relationer.

De flesta av oss har en eller flera gånger varit engagerade i någon form av relation, vissa bra vissa riktigt dåliga. Framför allt kan våra olika mänskliga relationer utgöra grunden till vår egen självkänsla vare sig den är bra eller dålig. Eftersom jag i grunden är realist så utgår jag ifrån att realtioenr är ett avslutat kapitel för min del, syftar då på den mest klassiska av realtioner pojke-flicka, man-kvinna. Enligt mitt något cyniska sätt att betrakta denna typ av realtion finns det vissa faktorer som ligger till grund för hur det hela funkar. 1. Trygghet: Inkluderar en rad saker ekonomi, trohet (åtminstone utåt sett), status (förakta aldrig vikten av att vänner och släkt är nöjda) ett bra hem som du inte ska behöva flytta ifrån (varför söka nya intryck i livet, det ger ju bara huvudvärk) 2) Fortplantningen: Har personligen aldrig upplevt något kall att vidarereproducera min gene person, men många gör tydligen det. 3. Kärlek är i dess romantiska skepnad (den som ofta visas på film och framställs i litteratur) inte överhuvudtaget relevant. Vägar att minmera konflikter och olikheter är snarare det som är den reela kärleken. Viktigast av allt är dock att du inte intellektualiserar vare sig realtionen mellan man och kvinna eller kärleken som upplevelse. Väljer du att trots allt göra det eftersom det du finner det både intressant och stimulerande kan du inte räkna med att någonsin uppleva kärleken igen. Ty kärleken är helt och hållet irrationell till sin karaktär och kommer såldes att brytas ner i små patetiska beståndsdelar om du utsätter den för en rationell granskning. Dessutom är det väldigt onödigt eftersom kärleken inte alls ingår i framgångsreceptet för en fungerande realtion. Att ha överseende med din partners bristande smak kommer i det längre perspektivet ge dig oändligt mer trygghet än någon illa formulerad kärleksförklaring. Känns meneningslöst att fortsätta detta pseudoresonemang, men om ni orkar läsa skiten så förstår ni säkert varför jag är en ensam idiot.