idrottsmän

Hittar i dessa dagar in på tidningarnas ledarsidor, anledningen är naturligtvis det just avslutade VM i friidrott. I en ovanligt bra ansats för att vara en svensk tidningsledare sätter Niklas Ekdahl fingret på ett av de mer absurda fenomen i dagens samhälle http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=449784&previousRenderType=2. Som idrottsman eller kvinna är det fullt acceptabelt att tjäna extremt mycket pengar, medan det omvända gäller för exempelvis politiker. Ett av de vanligaste argumeten (i de breda folklagren) för idrottares höga löner, är deras korta inkomstperiod. De flesta elitidrottare orkar kanske på grund av det fysiska slitaget hålla på till en ålder av 35, om vi ponerar att de inleder sin karriär vid 20 år, så har de följdaktligen en inkomstperiod på 15 år. Vissa idrottare har under dessa femton år en väldigt bra inkomst. Det märkliga är att vad säger att de inte kan göra något efter trettiofem. Det finns mängder med mäninskor runt om i Sverige som vid 35 års ålder skolar om sig, börjar plugga etc. Vad säger egentligen att idrottare inte skulle vara kapabla att inleda en karriär? I många fall skulle de inte ens behöva utbilda sig, tror att många företag utan att blinak skulel anställa Stefan Holm eller Peter Forsberg, så personalen har någoan att prata idrott med under fikapauserna.
En alternativ karriär för idrottare som jag innerligt hoppas vi slipper i Sverige är den som politiker. Kända idrottsprofiler som riksdagsmän och ministrar är redan en realitet i Finland. Anledningen är att de där praktiserar personval. Vi kan välja att skratta åt vår grannar i öster, men personligen är jag övertygad om att Carolina Kluft hoppar längdhopp in i riksdagen om vi inför personval. En fara som motiverar att vi aldrig någonsin skall införa personaval i Sverige. Glöm aldrig Paolo Robertos 7000 kryss i valet 2002!
underbart med lite gnäll på morgonen...