Därför hatar jag mäninskor del 3.

Världens Sämsta Pappa.


Dum men snäll tycks vara devisen som inte bara räddat dig från en omild men rättvis behandling från omvärlden, det är en kliché som öppnat dörrar som borde ha varit stängda för sådana som dig. Det tycks ha givit dig möjligheten att obehindrat sprida din förkastliga säd, förvisso i symbios med likasinnade, men likaväl är den skadlig för omvärlden. En sympati som givit dig oanade möjligheter, en patetisk ömkan för ditt skrala intellekt som även jag till en början delade med de andra. Att skaffa barn är i sig en märklig handling vars innebörd ständigt negligeras av den uttråkade mänskligheten. Vissa är enbart oförberedda andra direkt olämpliga att i klä sig rollen som förälder och vårdnadshavare. Du symboliserar bättre än någon annan olämpligheten. Uppväxt i en miljö där släktband inte ses som ett hinder för äktenskapet borde du ha stannat vid din hem-pc, druckit läsk, blivit världsmästare i Counter Strike och skaffat dig en enorm tandläkare räkning. Men tristessen i kombination med den makalösa dumheten drev dig till att trygga framtiden för dina usla gener. Din okunskap om människans inre hindrade dig att se personen i de prydnadssaker du skaffade. Små varelser som du trodde var något alla skulle ha, din vilja att ge dem förutsättningar för ett vackert och rikt liv var obefintlig. Din själ tycks vara så befriad från innehåll att deras behov för dig är osynliga, något som inte kan ursäktas med att din genuppsättning har fler likheter med jätten glufs-glufs än vad den har med homo sapiens.

Ditt Oengagemang i omvärlden gör i kombination med din totala oförmåga att begripliggöra ting som ter sig en aning mer komplexa än en text på Arlas mjölkpaket, gör dig direkt olämplig att agera i den så kallade vuxenvärlden. Trots dessa uppenbara handikapp tycks du i stället diktera villkoren i denna värld. Du vägrar betala underhåll till dina barn av en anledning så dum att den ej går att presentera i skrift, du lämnar din familj för att du inges av en känsla att det skall pratas om saker som inte är till din fördel. Trots din uppenbara och totala brist på empati, talar du ständigt om att det är din tur att vara lycklig.

Du kan inte ens begripa ordet lycklig, en varelse av din ras kan inte dissekera dess innebörd och se ordets komplexa strukturer. Min önskan är därför att du förses med munkavle eftersom det skulle bespara alla invånare i den vackra världen, berättelser från din smutsiga och bestialiska värld. Att du öppnade ditt taktlösa hjärta för oss, besparade oss från dina teorier om vattnets fryspunkt, att vi slapp din öppenhet om måndagens runkorgier. Om tystnaden i våra dialoger ändå kunde påminna om The Office vore jag beredd att omfamna dig och göra dig till hela Sveriges Gareth. Men din tystnad är intetsägande och i total avsaknad av finess så du skulle troligtvis inte ens duga som en Oneliner på Fredriksdalsteatern. Det faktum att du som infödd svensk inte ens kan uttala ordet barnen korrekt är inte ens roligt på ett ironiskt vis utan bara hemskt, att det dessutom klär dig gör det hela än mer miserabelt.

Din totala nonchalans inför dina illdåd må vara grundad i din surrealistiska dumhet, men den ursäktar på intet vis, den förlåter inte ens. Har försökt hålla min vakande hand över dig, skydda dig ha överseende. Men du och jag har ställts inför ett avgörande där en av oss måste offras. Då den dåliga smaken tenderar att segra i den fascistregim vars tak du och jag delat, tyder allt på att det är jag som kommer att ledas till altaret. Men innan min snara dras åt och våra vägar skiljs vill jag en sista gång viska i ditt öra de sista ord vi kommer att utbyta: Det är min tur att vara lycklig nu.