En vacklande elefant

Håller fortfarande på att återhämta mig rent fysiskt från årets upplaga av Sonarfestivalen, i vanlig ordning var det såklart fantastiskt,kul större delen av tiden. Men en del tendenser gick ändå att spåra, för i vanlig ordning är det på festerna utanför festivalen det händer. Som på klubben Row 14 där en man i rullstol försökte sälja ketamine (bedövningsmedel för hästar) och Oscar Mulero visade sig var en grym dj. Men i likhet med huvudmålet Sonarfestivalen tycker jag att även festerna runt omkring har tappat lite av sin fingertoppskänslan vad det gåller bokningar. Vilket innebar att en del av de tendenser vi kunnat skåda i dansmusiken det senaste året lyste med sin frånvaro i Barcelona. Sonar är en elefant bland de europeiska fesivalerna och en sådan när en sådan faller gör de det som bekant tungt.

Det kommer säkert dröja länge men det finns en tendens till lite för mycket oldies but goldies som lirar t-shirt techno och ecstasy mixar till apraka britters stora glädje. Fotbollsvärlden har i sommar fått lära sig att det nya Europa finns österut och technopubliken börjar så smått förstå att Östeuropa rymmer mer än BWO, Ingrosso house och champangesprut, jag tror det blir många svenska klubbkids som tar billigaste flyget till valfri festival i öst nästa sommar. Själv kommer jag nog stå headnodda i Barcelona ännu en gång för att sedan åka hem till barnvagnsregimen Sverige och hälsas välkommen av Izabella Scorupco modell, skådespelerska och mamma.

Bäst på festivalen: X-102 discovers the rings of saturn en koncentrerad Jeff Mills sprider sin mission.

Sämst på festivalen. Dagfestivalen på fredagen, Quiet Village framträdande visade sig vara en cd-skiva, var Matt Edwards för bakis? Någon förkalring gavs aldrig. Konono no 1 fick aldrig visum för att resa in i Spanien och fick ställa in sen var ljudet på Deepchord uselt. Allt detta sammantaget gjorde dagfestivalen fredag till en rikigt usel upplevelse.