TV

I likhet med flera andra (referar här till bloggosfären) har jag fastnat för tv-serien

Californication

, där David Duchovny är briljant som författaren som egentligen bara vill ha sin familj tillbaka. Att hans frus mer eller mindre gått vidare i livet hanterar han genom en massvis dos sex, alkohol samt ett beteende som vår statsminister inte skulle uppskatta. Har funderat en del på varför jag fattat tycke för den serie (förutom den omedvetna positioneringen), i likhet med många amerikanska serier med liknande innehåll så är den välgjord men att den endast är gott hantverk upplever jag inte som en tillfredsställande svar på frågan till mig själv. Det faktum att en gammal The Officenörd som jag ges möjlighet att återse Lucy Davis känns även det en aning tunt. Får därför kapitulera inför verkligheten och dekonstruera mitt imaginära jag och erkänna att det är myten om den dekadenta författaren och dennes leverne ställt i kontrast i den eviga längtan efter stabilitet som attraherar. Sedan känns det väl säkert befriande att se en person över 30 spy ner en tavla när du bor i ett präktighetsmecka som Stockholm.

Det finns tydligen ett ”tjänstemanna” förslag om att tunnelbanan skall gå till midnatt på vardagar och dygnet om på helger, känns väldigt gammeldags och doftar 1900-tal. Om nu lilla Stockholm vill vara den storstad den ständigt referar till är såklart dygnet om sju dagar i veckan det enda acceptabla alternativet.

Idealism 2.0

- Rösta slentrianmässigt på socialdemokraterna
- Läs lagom amerikansk litteratur med mycket cred men som inte är för svårbegripliga.
- Haka på lifestyleracet med mat och inredning, krydda det hela med lite miljötänk.
- Kokettera med din skepsis gentemot webb 2.0 samtidigt som du frottera i ditt facebook intresse. För där kan du träffa gamla vänner du tidigare dissat men det är ju så roligt att hålla kontakten!
- Framhåll hela tiden vikten av socialt arbete, fast du aldrig någonsin själv skulle vilja arbeta med något liknande.
- Nostalgi genomsyrar allt och är ständigt i vägen för dina möjligheter att någonsin utvecklas som människa.
- Du säger att du inte tror på någon religon men antar allt mer formen av en fanatiker.


Idealism 2.0 en produkt av en lång rad missförstånd samt en imponerande närvaro av den mänskliga naturen.

porr

För vissa personer inom media måste det här vara lika med porr

Bokfestival

Jag talar inte om innovatörerna utan snarare de som försöker imitera dem, men egentligen borde beakta sökandet efter en mer klädsam image.

Omodernt

Under en ytterst slentrianmässig genomläsning av gratistidningarna i morse slog det mig hur märkligt det är att nöjespaneler (panel på en fredag som kommentera meningslösa saker) fortfarande existerar. I dag kan du vara din egen gudie, med lite hjälp av bra filter något svenska nöjespaneler knappast kan anklagas för att vara. Deras val är trötta och deras kunskaper ringa och dessutom är de frapeprande ofta inte uppdaterade. Min förhoppning är det läggs till en populärkulturbalk i den svenska lagboken och i den förbjuds alla nöjespaneler.

Förklaring

Tog precis bort gårdagens inlägg inte för att det var provocerande eller något i den stilen. Upplevde nu på morgonen att inlägget saknade stringens, intelligens och en rad andra egenskaper som kan göra ett blogginlägg värt att slösa bort sin tid på. Min förhoppning är att även ovanstående egenskaper knappast är något du vanligtvis förknippar med mig hitta en nivå som gör det värt att blogga igen.

P.S. Jag anser dock fortfarande att 70-talet är det mest överskattad deceniumet.

I behov av en uppdatering

Kommer idet här inlägget hänvisa till begreppet "rockism" som en metod för kultur och nöjesskribenter att positionera sig gentemot generationen innan inom samma sfär. Framför allt det behov som det trots allt finns av att förnya ordet rockism och fylla det med nya referenser och innebörder. Något som slog mig när jag läste det

här

Att ge sig på DN och Wahlöf samt i detta sammanhang dissa eventuella Hunter S Thompson hyllningar ( som i ärlighetens namn endast borde hyllas av människor som är 60+ åtminstone av nostalgiska skäl). Vi vet att DN är rockism men för att prata sportspråk, det är skjuta in bollen i öppet mål. Personligen skulle jag föredra en diskussion om vad den nya rockismen är det vill säga en postionering gentemot skribenter i 25-30 års åldern. Nödvändiga ingredienser i denna rockism är göteborgsscenen (och den relativt krystade intellektualiseringen av denna), hiphop, mat, överklassromantik etc. och litterturmässigt är det fortfarande kritikerkonsenus kring amerikansk litteratur som gäller. Eftersom den gamla rockismen är färdigdiskuterade borde vi lämna den bakom oss och i stället rikta blickarna emot den ovan beskrivna. Jag själv är med ålderns rätt en anhängare av den nya rockismen och är beredd att som observatör ta fallet, men revolutionen måste komma underifrån (syftar här på ålder).

