insikt

Är en av de få ting jag berhärskar till fullo, utan att överdriva det minsta kommer jag fram till någon form av livsavgörande insikt en gång per vecka. Att den idag skedde strax efter det att jag insett att det vilar en konserverande men behaglig skönhet över Grand Hotel, gjorde inte min insikt mindre viktigt snarare tvärtom. Den visade snarare på min ypperliga förmåga att växla mellan totalt uppslukande och samtidigt naiv livsglädje och depraverande apati. Där ifrågasättandet av min exsistens formar min världsbild. den egenkomponerande shufflen i min i-pod bjud på Anthony and the Johnsons och Arthur Russell, två personer vars geni är vedertaget, och de är såldes de självklara ingejörerna när jag gräver i min själ. Kanske var det min ihopkrupna ställning som fick mig att genomskåda alla linnebeklädda par som passerade, samtalandes på yterst forcerat vis. Ett faktum som förutom att skapa ett latent tillstånd av illamående hos mig fick mina ögon att öppnas inför min sanna natur. Mäninskor av idag söker inte kärlek (det har aldrig mäninskan gjort) eller ett bra sexliv, de söke rvvanlig hederlig trygghet. Just sökandet efter tryggehet är den viktigaste egenskapen när du skall definera mäninskan som ras. Ett faktum som förbryllar mig eftersom jag fysiologisk är en identisk kopia av det vi brukar benämna som mäninskan så har jag alltid trott mig vara en av dem. Men det är en aspekt som inte stämmer min rygghet är medfödd, och kan alltså inte vinnas igenom ett livslångt parasiterande av en annan mäninskoform. Hur skrämmande denna sensationella upptäckte en må vara så skrämemr den mig, tänk om jag likt clark kent är denna ende av min art? De närmaste dagarna kommer ni kunna följa jakten på mitt ursprung här på Year of Madness. men för tydlighetens skull vill jag säga: Att jag tillhör inte den mänskliga arten utan en annnan tidigare helt okänd art som tydligen fungerar att leva i samma värld som den mänskliga arten. Men mitt största bekymemr är, var är resterande överlevande som tillhör min art?