R.I.P.

Nyheten är visserligen en dag gammal men jag skyller på att jag slarvat med rss-flödena på sistone. Hur det än må vara med den saken så avled

Mel Cheren

i veckan. Vila i frid.

Sammanfattningar

Apropå sammanfattningar, Martin Gelin gjorde en kort och koncis och framför allt väldigt bra sammanfattning av 2007 i gårdagens SVD ni finner den

här

Nedräkning del 2

Fortsätter med mer musik, har under kvällen börjat misstänka att det kanske inte räcker med två listor för avhandla alla låtar/album jag vill. Så kanske att det blir en tredje lista. Men nedan följer musiklista nummer två för 2007.


Andy Stott- Fear of Heights
Black Devil Disco Club- I regret the flower power (Quiet Village remix)
Body language vol 4 mixed by Dixon
Chromatics- In the city
Christina Smith and John Selway- Hidden Cities
Convextion- Miranda (deepchord remix)
David K- Mayann
Dub Kult- Cluster Fuck
Estroe- Driven
Etienne Jaumet Repeat after med (Ame remix)
Fabric 32- Mixed by Luke Slater
Force of Nature- Sequncens (Rekid remix)
Gudrun Gut- I Put a record on
Guillaume and the Cocutu Dumonts- Le Gans
Haruki Matuso side step test
I cling (Aril Brikha remix)
Junior Boys- Like a Child (Carl Craig remix)
Justus Köhncke – Feuerland
Kevin Saunderson- Til we meet again (carl craig remix)
Lindstrom- Let it Happen
Louderbach- Season 6 Ellen Allien remix)
Manuel Tur- Acordo Ep
Martinez- Haunted by your scream
Melody boy 2000- Montone Fantastique
Ortin cam- Panic at the disco
Osunlade vs Phil Collins- In the Air Tonight (Yoruba Soul mix)- För att det är årets mest logiska samarbete. Kommer ni håg när alla hippa skribenter beklagade sig över att amerikanska hip-hop producenter älskade Phil Collins?
Pantha du Prince This Bliss
Paul Ritch- Swartz
Petre Inspirescu- Sakadat
Pilooski edits.
Plastikman- Spastik (Dubfire rework)
Pop Ambient 2008 (den bästa på riktigt länge)
Pryda- Rymd
Robag Whrume- K.T.B Ruhig Brauner remix by Daniel Paul and DJ ZKY)
Samim- Heater
Shackelton- Blood on my hands (Ricardo Villalobos remix)
Soydan- Takil
Stars of the lid
Stefan Goldman- Lunatic Fringe
Sylvain Chaveau- Nuage
Tadeo- reflection Nebula 056 (Original)
The Orb- The Art of Chill vol 4
Tolga Fidan Tanbulistan
Tony Allen remixer
VA Sunkissede mixed by g-ha and olanskii
Zander Vt- Then and before (redshape remix)
Zoexenia- Cherish (estroe remix)

P.S ber om ursäkt för all felstavningar

Deep

Innan jag återkommer med del 2 vad det gäller mina egna musikfavoriter 2007, vill jag tipsa om en årslista som beskriver dansmusiken 2007 på ett bra sätt. Den innehåller kanske inga floorfillers men 2007 var året då deephousen kom tillbaka därför ger den

här

listan en bra bild av året som snart är slut.

Nedräkning del 1

Då stora delar av mitt fokus är inställt på att detta år skall ta slut tycker jag att det är lika bra att sammanfatta det som varit på den här bloggen till dess att det är 2008 på riktigt. I oförskämt långa och oredigerade texter kommer jag att sammanfatta min kulturkonsumtion under året som snart försvunnit. Först ut är musiken som kommer att presenteras i två delar, detta eftersom jag är en ytterst glömsk person. Listan är en blandning av skivor, låtar och artister.