Med risk för att det allt mer skall framstå som en blogg vars främsta syfte är att hylla

Natalia Kazmierska

erkänner jag att helt missade det hons beskriver i texten låt vara att jag bara sett det första avsnittet men jag borde ändå skämmas.

Lite reklam

I dagens Volt som är Huvudstadsbladets (Helsingfors) helgmagasin kan ni läsa en artikel om Facebook v.s Myspace ni hittar den

här

Sena reflektioner

Likt en trotsig tonåringen funderade jag först på att vägra beskåda SVT:s

Upp till kamp

inte på grund utav den väntade kritikerkonsensusen utan på grund av ett uttalande som Peter Birro gjorde i samband med lanseringen av serien. Det var något i stil med att folk hade ryggrad på den tiden (60-tal och 70-tal) ett påstående som sociologiskt sett är helt felaktigt och troligen är en produkt av en lång rad missförstånd. I dag beslutade jag mig dock för att se den och jag erkänner den var synnerligen välgjord, inte jag köper på dvd och naiviteten och nostalgin var lite för närvarande för min smak men ändå riktigt bra.

Rodeo

har som bekant givits en design jag vill nästa säga att det inte var snyggt, men ogillar lögner det är frapperande vacker för ditt öga därom råder ingen tvivel. Däremot funderade jag en hel på den uppenbara ambitionen att skriva analytiskt om det ytliga (i brist på bättre ord) ofta lyckas inte det riktigt som till exempel i samtalet om klass/högkonjuktur Runda bords samtal har varit på modet ett tag som artikelform, men är väldigt beronde av dess deltagare. För att fullständigt ro i land med ambitionen skulle det krävas att Natalia Kazmierska (hennes konstkritik är numrets absolut höjdpunkt) och Martin Gelin skrev allt. I vilket fall som helst så lär fler (där i bland jag) spara sitt exemplar av Rodeo.

Nu har äntligen det äntligen börjat komma friend request från okända personer på Facebook, känns som den svenska smekmånaden är över. På lördag kan ni läsa en artikel om Facebook v.s. Myspace av undertecknad men mer om det då.

I väntan på

Har mycket att göra så jag lär inte hinna blogga de närmaste dagarna, i väntan på ett detta citerar jag Seth Godin, och hans kommentar om varför bloggar är viktigare (min förenkling) och bättre än facebook:

"Om du spenderar 7 timmar per dag inne på sociala nätverksplatser och svarar på frågor hinner du aldrig genomföra dina egna idéer."

Tänk på det...

Behövligt

Vi lever som beknat stundtals i plattityderna och de menlösa insmickarnade tilltalets tidevarv. Kändes därför någonstans befriande med

Roy Andersson

intervjun i senaste numret av Nöjesguiden. Långt i från allt är brilijant men framför allt det han säger om svensk film är underbart.

Musiktips

Mannen bakom årets sommarhit (åtminstone i min värld) Roland Appel har ett riktigt fint dj-set på

Samurai fm

. Sommrig musik åt det houseiga hållet som hjälper mig att förtränga höstens ankomst. Eftersom 50-tals vurmande åter tågat in i mitt liv har jag fattat tycke för

Eva Be

kommande tolvas omslag (se ovan). Mycket Sonarkollektiv idag såldes.

Obegriplig dumhet

Noterar i dagens SVD att personalen på SVT fått fylla i en enkät om hurvida så kallade programprofiler som tagit steget (det logiska) till kommersiella kanaler skall få komma tillbaka till SVT eller ej. 26,8 % svarade nej och 12,8 % svarade kanske. Personligen häpnar jag och ställer mig ytterst frågan till om dessa personer överhuvudtaget skall arbeta (menar verkligen överhuvudtaget) när de uppvisar en sådan obeskrivlig dumhet. tror de fortfarande att det är sjuttiotal. För en gångs skull delar jag åsikt med Stina Lundberg Dabrowski som anser att frågeställningen är absurd, sannerligen den är galen vad är vitsen med en sådan fråga? Kan någon förklara?
Att det sedan är så att förlusten av dessa så kallade programprofiler är det bästa som hänt SVT är en annan sak. Det kan förhoppningsvis innebär att tittaresiffor sjunker och att statstelevisionen kan stöpas om och bli en samlingplats för mer nischade program.

