Solkenshistoria

Tänkte att Year of madness skulle ha lite litterära ambitioner (beskriver det så i brist på annat). Så nedan följer en liten solskenshistoria om en fantastisk person från det förgågna:

Soliga majdagar i skånska småstäder som lyckats bevara lite av den vackra arkitektur som trots allt funnits, tillhör något av det bättre du kan uppleva. Kombinera man det dessutom med en bekymmersfri tonårsdag som jag gjorde denna dag, lyser solen upp din själ utan att blotta ditt inre. Personligen mötte jag denna försommardag i enfärgad t-shirt och blåjeans i ett försök att lägga mitt i mellan de modeströmningar som ändå existerade på landsbygden våren 1996. Lars hade valt en dyrbar t-shirt, syftet var tydligt han ville utstråla framgång och skönhet. De uppkavlade armarna visade att han inte gjorde någon ansträngning att dölja sina solariebrända överarmar. Jag mötte ofta Lars på den här gatan som ledde från skolan till stadens trendigare fik, eller snarare Lars mötte dig. Ingen kunde möta Lars, det var han som mötte oss andra, en egenskap som tillsammans med hans fars höga lön berättigade hans orubbliga plats bland stadens bratpack. Om du inte såg Lars, ordnade han det till dig, att kasta sig över någon för fem minuters glans i solen var aldrig främmande för denne stammande playboy.

Inte för att jag upplevde det som något tråkigt, förtyckande eller intetsägande att möta Lars. Med sina historier om delfinridning, timslånga samlag med äldre damer, hans välformade negerrumpa förgyllde han min småstadstillvaro. Faktum var att Lars var för mig som parmesanen för risotton oumbärlig, jag vegeterade på hans mytomani och han på min uppmärksamhet. Hans karakteristiska något framlutade och vaggande gångstil, kunde jag urskilja i sömnen, men hans vilda gestikulerande visade att han funnit mig först, ännu en gång. Sammandragningarna i hans välskulputrerade axelparti antydde att han hade något stort på gång. Hans små chihuahua ögon stirrade mer intensivt blå än på hela vintern, hans leende dominerade hans kompakta huvud, en riktigt bra historia skulle stammas fram igen. Lars skulle smeka orden, tugga dem för att sedan idissla alla vokaler och konsonanter som det svenska språket rymde tills han fann den rätta melodin, först då skulle han sticka sin värja i mig. Touche, jag skulle falla pladask, att det ofta innebar at han valde den direkta och simpla vägen spelade föga roll, ett av vår tids stora genier smekte sin mage för att förbereda sig inför det slutgiltiga mästerverket. Jag spände varje muskel i min kropp allt för att vara förbered på inblick i den vackra världen. Förbered på att ta hans hand för att sedan tillsammans flyga längs gatorna tät omslingrade i en av hans rumpskakande danser som fått hade fått så många flickors hjärtan att stå i brand.

Jag kände hans intensiva Marlbrodoftande andedräkt, det var nära nu hans små chihuahua ögon tedde sig gigantiska när de fokuserade mig som två målsökande missiler, hans leende smittade och jag svarade.

- ja, ja! Har du hört och sånt?

Vid det här laget visste jag att ett svar var onödigt, detta var Lasses stund på dagen, hans konstverk. Jag visste bättre än att förstöra ett konstverk, aldrig att jag skulle stjäla Lars egen Mona Lisa.

- Ja, ja vi var ju på G-punkten igår, drack tre öl så jag var nykter. Sen när vi skulle hem skulle jag bara test att köra Anders sportbil ett varv på parkeringen.

Lars höfter rörde sig nu i takt till gårdagens dansgolvshits, det syntes att närmade sig klimax, en själslig ejukaltion.

- Ja, ja dom kom ju polisen förbi va, och jag fick blåsa och sånt. Så jag satt på stationen hela natten. Inget körkort från jag är 21 blir det!

Insåg att Lars för än gångs skull talade sanning, en fadäs likt denna klädde sannerligen hans skrala intellekt. Trots att han sparade det sista penseldraget som skulle kröna denna mästerligt levererade anekdot, men inte ens jag hans störste kritiker och beundrare, anade vad som väntade.

- Ja, ja och alla bara snackar om det på stan va! Bara för att det är jag Lars Linne!
Men hallå du får inte säga det till nån och sånt!

Med en kall och ljudlös nickning illustrerade jag att vi numera hade ingått en pakt, att vi slutit ett avtal som inte gick att bryta. På andra sidan kullerstensgatan tornade en yngling upp, redo att bli en aktör i Lasseland. Chihuahuaögonen lämnade mig och sökte kontakt med ynglingen på andra sidan. Den välformade och så berömda rumpan vändes emot mig och de jättelika armarna vajade fram och tillbaka i luften.

- Hallå och sånt har du hört, har du hört?

Min exklusivitet var som bortblåst, en känsla av tomhet kunde ha varit nära till hands, men icke. Jag ville dela med mig till hela världen av min Lasse, det ekvilibristiska geniet var på intet vis bara min han tillhörde oss alla, och vi alla tillhörde honom. Samtidigt visste jag att det handlade om minuter innan han åter skulle stå vid min sida, till skillnad från ynglingen på andra sidan kullerstensgatan så kunde jag min Lasse.

- Ja, ja du ser alla vet om det om det va! De snackar om det och hittar på extra grejer bara för att det är jag Lars Linne!

Hans små chihuahuaögonen pressades ihop med en våldsam kraft, de stirrade intensivt och ödesmättat emot mig. Hans välformade rumpa darrade av förväntan, hans bröstmuskler kippade inte efter andan utan efter bekräftelse. Ja log emot Lars och lät mitt svar vänta, jag smakade av det på min tunga och svalde, lät det gurgla runt i munnen innan jag fyrade av ett nytt leende och utan pardon svarade:
- Absolut
- Ska du till G-punkten på fredag och sånt?

Det skulle bli en riktigt bra vår, nej fel den skulle bli fantastisk. Lars skulle vara kung i baren, och jag skulle stå i ett hörn med ett leende som skulle kunna mjuka upp den mest spända bicepsen i världen.