A Mountain of One Collected Works
Agoria- Les violins ivres
Ame Fiori
Anja Schenider- Loop De Mehr
Aril Brikha Room 357
Brown Piano (Studio Remake)
Burial
Carl Craigs remix på Sound of Silver
Cobblestone Jazz- 23 seconds
Cosmo Galatic mixed by Prins Thomas
Don Williams Orderly Kaos
Elemtary Lover (DJ Koze remix)
Fabric 35 mixed by Ewan Pearson
Fabric 36 mixed by Ricardo Villalobos
Fabriclive 36
Faze Action- In Trees (Carl Craig remix)
Geiger egentligen bäst 2006 men han är en så trevlig prick så han får vara med här med sin remix på Raz o Hara
Italians Do it Better
Lazy Fat People, "Low Profile
Len Faki samlad produktion
Luciano- Etudes Electroniques
Marcel Fengler Playground
Melchior Productions. No Disco Future
Motorcitysoul- Space Kätzle (Sydenhams Blacktro Penetration)
Paul Frick Got the blues
Pär Grindvik Continue in my Words
Redshape What's on a Moog's Mind
Ricardo Villalobos- Violetta
Roland Appel Dark Soldier
Shackelton ft. Jackson del rey Next to nothing
Shinedoe Samlad production
ST:Germain- Rose Rouge (tak su edit)
The Field From here we Go Sublime
The Rice Twins: Can I Say
Thomas Fehlman Honigpumpe
VA- Bodylanguage mixed by Chateau Flight
VA- Dirty Space Disco

Nyårslöfte i förskott

Ett nytt år är snart i antågande men än är det inte riktigt dags för de slentrianmässiga årsbästa listorna. Däremot upplever jag idag ett behov av att avslöja ett av mina två nyårslöften. Min avsikt är att nästa bli mer noggran i min kulturella konsumtion. Översatt till musikkonsumtion mindre dagens mp 3 och mer fullängdsvinyl. Översatt till böcker mindre recensentfavoriter och mer chansningar.

Förmodligen blir det väl så att jag ser Henrik Schyfferts föreställning om 90-talet

SVD:s recension

är inte bara bra det är även intressant att notera diskrepansen mellan Dan Backmans analysförmåga och de skrålande kommentarerna. Kanske har SVD samma problem som Resume hade med sin kommentarer?

Mer SVD en av mina favoriter

Stefan Thungren

beklagar sig över nostalgins grepp om landet framför allt då när det gäller musik. Som bekant en ide han delar med mig, med den skillnaden att jag hävdar at nostalgin har sitt grepp om vårat land året om.

uttryck från förr

När jag var ung på den skånska landsbygden lade folk ofta till ordet bög när de vill uttrycka en negativ egenskap, ett exempel var modebög. De flesta ord har jag som tur är förtängt. Naturligtvis trodde jag att sådana här dumheter var utrotad ur det svenska språket. Men när jag öppnar dörren till sportjournalistikens horribla värld stiftar jag åter bekantskap med detta sätt att använda ordet bög.

Patrik Ekwall

Jag tänker inte orera om att sportjournalsiter är manlighetens alla dåliga egenskaper förkroppsligade, överlämnar det till någon annan.

Kultur skall ej mätas

I senaste numret av BON (nr 41) finns det en artikel om neonarcissmen förutom att prefixet neo är otroligt uttjattat delar Andres Lokko med sig en del visdom. Han tar upp den hets kring siffror, d.v.s hur många läsare din blogg till exempel har, som präglar dagens svenska kulturklimat. Det är ganska nära anledningen till denna bloggs existens. Jag är generellt sett en varm förespråkare för statistik men när det gäller kultur är synen den motsatta. Kultur skall ej mätas i antalet siffror utan utifrån vad en initierad och intresserad liten massa anser. Det existerar ingen korrelation mellan många läsare och kvalitet. Att sedan många av dagens filter/producenter övergett denna tanke därför att deras bostadsrätt kostar väldigt mycket är något jag har full förståelse för.

drivkraft

I bland är jag glad över det faktum att den här snart tre år gamla bloggen helt saknar läsare. Något som borde innebär att forumet där jag i skrivande stund praktiserar min uppdaterade pekfingervals, skulle lämpa sig utmärkt för dagboksskrivande då texterna i stort sett bara läses av mig själv. Trots det består den största mängden texter av gnäll på TV 4, lantisar, hipsters, media, människor, djur etc. Åtminstone tycks texterna handla om detta, men som så mycket annat här i livet är det en missuppfattning. Texterna handlar nästan uteslutande om mitt eget självförakt, sprunget ur en rad missförstånd om vem jag är och ständigt vegeterande på min lantliga avundsjuka. Samtidigt som mitt mest utmärkande personlighetsdrag, framstår som min enda begåvning är det min drivkraft. Naturligtvis inser jag vilken enorm belastning detta självförakt är, hur den ständigt står i vägen för mig i jakten på den imaginära briljansen. Men det är jag, och i brist på det där lilla extra och den nödvändiga stringensen kompenserar jag med mitt energikrävande självförakt. Något som resulterar i ett menlöst skuggboxande i hemmets tysta vrå, en krävande och ångestframkallande procedur som resulterar i en obehagligt obegåvad blogg som jag inte har några planer på att sluta med.