Noterar att Fokus förutom en fin artikel om upphovsrätten väljer att ha med en artikel om nörden nya roll i populärkulturen. Var inte det ämnet på tapeten 2004? Ber att notera att det sistnämnda inte har med rubriken att göra.

Karaktär

Bilden ovan tog jag under en visit till Malmö tidigare i veckan en typ av bostad sökes annons du bara kan finna i Malmö (om vi begränsar oss till den nationella blicken) Var och en må tycka vad denne vill om den gycklarevänliga atmosfären i Malmö men den har i stort sett ersatt den deprimerande östatsimagen från förr. Götet har som bekant dumglädjen och en hipp musikscen, det fick mig att för en kort sekund ägna en tanke åt vad som är Stockholms karaktär? Kanske avsaknaden av densamma? Bristen på tradition och den desperata jakten på det nya torde vara vår motsvarighet till det kollektiva boendet och dumglädje. Om vi väljer ett väldigt begränsat urval förstås, annars får vi bara ytterligare en stor småstad som de försöker bygga om, men avsaknaden av tradition präglar även denna mission.

Funderar på att strunta i samtiden och fördjupa mig i tv-serien Mad Men och läsa Life International från 1949, allt är förmodligen den strålande Richard Avedon utställningens fel.

Saknad

På min facebookprofil har jag valt följande citat:
"Jag känner mig allt mer ointresserad av åsikter. Jag kan känna att jag nästan inte har några. Kanske några per år."
Valet var naturligt inte bara för att jag ofta känner just så när det gäller åsikter utan kanske mest för citatets upphovsman Martin Luuk. Dennes eminenta texter på Loyal Press förgyllde som bekant mitt 2006 och denna sommar har jag saknat nya texter från Martin Luuk mer än någonsin. De har alla ingredienser av vad du och jag behöver just nu.

TV

Förmodar att SVT planerar ett program som liknar

det här

Sverige har ju så bra koll och är bäst på webb eller?

formuleringskonst

Den senaste tiden kulturbråk har dels utgått i från Maja Lundgrens bo men även med utgångspunkt i Ranelid och Ernst Brunner beklagat sig över att kvalitén i svenska deckare. De har fått kritik och kallats bittra vilket ledde till

den här

ytterst dåliga artikel i vår egen morgontidning SVD. Blir lite märkligt när självkänsle gurun Mia Törnblom skall kommentera det hela. Dessutom kan vi utan problem sortera in henne i samma smakmässiga fack som deckareförfattarna som är föremål för bitterheten. Vilket gör valet av henne som kommentator lite märklig.

När du bläddrar ett par sidor i SVD Kultur söndagsutgåva finner vi kärnan i problemet formulerat i en mening precis så som kulturjournalistik är tänkt från början. Föga överraskande är det kulturchef Carl Otto Werkelid som är ingenjören bakom det hela. Kan tyvärr ej finna krönikan på nätet (förmodligen lathet från min sida) så avslutningen på kröninkan citeras nedan, en avslutning som i sin tur är ett citat från ett av Lars Forsells akademital:

" Man behöver inte förakta den dåliga musiken och poesin därför att man älskar den goda"

Den meningen räcker bra vi behöver inga mer artiklar om kulturbråk, men om just SVD vill skriva mer tycker jag att de skall vända sig till sin tv-krönikör

Annina Rabe

då hon besitter en av Sveriges vassaste pennor.

I morgon skall jag vända neogubbigheten ryggen och försöka skriva om något mindre uttjatat.

För fem år sedan

Mamma ligger nästan inkapslade i täcket, hon var valt att lägga sig tvärsöver den benvita dubbelsängen.

Jag dödar Stålmannen, kör in hans huvuden i trailern med ett barns entusiasm, tills det att det frigörs från hans övriga kropp.

Mattpiskan landar på min tånagel som befrias ifrån sin värd, jag lär mig att kroppsdelarna är utbytbara. Jag är fem år vi pratar aldrig om det mer annat än i skämtsamma ordalag.

Placerar boken på bordet, markerar min rättmätiga plats som huset herre, jag är nio år min mamma och jag är en enhet.

Kräks i en papperskorg, alla lyssnar på Nirvana min mamma respekterar mig inte.

Ansiktet är sotgult, blöjan för löst påsatt döden är outtalade men ändå fyller den rummet.

Skrattet genomljuder den famösa villan, jag skäms mamma är lycklig igen.

Hans skägg är vänligt jag är fientlig och fruktkakan välsmakande

Två människor sparkar boll det är sommar 1986, de ler

Trägårdsnazismen präglar våra helger mamma är irrationell och oresonlig, jag är lillgammal och ovetande på väg emot ett misslyckande som saknar motstycke.

