I nya numret av
Försöker nuförtiden undvika att fokusera på samhället och därmed lägga min bekanta fäbless för socialpornografi åt sidan. Ett drag som torde göra mig till en mer accepterad medborgare. Det går inte att utesluta att det rör sig om förstadiet till min annalkande 30 års-kris (för den kommer,dessutom med kraft). Men min totala brist på självförtroende bekymrar mig allt mer. Respektlösheten gentemot mina egna prestationer grundar sig i en sedan barndomen icke verklighetsförankrad tro på min egen presationsförmåga. Här framstår troligtvis mitt resonemang som en aning diametralt, den övertro på framtiden som jag hyste som barn har lett till ett sent men brutalt uppvaknade. Där problemet isolerats till hur jag strategiskt sätt skall byta spår efter år av villfarelse. Har accpterat att jag inte var ämnad för de stora sakerna, att jag endast är en av de där myrorna längst ner i stackens hieraki. Svårigheten ligger i att släppa taget om illusionen av mig själv som en begåvad och belevad person redo att tillföra världen konstnärlig kvalite. En dröm som säkerligen är både naiv och pubertal, men likväl inbjudande och en ständig källa till imaginär eufori. Så frågan är om jag skall ge illusionen en chans till?
Önskar att Dj koze var min alldels egen Molgan.
2 kommentarer:
Jeg er ikke sikker på om du er så på villspor etter å ha lest flere av postene dine. Det er underholdende, eget, fint og klokt.
Til det første du nevnte: jeg leste også siste nummer av Bon og påstanden om at Stockholm skal bli utropt som verdens cooleste by. Akk ja, det bekrefter bare mindreverdighetskomplekset vi Oslo-borgere har. Dere har Moodyson, Acne, the Knife - vi har olje, Fremskrittspartiet og søppel på tv.
Hva er grunnen til at dere er et hestehode foran oss når det gjelder musikk, kultur, design og media? Dere har jo også barnålskog, kjøttboller og kalde vintre?
Stockholm har som största stad i Norden mer eller mindre tvångsmässigt tagit på sig rollen som dess huvudstad. Vilket innebär att en minoritet av dess invånare ologiskt jämför sig själv med större metropoler som New York, Berlin och Tokyo. Detta i kombination med de populärkulturella fält vars grund tidningen Pop lade i början av nittiotalet, har lyckats skapa bilden av Sverige eller snarare Stockholm som en hipsterstad i världens centrum. En bild som är groteskt överdriven, personerna som kan realtera till den bild och dessutom är medvetna om dess exsistens är en liten minoritet. I själva verket är Stockholm en konform, segregerad och svennig stad. Men att lura har den alltid varit bra, minns reportaget om stadens utelivv i slutet av 80-talet i ID. Då Alexander Bard riggade en klubbkväll med Stockholms klubbelit och lät ID skriva om detta. Engelsmännen var naturligtvis helt knäckta över svenskarnas hipphet.
Skicka en kommentar