Stockholm inte en del av Europa

När jag i lördag tillsammans med en prisvärd Long Island Ice Tea (det där med skatterna ni vet) satt i Berlin brevid en av de många svenskar som som bosatt sig i staden kände jag mig som representant för den svenska tråkigheten tvingad att beröra den gamla klichen om det dekadenta Berlin. Ganska snart tvingades vi dock konstatera att det endast rörde sig om uttryckssätt som var normala inslag i all europeiska städer med självrespekt. Något som naturligtvis inte gällde Stockholm, något vi dock ursäktade staden för med att den faktiskt inte är en del av Europa, något som gäller hela Sverige. Då avser jag inte bara det faktum att vår landmassa är avskild från övriga Europa, vår ovilja gentemot gemenskapen som präglat vår medlemskap i EU sedan inträdet 1994 präglar alltjämt vårt kynne. Sedan spelar det ingen roll hur många billiga flygbiljetter Ryan Air krängt till festsugna 20-åringar de senaste 10 åren. Problemet är i mångt mycket vi 30 plussare som är präglad av vår uppväxt i moralismens högborg, en farsot som innebär att vi är mördande tråkiga i vår ambition att passera 100 års strecket mentalt innan vi fyllt 35. Exempel på det ser jag framför mig just nu i SVT:s kulturpanel Eric Schuldt och Karin Magnusson två vädligt kompetenta journalister men deras vilja att vara mentalt så nära 100 års strecket som möjligt gör att tråkigheten dövar alla tänkbara budskap. Naturligtvis präglas diskussionen av den svenska moralismen. Ett intellektuellt arv som är vårt enda och vars grundtanke är att vi är lite bättre än alla andra, en teoribildning som ligger vädligt nära en del vidriga tankar på högerkanten.
Jag har i säkert tio år väntat på att det skall mjukas upp och förvandlas till ödmjukhet istället har jag fått se min egen generation gå sina föräldrars fotspår bara snäppet tråkigare. Hoppet står nu till de yngre men själv tvingades jag i helgen inse att jag måste röra på mig för att kunna andas igen, kanske blir det europeisk luft...