Komma hem

Att komma hem är alltid ett tema som fascinerat mig, kanske beror det på att den henska klichen "where ever i lay my hat is my home" faktiskt stämemr bättre på mig än de flesta. Åtminstone om vi beaktar den grupp som jag med stor sannolikhet tillhör vita medelklasspojkar uppväxta i en icke urban miljö (en stor del av den manliga befolkningen i Sverige). Att komma hem är ett tema som enligt många behandlas i den kritikerrosade filmen "Farväl till Falkenberg", men egentligen handlar den om rädslan för att bryta upp. Något som påpekas i höstens bästa text om denna film, Johan Wirfälts intervju eller snarare samtal med Jesper Granslandt och Fredrik Wenzel personerna bakom filmen i det nya numret av Rodeo. Huvudpersonerna i filmen hyser otvivelaktligen en stor kärlek till sin hembygd, detta i kontrast till den sedvanliga flykten från landsbygden i filmen. En ingrediens som gör filmen intressant, men samtidigt är denna kärleksförklaring till småstaden på intet vis ny, utan en grund som nästan all svensk kultur vilar på.

Jag längtar innerligt efter en film, bok, tv-serie som hänsynslöst gör upp med den så kallade "lilla männinskan". Ett verk som ser utarmning av landsbygden som det enda naturliga, en logisk konsekvens av den lilla utveckling som vi ändå genomgår under vår livscykel. Ett verk som vågar angripa den mest priviligerade gruppen i samhället, den vanlige svensson. Attacker emot makthavare är i det närmaste grundlagsstadgat och känns tröttsamt och menlöst. Ändock tror jag att "Farväl till Faklkenberg" är ett steg i rätt riktning för svensk film. Kanske är den ett tecken på ett steg bort från konservativa och rädda aktörer som filminstitutet och public service. Ett trendbrott emot den hjärndöda lördagsunderhållning a'la folktoppen svensk film 9 gånger av 10 är. Farväl till Falkenberg är den först svenska film som berört mig, för det är jag skyldig herrar Ganslandt och Wenzel ett stort tack.

Apropå ovan nämnda tidning trenden med mansmmannen behandlas även på

Rodeobloggen

. Ska bli vädligt intressant att se hur denna trend gestaltar sig när den väl blir mainstream. Själv bävar jag inför det faktumet, i händerna på fel aktör kan den bli lika patetisk som Björn Borgs comeback försök i början av 90-talet. Höstens mainstream mode (det enda som kommer att göra ett reelt avtryck i Sverige) skiljer sig föga från det vi såg redan 1998/99 och som väl egentligen rått sedan dess med små diskreta uppdateringar.

Alla borde unna sig Donnacha Costellos underbara vinylbox 6X6 från

Minimise

. Har skaffat boxen men har än så länge bara tre tolvor. Ett mer logiskt och vackert avslut på minimaltrenden är svårt att tänka sig.