Om gårdagens inlägg

När jag i morse såg gårdagens inlägg på denna blogg kom jag att tänka på ett citat från Witold Gombrowicz Dagboken 1953-1969 som beskriver stockholmarnas (och förmodligen svenskarnas)på ett ganska bra sätt. Ni finner det på sidan 632 och jag nöjer mig med att citera inledningen då resterande del av sidans innehåll har ett mer förklarande syfte.

"Jag klandras för att mystifiera. Nyligen var det en kvinna som hoppade på mig på "Polska huset": Ni mystifierar! man kan aldrig veta om det är allvar eller paradox eller bara på skoj!
- Narren svarade jag, är aldrig rädd för någonting som för att man ska göra narr av honom. Denna opåkallade rädsla släpper honom inte: nu driver de med mig! Men din narr, vad gör det dig om jag gör det "på allvar" eller "på skoj?" Vad har det att göra med om de tankar jag uttalar är riktiga eller inte? Jag kan uttala den heligaste sanning "på skoj" och säga de värsta dumheter "på allvar". Lär dig värdera tankarna oavsett vem som säger dem och hur han gör det."

Okej kanske inte så passande som jag visualiserade det, men jag har aldrig hävdat perfektionismen. Nu ska sluta i ifrågasätta min egen generation och i stället delta, jag ska med andra ord handla.
trevlig helg.

Stockholms Wes

Såg i går The Darjeeling Limited på filmfestivalen, en charmig och rolig film som i vanlig ordning när det gäller Wes Anderson var estetisk tilltalande. I samband med festivalens öppnande besökte som bekant Stockholms favoriten Wes vår stad vilket skapade jubel bland innerstadens mer signifikanta invånare, låt oss kalla dem kreatörer. De utgör konsensus inom populärkulturen i Stockholm och Wes passar dem som handen i handsken. Han finns där i bland Hemmingway, mode, disco, amerikansk litteratur m.m. Han är inte abstrakt, hans filmer är grabbiga men på det där mjuka sättet så att det känns okej. det blir aldrig svårförståeligt men inte heller mainstream för Marc Jacobs har ju designat. det är lagom kul utan att bli gabbflabbigt, dessutom stimulerar den superba estetiken våra drömmar om den gamla världen. Han är såldes perfekt för staden som på allvar anser i att Hemmingway (som skrev väldigt läsvärda böcker) kan vara en intellektuell postionering. Fast vi alla vet att det kan det endast vara på Lunarstorm. Dessutom förkroppsligar Wes Anderson på många sätt 90-talet ett decennium som alla vill positionera sig emot men samtidigt är så löjligt beroende av.

Jag gillar verkligen Wes Anderson filmer även om jag tror att den kreativa toppen nåddes med The Royal Tenenbaums. Vad som fascinerar mig är hur väl han passar med lagom staden Stockholms kommunikativa plattform, en stad där kreatörerna smygläser Camilla Läckberg när de kollar på idol. jag förnekar inte en sekund att jag är en del av det hela, bortsett ifrån att jag inte är en kreatör och jag läser vare sig deckare eller kollar på idol. Vår huvudstad har flera drag som skiljer den från övriga Sverige, vilket såklart känns väldigt modernt i tiden då regionen tagit nationens plats.

I en annan del av Sverige

gör de sånt här i stället då har du inte tid att kolla in underbara Marc Jacobs kostymer på vita duken.

Snart dags för ett paradigmskifte

Magnus Uggla

flyttar sin välbesökta blogg till

Aftonbladet

. Jag tror att det innebär att vi skönjer slutet på en era och att en ny väntar runt hörnet. Såldes är det snart slut på en period som vecklat in sig i sina egna missförstånd, en period som utmärkts av två saker. Det kommersiella och lättillgängliga har i vågorna av all teknikhype utan att någon nästan noterat det återtagit förlorade mark. Man har positionerat sig gentemot de föregående decenniet genom att vara ännu mer 90-tal, ironiskt som de skulle sagt för femton år sedan.

