söndag

I dagens DN (pappersupplagan) har Emil Arvidson en kort text om Malcolm Gladwells nya bok Outliers. Texten avslutats med den helt riktiga iakttagelsen att samtiden vill instruktionsmanualer. En observation som stärks av floderna med självhjälpslitteratur som undergräver människors förmåga till att utveckla ett självständigt intellekt. Samma anda tycks prägla de mängder av böcker som forslas ut inom trendämnet kulturekonomi (där Gladwells hör hemma). Ett till grunden intellektuellt vädligt intressant ämne med böcker som snarare komplicerar än förenklar, men den samtid som bland annat möter mig varje dag är fylld med människors som vill ha manualer svart på vitt om du så vill. Fullt förståligt i ett informationsstressat samhälle, men avslutningen Arvidsons utmärkta notis fick mig att fundera på det ytterst oroande i att personer i 20 årsåldern i upprullade jeans vill ha manualer för hur de ska leva. I ett sådant klimat frodas mörkret.

Såg i går det relativt mediokra tredje avsnitt av 30 rocks tredje säsong, vad jag tror förstörde för mig var gästspelet av de mediokra Jennifer Aniston. Som alla (här på riktigt) vet slog igenom med Vänner på 90-talet, en serie vars storhet jag aldrig insåg, för mig var det en ointressant sit-com riktad till människors som saknade ambitioner med sin populärkuluturella diet. Vilket så småningom ledde till att jag började tycka illa om serien, ser det därför som en oroande tendens att Aniston dyker upp i 30 rock.

Ljuset i det stockholmska höstmörkret är i vanlig ordning filmfestivalen, första dagen visas Ruben Östlunds nya film de ofrivillga, eftersom jag i mångt och mycket förkroppsliga ordet patetisk (något jag är väldigt glad över) så vill jag fast det med all sannolikhet är helt fel se Ruben Östlund som en själsfrände. Dels för att han i sin nya film bearbetar en av mina gamla favoritteorier att människor i grupp är helt andra och ofta mycket dummare individer. En ansats som bara den borde föranleda att jag kysser honom om under veckan lyckas komma tillräckligt nära. Men för tillfället baserar jag kanske främst denna barnsliga tanke på hans uttalande i intervjun han gav i novembernumret av Rodeo. Ett citat i varje som jag tänker bära med mig den gråmulna söndag:

" Musikaler är fan det vidrigaste jag vet... Jag hatar också allsång på Skansen. Jag har inte lust att sjunga i kör och känna den där gemenskapen. Jag kan känna att jag är lite tråkig där. Men jag blir nästan aggressiv av tanken på att sitta tillsammans och sjunga i kör. Det hör väl i hop med en önskan om att vara individuell, om att visa att man är fristående, har egna tankar eller.... Grodorna och människorna är ju de enda som sjunger i kör."

P.S bilden är helt offtopic det är bara jag som för några sekunder blev helt uppfylld av mig själv.