pinsamt litterärt försök

Jag inte hinner skriva något vettigt denna vecka men är löjligt fixerad vid att year of madness har någorlunda god uppdatering, så väljer jag en dålig modell. En modell som innebär att jag slänger ut ett pinsamt litterärt försök av undertecknad på bloggen. Följer nedan:

Chipspåsen ligger kvar, den ligger en aning mer åt vänster och är numera kompletterad med en ölburk, kanske har den tappat i färg, eller kanske i utstrålning. För min motvilja gentemot den är inte lika stark, inte lika aggressiv. I dag känner jag bara en uppgivenhet inför dess fula logotyp. Höstskruden som omger mig är vacker, men samtidigt kall, tom och avlägsen. En plats skall väcka känslor, minne och associationer. Om platsen vill aspirera på att vara en bra och trivsam plats skall den stimulera alla dessa känslor. Den kalla, tomma och vackra höstskrud som omger vattnet med guppande fritidsbåtar stimulera varken mina känslor eller mina minnen. Däremot kittlar den min stundom goda associationsförmåga. En förmåga som är direkt länkad till mina känslor, de bor inne i hjärnans medelpunkt, tillsammans med det vi kallar för minnen. Den döende vassen, för den håller faktiskt på att dö, finns ingen anledning att hyckla och gömma deras falnande livslust i ett poetiskt skimmer. De få insekter som klarat sig dansar en sista dans kring de en gång så ståndaktiga vasstråna. Men deras gamle lekkamrat vill inte leka mera. Inte ens höstvindarna kan få de patetiska vasstråna att spela i samklang. De låter mer som ett dåligt garageband från Fagersta, än som de fullfjädrade och skolade musiker, de var när solen fyllde deras gryta med liv, kärlek och vitalitet.

Vet inte om det är vasstråna eller de zombieliknade joggarna som stimulerar en reaktion från associationsförmågan till känslor, som sedan kör ett spjut rakt ner i mina minnen. För vattnets kluckande får mig att tänka på vattenriket, ett vattenrike är en omskrivning på våtmark, som i sin tur är en beskrivning av en plats där du måste ha gummistövlar och skärgårdsdoktortröja på dig. Något du matchar med en kikare som du lite chickt låter hänga i ett snöre runt halsen över skärgårdsdoktortröjan. Kanske är det denna association som får mig att tänka på Martin. Martin var en kille som förutom att han bara samma namn som jag, var ”the american dream”, fast i nordvästra Skåne. Han hade visserligen varit utbytesstudent i USA, men han var likväl så svensk det gick att bli. Martin var bäst i allting (han hade dock en väldigt ful handstil, precis som jag har) och då menar jag verkligen allting. Han hade 5,0 i betyg, 2,0 på högskoleprovet, innehade alla skolrekord i idrott, han var jävligt snygg och väldigt omtyckt. Av någon anledning så gillade han mig, vid ett tillfälle när han och jag var ute och vandrade i vattenriket (gjorde meningslösa saker på den tiden) uttryckte han till och med en beundran för mig och min personlighet. Förstod aldrig hur en person som han kunde gilla en sån som jag, en medelmåtta som ogillar alla normer. Men denna kalla, tomma och med vattenrikets ögon sett avlägsna plats ger mig nyckeln till att förstå hans märkliga åsikt. Martin skulle om han passerade nu komma löpandes, i ett högt tempo givetvis eftersom det är viktigt för honom att ligga på en hög pulsnivå. Fokuserade på nästa framgång i sitt extremt framgångsrika liv skulle han aldrig se chipspåsen, som aldrig skulle kunna visa honom vassen, båtarna och vattenriket. Betraktelser som kunde ha lett honom till svar på frågor, om hans eget liv, om varför just han blev the American Dream, fast i nordvästra Skåne. Men allt detta skulle bytas bort emot personliga rekord, pulsklockor och rutor på magen.

Eftersom mina minnen är kopplade till mina känslor, så vajar vassen rakt in i mitt hjärta. De döende höstlöven symboliserar min döende kärlek, för livet, mänskligheten och mitt eget varande. Den ensamme mannen med hunden symboliserar min längtan, efter den oskuldsfulla och kravlösa kärleken. Den grumliga vattenytan får mig att minnas hur det var att älska, men även om hur det var bli älskad. Hans fårade ansikte i samklang med vassens dödsdans som nu spelas upp inför våra ögon, gör mig vettskrämd. Min associationsförmåga berättar för mina känslor som viskar till mina minnen. Om jag sluter mina ögon kan jag höra vassen berätta för mig att sådan kärlek aldrig kommer drabba mig igen, även jag kommer att köpa en hund, en samtalspartner, en älskarinna.

Min färd i eskapismens landskap får ett brutalt slut när en skolklass dundrar fram som en ovig noshörning framför mig. De drar mig in i verkligheten igen och upplyser mig om att trots det moderna samhällets utvecklingsiver, så står dess främsta byggsten människan still i sin utveckling. Jag avskyr skolklasser, speciellt denna som berövat mig på min associationsförmåga, korkat igen mina känslovener och stängt porten till mina minnen. Men nu vet jag att herr Padda inte bor här.