Om att leva med dödsångest

Jag pensionsparar inte och kommer med stor sannolikhet aldrig att göra det, i de irrationella delarna av min hjärna finns det ingen anledning till att agera som en fullfjädrar 30+ i en Brommavilla. Båda min biologiska föräldrar dog när de var 57 år av två sinsemellan olika men lika ovanliga och obotliga versioner av folksjukdomen cancer. En naturlig slutsats för egen del har därför varit att utgå i från att mitt liv tar slut vid 57 års ålder. Vilket faktiskt innebär att jag redan levt mer än hälften av mitt liv (det är såldes inte fel att betrakta mig som en del av medelåldersgruppen). Förvisso en egen konstruerad sanning men likväl en av de få saker i livet jag faktiskt tror på, faktum är att jag är lika orubblig i min tro på min egen död som den religiösa fanatikern är i sin tro på Gud. Även om jag föreställer mig att dennes tro generar i mervärden som hopp, lugn och andra närliggande floskler. Min egen övertygelse leder till stress och en ångest som stundtals är avgrundsdjup. Även om ångest är konstant så har den sina toppar och dalar. För en månad sedan var jag förkyld/hade någon form av virus som regerade i min medelålderskropp. För mig ett uppenbart tecken på att liemannen knackade på min dörr och undrade om jag var redo för ett parti schack, ett spel vars regler jag aldrig behärskat. Min obotliga cancer gick denna gång att bota med hjälp av hostmedicin och ångesten dämpades tillfälligt. Idag ska min fru till läkaren, en rutinkontroll skulle den rationella mannen i Brommavillan avfärda det hela med för mig är det ett problem av en helt annan magnitud. För det är inte egentligen inte min egen dödlighet som skrämmer mig mest även om den ockuperar delar av min hjärna alltför ofta, det är dom som står mig nära som är det centrala i min rädsla. Så samtidigt som jag försöker analysera inredningsbranschen balansera jag på kanten min egen fantasis avgrund. Ett veritabelt helvete befriat från självhjälpsfilosfins vegeterande på dumskallarnas sammansvärjning. En plats där det bara finns utrymme för mig och mina tankar och deras rädsla för det okända. Mitt rationella jag är fullt medveten om egoismen och dumheten i det är inlägget och att det inte lurar några faror bakom hörnet i mitt trygga innerstadsliv. En del av mig själv som de närmaste timmarna får stå tillbaka för en egoistisk rädsla och mitt livs stora skräck och trauma döden. Jag har inte ork och tid med det här har trots allt bara 26 år kvar att leva.

Till min fru: Om du läser det här så ber jag om ursäkt för att jag fläcker ut min dumhet i någon slags offentlighet. Men jag älskar dig överallt annat och du känner min rädsla till skillnad från omvärlden.
Älskar dig.