Behovet av en god kulturell diet

Har vid flertalet tillfällen bedrivit ett smått förvirrat enmans korståg emot nostalgi och det som många av oss trots allt kategoriserar som den dåliga smaken. Jag har vid tillfällen benämnt denna kamp som vikten av en god kulturell diet, min avsikt med detta är inte dela upp världen i motpolerna god och dålig smak, tvärtom. Med god kulturell diet avser jag ett intag av kultur som ställer vissa krav på sina konsumenter. Det innebär att kultur baserat på rubriker, fördomar, nostalgi, sexism och andra tankegods (t.ex. TV4) inte kvalificerar sig. Varför är detta så viktigt för mig, eller snarare varför positionera jag mig så i en imaginär värld som om detta vore av yttersta vikt för min egen överlevande. Anledningen är enkel en kultur som ställer krav på abstraktionsförmåga, kräver att vi skall blicka framåt och söka det nya stimulerar vår öppenhet och kosmopolitism. Det är en kulturkonsumtion som göder vår önskan att vara deltagare i ett öppet och tolerant samhälle byggt på eftertanke och rationella tankar. Det motsatta kultur som avser att passivera våra hjärnor i avsikt att generar pengar till ägare, annonsörer och obegåvad programledare kan om det vill sig illa stimulera tankegods som utgör det motsatta till ovan nämnda egenskaper. Det vill säga det bidrar till en värld i förenkling där människor strukturerar sin egen verklighet utifrån ett primitivt vi och dom tänkande. Ett samhälle fördomar, skvaller och andra irrationella irrläror utgör grunden för de konstruerande normerna, ett samhälle där längtan efter ett gammalt folkhem prioriteras framför framtiden. Därför är kampen för vad jag benämner som god kulturell diet ständigt aktuell. Jag inser nu att överskriften för mina tankar till de gamla samhällsingenjörerna, det bekymrar mig en aning.

sjuk

Är sjuk så jag orkar inte skriva något men måste göra en minnesanteckning för kommande vecka
vikten av den kulturella dieten

Om ni gett upp hoppet om dn

Kanske ni får tillbaka lite av det om ni läser det

här

Intressant

Vilken uppslutning det varit i det populärkulturella Stockholm den här veckan både inom de mer folkliga och de mer elitistiska förgreningarna så har det fokuserats kring 90-tals nostalgi. Veckans kanon månne?

Cavalli

I vanlig ordning innebär HM:S årliga samarbete med en stjärndesigner hysteri och stor massmedial uppmärksamhet. Men frapperande få har nämnt det faktum att Cavallis kläder är fula svennebanan plagg. För det är väl inte så att det finns kvar människor som anser att David Beckham är en stilikon?

Vill bara säga att

Witold Gombrowicz var en briljant författare.

Vuxendomen

I vissa delar av den mediala floran talas det om gubb och att nu är det inne att vara vuxen. Även om det trendmässigt peakade för 1,5 år sedan så är det ganska kul. Urbana människor som är över 25 positionerar genom att välja ut exklusiva delar av vuxendomen, delar som till viss mån tyder på att du inte vill bli vuxen. Sociologiskt är det naturligtvis ingen skillnad emot 90-talets leksakssamlande. Som så mycket annat är det stockholsmcentrerat så det föreslår och det har sitt ursprung

här

. Men det skulle vara intressant att ta ett större grepp på det hela. Men mer om det en annan gång, tiden rinner i från mig.

Skämt

I går kväll när jag befann mig i luften någonstans mellan Malmö och Stockholm slog det mig att the comedian som förutom att vara en vidrig manschavunist i Alan Moores Watchmen även uttryckte sig att livet är ett skämt. Denna cyniska inställningen använde han för att härda ut och ta sig igenom livet. I går slog det mig att detta uttalande i serieromanen som var en grundingredienserna i min barndoms kulturella diet obemärkt följt med mig emot min på min motsträviga resa emot vuxendomen. Tidgare har jag nog aldrig funderat så mycket över det denna lilla cynism, men uppe i luften började jag att omvärdera den och inse att det inrymmer mycket vackert och kanske snarare är att betrakta som en positivistisk profetia. Allt handlar om att bejaka den mångbottnade betydelsen.

P.S som vnligt tror jag att det ovan egentligen handlar om syn på tv4 och att jag endast gör en omskrivning.