn”, 17 år yngre än min mor och 15 år yngre än min andra morbror växte han i realiteten upp som ett ensambarn. Vet inte om det därför var hans samling av mainstream VHS var så gedigen, faktum är att han alltid var extremt tidig med tekniska innovationer under inledningen av 80-talet. En ingrediens i hans komplexa personlighet som med stor sannolikhet bidrog till att jag som 5-åring upplevde honom som en jämnårig och tillika själsfrände. Hans ungkarlslya belägen på översta våningen i samma hus som mina morföräldrar i Malmös utkanter, var inbjudande och spännande. Där bjuds det på cineastisk bildning i form av James Bond (samtliga filmer), Rambo, Rocky, Burt Reynolds, Clint Eastwood och dylika höjdpunkter i 1900-talets filmhistoria. Min morbror och jag var lyckliga tillsammans, två jämlika män med ett stort intresse för film som enda egentliga gemensamma nämnare. Att han tog med sig flickor hem från Asien och lovade dem guld och gröna skogar bekom mig inte nämnvärt. Hans ofta usla ölsinne förändrade inte min respekt för honom. Hans inte allt för genomtänkt förslag att jag 8 år gammal tillsammans med min jämnåriga kusin skulle knulla i takt med han och den blivande frun från Manilla, rubbade förvisso på mitt förtroende för honom i några veckor kring årsskiftet 1985/86.

Men det faktum att han med hjälp av sin två videoapparater kunde kopiera alla filmer på topplistan i Rocents videobutik tycktes överbrygga alla hans små snedsteg. I efterhand känns det som om jag är osäker huruvida jag vegeterade på hans barnsliga läggning eller om det var vice versa. Det är dock på det hela taget oväsentligt för både historien och den aversion jag kommit att utveckla under årens lopp gentemot vad som trots allt är mitt eget kött och blod. Vår intima relation fick dock en avgörande vändning i slutet av 80-talet, att peka ut den utlösande faktorn är vanskligt. Men i efterhand ligger det nära till hands att anta att mitt nyvaknade intresse för böcker som erbjud mera litterära upplevelser än Gummi-Tarzan var början till slutet på vår relation. Mitt ytliga grävande i litteraturhistorien, innebar att jag föredrog att citera Mark Twain framför Roger Moore, något som tycktes slå en kil emellan mig och min allt annat än litteraturintresserade morbror. Vilket gav mig möjlighet att öppna mina naiva ögon för hans mindre fördelaktiga sidor, insikter som kom att utgöra grundfundamenten i mitt numera sunda, vackra och konstruktiva hat gentemot honom och hans gelikar. Trots hans uppenbara personlighetsstörning vill jag tro att det finns många troligtvis allt för många som idkar samma smaklösa intresse för intetsägande resor till andra världsdelar än Europa, som utan ironi bär jättelika halskedjor till verkade av 24 karat falskt guld. Män som närmar sig 50 och har Sylvester Stallone som husgud, män vars personlighet måste dissekeras utan hänsyn till klasstillhörighet och socialgrupp. Vanliga hederliga svennar som måste granskas med samma hårdhet som näringslivstopparna.
.

Att ge utryck för ett hat som ligger så pass nära mig emotionellt och dessutom är riktat emot kvarstående delar av min nästintill utplånade släkt är naturligtvis komplicerat, hantverkaren, världens sämsta pappa och tre gånger i veckan kvinnas vidare äventyr saknar egentlig betydelse för min del åtminstone känslomässigt. När det gäller min morbror är jag mer kluven, men det är just min rädsla och ambivalens som gör föraktet så vackert och omotståndligt då det skär mitt emellan livets två enda sanna känslor hat och kärlek. I ett mörkt landskap någonstans mellan dessa två till synes disparata känslor härskar cancer, död ouppfyllda löften, svek och dåligt samvete. Allt förkroppsligat av en 183 centimeter lång målare vars uppenbarelse påminner om Nils Yngvessons gråsosse Malmö snarare än den förorten till Köpenhamn staden idag strävar efter att bli. Ett Sverige vi inte vill veta om trots att det ockuperar större delen av vårt lands areal. Ett land både fult och innehållslöst dränerat på framtidstro, med dumhet och destruktiv ilska som bränsle. Allt det härbärgeras av enda mänsklig organism och allt tyder på att vi är besläktade med varandra. Därför känns det naturligt att mitt öppna brev till denna organism väljer sida men denna gång utan att förvirras av det naiva barnets förkastliga naivitet.

Vill minnas att du författade två öppna brev till din syster tillika min mor, det första öppnades av mig då en dum tonåring som sin lantliga fostran till trots redan passerat dig på alla tänkbara vis. Brevet genomsyrades av usel svenska, och präglades av en underton av missriktade demonisering av min mor och min styvfar. Mitt känsloregister var vid tidpunkten primitivt till sin uppbyggnad så min naturliga instinkt var att demolera ditt allt annat än fagra ansikte. Men kärleken till din mor, tillika min mormor hindrade mig ifrån att kommunicera på ditt och dina gelikars språk. I stället infekterade brevet relationen mellan våra familjer än mer. Min förlåtande natur och dumhet skapade en dröm där du hade bättrat dig, valt att gå vidare och försonats med min mor. Med ditt andra brev krossade du illusionen effektivt och skoningslöst. Att min mor hade en månad kvar att leva tycktes inte göra intryck på din efterblivna hjärna. Sorgen och mörkret som omgärda mig då hindrade mig ifrån att vida åtgärder, att replikera ditt brev. Har sedan dess försökt förstå ditt sätt att kommunicera, tänka och argumentera. De senaste årens vandringar i den svenska smutsen, en utmattande socialpornografisk resa har givit mig de rätta verktygen att replikera brevet jag aldrig läste. Just faktumet att ditt brev förblivit oläst är nyckeln till att kommunicera med din ras, att ignorera era åsikter och känslor är inte bara en nödvändighet utan en samhällelig plikt. Egoism och oförmågan att ge av dig själv har hela tiden präglat din resa genom ditt liv, tänker därför endast bemöda mig med att ge dig ett par rader av den antipati som jag känner inför din existens. Det blir det sista jag säger, det sista du får av min tid mina avslutande ord till dig och alla de miljoner män som delar dina intressen och din avgrundsdjupa egoism:

Din ryggradslösa hållning tycks agera i perfekt samklang med din miserabla personlighet, den accentuerar det mänskliga misslyckande som du är en produkt av. Dina smutsiga intressen har ockuperat din hjärna och inkapslat hela samhällskroppen i en ständigt pågående misär. Endast ren ondska kan producera en osmaklighet av den dignitet som ditt hem, där din falska guldkedja utgör en perfekt förgrund till de pråliga sovunierna som pryder den billiga bokhyllan i ekfaner. Samtidigt är jag smärtsamt medveten om orsakerna till det hela, personlighetstörningen, uppväxten som bortskämt ensam barn. Dessvärre utgör dessa ingredienser ingen acceptabel ursäkt, möjligen kan omvärlden acceptera det som en förklaring. Men aldrig någonsin kommer vi att se det som en ursäkt. Enligt gängse bilogiska teorier är vi besläktade med varandra, jag väljer att ignorerar dessa teorier och förskjuta dig från mitt släktträd. Ett träd som tacka vare dina förkastliga tilltag genom åren allt mer kommit att likna en buske snarare än det bokträd det borde vara. Det är dags för mig att skriva min egen historia, en diktkonst som bekant författas av vinnarna. Min tanke är att det skall bli en pompös volym präglad av kärlek och framgång och där finns det ingen plats för dig.