Verkligheten

Är inte bara ett ord jag använt alldels för många gånger, det är ett fenomen som vi göra allt för att förtränga. En existens så sövande och intetsägande att vi ständigt måste omforma den, förneka den och ändra dess dramaturgi till okänlighet. Eftersom dess rätta ansikte skrämmer oss från vettet är lögnen om detsamma vad som håller oss vid liv. Därför är omedvetenheten om vår egen obegåvning en nödvändighet för överlevnad. Jag är ett exmpel på när verkligheten dessvärre har tagit en allt för stor plats. Av den enkla anledningen att jag till skillnad i från alla andra totalt obegåvade människor (vi är sjukt många) av någon outgrundlig anledning är smärtsamt medveten om mitt eget tillkortakommande. Så i stället för att göra idioterna sällskap i ankdammen stirra jag den groteska lögnen i ögonen, men det är för sent att simma tillbaka till strandkanten och sälla sig till fåren. När jag försöker beskriva det framgår min obegåvning med en kraftfull tydlighet, dessvärre försvinner budskapet och ropet på hjälp i alla de klicheer som tangetbordet staplar upp framför mig.