Därför hatar jag mäninskor.

Year of Madness kommer under den närmaste veckan att anta en lite annorlunda form. Med start i kväll kommer jag att lägga ut en text jag skrivit, vill gärna kalla den för en pamflett. Den har fått namnet "Därför hatar jag mäninskor", och jag är faktiskt ganska tillfredställd över resultatet. Med tanke på formen som en blogg utgör kommer texten läggas ut i olika delar varann dag/kväll. Den korta pamfletten kommer här att presenteras i sex delar. Hoppas den ger någon slags upplevelse.


Därför hatar jag människor.

Av: Martin Cöster


Allt oftare kommer jag på mig själv med att hata människor, mitt eget släkte ursprunget som vår civilisation stödjer sig emot är föremålet för mitt stundtals okontrollerbara hat. Jag har varken blivit dumpad eller fått sparken, jag har inte blivit utpekad som pedofil och jag var inte mobbad som barn. När jag pratar om att hata mänskligheten syftar jag inte på det ogenomtänkta destruktiva hatet som ofta riktas emot världens makthavare. Mitt hat har varit belagt med skam och har på intet vis varit möjligt att basunera ut på gator och torg. Dess näring har varit vardagen och dess ursprung mitt eget liv. En avsky som aldrig har varit svältfödd och som konstant skymt bilden av det vackra och smakfulla livet.

Jag hatar den vanliga lilla människan, men mitt hat är vackert. Att hata någon är så mycket större och mer krävande än att älska någon. Det har tagit mig år av träning, självförnekelse och insikt. Argumenten har slipats, ställningstaganden har stöpts om, ångesten har stundtals varit monumental. Jag har hela tiden verkat i skugglandskapet mellan det döda och det levande med en enorm diskretion, ständigt påpassade och livrädd för att någon liten människa skall se mina innersta tankar. Rädslan att blotta mitt inre har varit ett handikapp i paritet med Downs syndrom och jag har upplevt mitt inre som något fult och icke-tilltalande. Men mina socialpornografiska vandringar i mänsklighetens utmarker har givit mig insikt och visdom.

Nu vet jag att mitt hat är vackert, det besitter en tidlös skönhet som är väl förankrad i historien, praktiska studier kombinerat med teoretiska nydanade upptäckter har fått mig att förstå att all briljans har sitt ursprung i det vackra och furiösa hatet. Kärleken till livet är sprungen ur hatet till detsamma, en insikt vars skönhet fick mig att samla mod till att förklara och redogöra för mitt hat. Någon programförklaring avser jag inte att nedteckna, med hjälp av några få berättelser, där anekdoten är korsbefruktad med fakta vill jag för omvärlden visa de belägg jag har för mitt hat. Berättelser som är befriade från genusperspektiv, klasskamp, kulturellt kapital och skattesänkningar.

Min avsikt är att blotta de dimridåer som allt för länge fördunklat vår syn, trivialiteter såsom mp3-hits, korkade skribenter, hem och skola, förljugna politiker etc. Har styrt våra ögon åt andra håll och fråntagit oss tolkningsföreträdet till det vi en gång benämnde som Lort-Sverige. Av lorten finns idag inget kvar, men väl fascism, bestialitet och själslig nekrofili. Ett mörker värdigt David Lynch, men utan dennes finess och intelligens, ett mörker vars ondska inte ens The Knife kan tonsätta. Ett mörker jag välkomnar och fruktar på samma gång, då jag vet att det rör sig om en kamp jag omöjligen kan gå segrande ur.