Jag är i centrum, frotterar i de vuxnas naivitet, bakom ansvaret ser jag att mamma ler hon tror på mig.

Kuvert förblir oöppnat, svek misslyckade investeringar vår relation förändras.

Mamma vill inte vakna jag drar av henne täcket frukosten är klar

Mamma vill inte vakna, jag drar av henne täcket en sista gång, hon lyssnar inte

Blommorna, kan inte komma på dess namn, blommorna lätt rosafärgade framkallar minnen av en morgonrock.

Perfektion

Dialog

Minnen tycks flagna ryggar vändas åt andra hållet.

Tusse, hatar det ordet, värnar om dess innebörd glömmer dess betydelse.

Din lillebror var white trash i dess renaste form, vi har förskjutit honom nu

Hatat honom för din skull

Avfärdat hans missbildade familj

Mörke Masse skrämmer mig inte längre men minnet av den tid som flytt, bryggan mellan helan och halvan och Kompakt är riven

Min egen bro över floden Kwai är sprängd.

En hammock

Ett barn i en Hawai skjorta

En mörk skönhet

Bilden av en familj

Bilden av mig.

Oförmågan till ömsesidig respekt bristen på uttalade kärlek

Prästen pratar obegripligt sommaren är lång 2002, vi börjar om utan dig

Det outtalade förblir det bestående när allt som återstår är subjektet.

Jag anrättar min kusin adventskalender på det vis som behagar mitt estetiska sinne, hon gråter jag gömmer mig

Den smekande basen och de ploppande ljuden talar om en ny tid utan dialog, utan kärlek

Mamma soterar damernas värld sommaren är kall 1998, vi sätter punkt

Hunden biter mig i benet mamma kommer för sent smärtan i benet har redan börjat kommunicera med min hjärna

Mammas nyinsmorda hand förstör slutet i Physcho, det är 1986 och mitt liv skall snart vända till det sämre

Middagen är en schimär, mamma är gul och vi upprätthåller den borgerliga värdigheten.

Oförmågan att berömma stanna kvar, förmågan att krama tynar bort i det bedrägliga minnet

Mamma är vit

Jag närmar sig sängen

Berättade aldrig att jag älskade henne

Ber om förlåtelse för ouppfyllda förväntningarna,

Det obesvarade betyder intet mer än en nyköpt skjorta, konsumtionen blir vår tillflykt när vår oförmåga att sätta ord på våra känslor förlamar våra sinnen.

tack

Anders Flodström

som är nye chef för högskoleverket öppnar tydligen enlig svd idag för färre universitet i Sverige. På tiden får vi väl säga hoppas det kan innebära att alla gamla gymnasieutbildningar skickas tillbaka till just gymnasiet och att vi i Sverige halverar antalet studenter.

I övrigt vill jag nog påstå att nostalgi ser ut att bli en påstående sjukdom i vårt land och att det mesta är riktigt trist för tillfället. Alla likheter med astrologi är en ren och skär slump.

En tanke slog mig idag

Om vi halverade läskunningheten i Sverige skulle det troligen gynna den inhemska litterära produktionen.

P.S Det finns ingen som helst koppling mellan bilden och meningen ovan, bilden har jag snott från ubercoolische som är satirsida som driver med technoscenen i Berlin och framför allt då techno med prefixet minimal.

Drömmen om lågkonjunktur

Innan dagens postning inleds vill jag berätta att jag älskar att besöka klubbar dock för musikens skull eftersom jag anser att människan är ytterst överskattad som social varelse. Vill även intyga att det finns en stor medvetenhet hos mig själv om "gubbigheten" i det som skall skrivas.

Jag drömmer om en lågkonjunktur, ryser vid tanken på en arbetslöshet kring 20% och en konsumtionskraft som är lika med noll. Förlorade bostadsrätter och hungriga magar är ett billigt pris att betala för reklamaffischer som inte är genomusla och kanske även rättstavade, för journalistiska texter med innehåll, musik gjord med omsorg, film med manus skrivna av vuxna personer. En underbar lågkonjunktur är inte bara estetiskt tilltalande, den får oss att lämna barerna och alkoholismen att rena våra sinnen och därmed återvinna förmågan till att tänka kritiskt. En ordentlig arbetslöshet får oss att återupptäcka samtalet (två monologer mellan personer som endast använder 5-10 ord i 20 minuter räknas inte som samtal). En lågkonjunktur innebär sist men inte minst en rejäl upprensning i bloggosfären, så den här bloggen skulle förmodligen ryka först av alla.

P.S I morgon hoppas jag kan sluta ögonen och tänka bort de omgivande människorna när Len Faki besöker F12, han är nämligen en grandios dj.