lång och kort sikt

Svenskans idagsida har haft ett tema om dagens ungdom och de krav som de möter. Inget nytt kan tyckas men likväl intressant att fundera kring speciellt med utgångspunkt i min egen generation som lyckades deala till sig evig ungdom någon under 90 - talets mitt. Något som givits oss andrum och möjlighet att prioritera det långsiktiga (även om en långsiktigt strategi ofta leder till en karriär i det kortsiktigas tecken). Att det nu inte finns tid till sabbatsår och andra livsbejakande aktiviteter är förvisso en logisk följd av det samhälle vi alla byggt upp och förmodligen oundvikligt då det går hand i hand med kommersialiseringen av samhällskroppen. En tendens som vi kan se förkroppsligad i vår egen statsminister som egentligen är prototyp av framtidens vuxna. Han leverera i sitt yrke och är genomsnittlig och normal, hans intressen är kommersiellt gångbara, han har rationaliserat bort humorn ur sin kropp och ingen kommer någonsin att komma i håg honom. Inget fel i detta han motsvarar de krav samtiden ställer på oss och han löser saker på kort sikt och får aldrig möjlighet till reflektion (jag vet att han läst 40 psykologi men det har alla gjort mer eller mindre). Med en ungdoms generation som har bråttom att lyckas kommer skapa ett klimat som gynnar staten, där alla leverera sin kortsiktiga kompetens till den gemensamma potten och alla kommer de dö bortglömda. I tutade att de är den kritiska generation inbillar de sig att kritik är detsamma som att skrika högt och avtrycket blir inte mycket mer än en fågelunges. För att sätta ett stopp på mitt eget svammel, i ett sådant klimat skapas inget som sticker ut inget som är intressant det levereras bara.

I min enfald så trodde jag länge att långkonjukturen skulle skapa små intelligenta öar av nya tendenser till och med i staden där jag sitter och lyssnar på 30 minuters mix av Leo Zero mannen Leo Elstob. Men som så många gånger förut var mina förhoppningar resultat av min egen naivitet som återigen blockerade min rationella hjärnhalva. Lågkonjunkturen har i den urbana miljön lett till att vi på lyxrestaurang en gång i månaden i stället för två och att vi köper Acne i stället för Lanvin. Personligen känner jag mig uttråkade och överväger stundom att hänge mig åt den förkastliga nostalgin, men kraven på att leverera kastar mig brutalt tillbaka in i den så kallade verkligheten igen.